BARNDOMEN

Framför mig har jag ett dokument som berättar för mig om mina första levnadsdagar. Det gulnade papperet med röd text bestående av bibelcitat, några data och namn samt en utsirad, dekorativ ram kring texten är rubricerat »Dop-Attest». Av denna attest framgår, att jag är född den 29 januari 1896 i en liten stad vid namn East Tawas i Michigan, USA. Vidare berättar detta vackra papper att mina föräldrar hette Emma Maria och Matts Adolf Wickman. Min mor var född i Kaustby och far i Terjärv, båda var alltså emigranter från Österbotten. Dopvittnen var min moster Sandra och hennes man Alfred Hassinen från Karleby socken. Unga vittnen var en William Sejsell och Ida Granö från Terjärv. Dopförrättare var pastor J. J. Hoikka vid den Evangelisk lutherska församlingen i East Tawas.

Jag har velat låta min dopattest tala sitt språk om hur våra landsmän i det stora landet i väster hade inordnat sig i en gemen­skap på kristen grund i den lokala församlingen, samt hur de sedan, när det gällde att bilda familj och föda och fostra barn, ville att detta skulle ske i kyrkans hägn och under traditionella, från hemlandet medförda former. För våra emigrantpionjärer var medlemskapet i en församling ofta den enda organiserade sam­hörighet de hade med andra landsmän i Amerika. Men det var inte på alla ställen i det stora landet som våra emigranter hade egen präst och församling. Därför skattade man sig lycklig på de orter, där man hade både församling och präst. Det var näs­tan som hemma i det »gamla landet» när man fick gå i kyrkan, låta prästen viga sig och sedan bära fram barnen för att dessa skulle bli delaktiga av det kristna dopet. Undra på att man gjorde dopattesten så utsirad och vacker som min är, ty man ville väl att detta dokument skulle vittna om var de första emigranterna haft sitt andliga fäste och tala om för kommande släkten att de vördat och vårdat det andliga arvet från hemlandet långt borta i det främmande landet.

Liksom många andra hade mina föräldrar varit tvungna att lämna hem, föräldrar och andra anhöriga för att söka sin utkomst och bärgning i »dollarlandet». Man har sagt, att det är det oro­liga österbottniska blodet som drivit så mången ung flicka och pojke att emigrera. Säkerligen finns det också äventyrslystna, som känt en brinnande längtan ut till lyckans och möjligheternas sagoländer. Men min övertygelse är att de flesta, som förr i tiden utvandrade, i likhet med nutidens emigranter mer än gärna skul­le leva och arbeta i det egna landet och helst i hembygden, om möjlighet därtill funnes.

När mina föräldrar reste över till Amerika var de mycket unga och kände ännu inte varandra. På var sitt håll arbetade de för det dagliga brödet. Min mor var föräldralös, barndomshemmet hade utan förmyndarens tillstånd sålts av hennes styvmor. Själv hade hon som fosterdotter vuxit upp i Nedervetil hos en nära släkting, varför hon ansåg sig vara nedervetilbo mera än hemma­hörande i Kaustby. Som känt är Kaustby numera finskt, men i min mors barndom var denna socken till stora delar svensksprå­kig. Min mor hade lätt för att lära sig språk, och hon behärska­de svenska, finska och engelska, vilket inte var så illa för en olärd kvinna.

Min far var bondson, eller rättare sagt småbrukarson. Han var bland de första i Terjärv som hade fått fullständig folkskolutbild­ning. När han dimitterades från folkskolan kom församlingens kyrkoherde Mellberg och anställde honom och en grannpojke som kyrkans ambulerande lärare i socknen. Det är rätt många som min far fått hjälpa att taga de första stegen på lärdomens knagg­liga väg. Han hade säkert vissa anlag för pedagogkallet. Han var musikalisk, glad och begåvad. Men en sak hade han emot sig, han var liten och klen, varför han tänkte det skulle bli besvärligt att hålla disciplin bland pojkar som var större och starkare än han.

Men det måste ha gått bra för honom som lärare, ty jag minns flere betrodda män som senare, om också halvt på skämt, visade sin forna lärare stor vördnad och respekt. Men fars lärartid blev inte lång, ty han greps, som många andra unga, av den i Öster­botten tidvis svårt härjande epidemi som kallades amerikafeber. Mot denna farsot hade högst få ungdomar på den tiden någon motståndskraft. Min far emigrerade alltså. Fädernegården var alltför liten för att han skulle kunna stanna hemma och där bilda familj och dessutom taga hand om tre gamla personer: mor, en faster och farbror. Utom dem fanns det yngre syskon, som ännu inte kunde lämna hemmet och skapa sig en framtid på egen hand. Det syntes honom som om enda utvägen vore att »taga Gud i hågen» och resa iväg till det stora landet hinsides Atlanten. Där fanns arbete och utkomstmöjligheter och där fanns massor av landsmän.

Jag vet inte hur det kom sig att både mor och far råkade söka sig till den lilla orten East Tawas i Michigan. Där fanns en stor såg, och i omnejden växte väldiga skogar som levererade stockar till sågen. Ett samhälle växte hastigt upp kring sågverket och några andra mindre företag. Där fanns även så kallade »boarding-house», där arbetarna togs i helinackordering mot en måttlig av­gift. Ett sådant förestods av ett finsktalande par, troligen från min mors hemsocken Kaustby. Till detta ungkarlshotell kom den unga österbottniska flicka som senare skulle gifta sig med ynglingen från Terjärv, han som på den tiden bar släktnamnet Byskata men kallades Tolvmans Adolf, efter hemgårdens namn.

Men det var många om och men innan de tu blev ett. Man har sagt mig att min mor var en vacker, sångbegåvad och i ungdoms­kretsen omtyckt kamrat. Det lär ha varit åtskilliga sågverksarbe­tare som kastade varma blickar på den unga hjälpflickan i boardinghuset. Jag minns att far och hans kamrater från Amerika­tiden senare hemma i Terjärv brukade berätta om slagsmål och hårda bataljer mellan de hetlevrade ungkarlar som på olika sätt prövade sin lycka hos den unga flickan från Finland. Det blev far som fick flickans ja, till stor besvikelse för en och annan avspisad kavaljer.

Det var ett vågspel att på den tiden bilda hjonelag i ett sam­hälle, som levde och blomstrade konjunkturmässigt. Man hade inga garantier för framtida arbetsmöjligheter, och det var mer än vanskligt att under så osäkra förhållanden bygga sig ett eget hem. Mor och far var unga, friska och optimistiska. Inom kort skaffade de sig hem i ett egnahemshus. Deras lycka var hel och ogrumlad. De hade arbete på var sitt håll, varför den ekonomiska sidan av tillvaron syntes dem relativt ljus. Efter ett par år an­mälde det första barnet sin ankomst. Det blev en gosse, och han fick i dopet namnet Matts Albin. Det första namnet har gått i arv i flera släktled. Var de fick ingivelsen att ge gossen namnet Albin vet jag inte. Men ett vet jag, och det är att gossen Albin många gånger under pojkåren gärna hade sett att han fått lystra till namnet Matts, ett riktigt karlnamn, i stället för det intetsägan­de namnet Albin, som ingen i släkten burit. Nåja, gossen blev sedan känd under namnet Tolvmans Albin. Som en upplysning kan nämnas, att tolvman är en gammal benämning på nämnde­man, alltså en lekmannamedlem av häradsrätten. På 1700-talet fanns det på min hemgård en husbonde, som var medlem av häradsrätten, dvs. »tolvman», och sedan den tiden kallas min hem­gård för Tolvmans. Inom parentes kan jag nämna, att jag numera inte blott till namnet är Tolvmans Albin, ty sedan närmare tio år är jag medlem av häradsrätten i Karleby och är följaktligen »tolvman». Så kan det gå ibland, traditioner kan gå i arv.

Jag märker att det blev en liten avvikelse från min berättelse om mina föräldrars liv i East Tawas. Min far var med i en horn­orkester, och en tid var han t.o.m. dess dirigent. Han försökte också lära mor spela på de instrument som han själv hanterade. Men mor hade full sysselsättning med att lära sig de nya språken, särskilt engelska. Dessutom var den unga mamman mån om att hennes lille gosse skulle ha nätta kläder. Det finns i vår släkt en dopkolt som alla hennes barn och de flesta av hennes barnbarn burit vid dopet. Denna kolt visar prov på ovanlig färdighet i virkning. Trots att den är mer än sjuttio år gammal och använts vid flere tiotal dop, är den fortfarande vit och dess spetsar är ovanligt vackra och väl bibehållna. Det är väl så, att vad man gör med varma, kärleksfulla tankar och känslor blir bestående. De oräkneliga knutarna och krumelurerna i mors dopkolt talar till hennes barn och barnbarn om en ung emigranthustrus moders­lycka, en kärlek och en lycka som skänkte tillvaron i främlings­landet innehåll.

Allt såg så ljust och hoppfullt ut för det unga paret. Det kom efter ett par år en pojke till. »Men säg mig en lycka som varar beständigt», heter det i ett ordspråk. Det blev dåliga tider i USA och inte minst i East Tawas. De stora skogarna var avver­kade, och snart stannade sågverket. Arbetslös- hetens spöke trädde in över de nyss så lyckliga arbetarfamiljernas trösklar. Far försökte en tid arbeta vid ett saltvaskeri, men det var ett ohälsosamt ar­bete, han fick en envis malaria som besvärade honom hela livet igenom. Även detta arbete tog slut. Nu blev det stora ekonomiska bekymmer för familjen. Till sist måste den lämna sitt vackra hem, precis som det var, med möbler, gardiner och blommor i fönst­ren, för att i New York söka arbete och existensmöjligheter. Det var en fruktansvärd tid för far och hans familj. Jag minns så väl hur min gamla mor brukade säga: »Ja, nog hade vi ett så nätt och vackert hem i East Tawas.

Vi hade fyra rum, gardiner för fönstren och allt var ordentligt och fint när vi reste bort. Ingen betalning kom i fråga, inte ens något understöd. Allt blev kvar i Michigan». Sådant var slutet på mina föräldrars lyckliga men få emigrantår i East Tawas.I den stora världsstaden New York fanns på den tiden många finländska emigranter, österbott- ningarna var särskilt talrika. Mi­na föräldrar behövde inte känna sig ensamma och isolerade. Det fanns många släktingar där från såväl fars som mors sida. Snart blev det nya hemmet ett genomgångshem för ungdomar som kom över från det »gamla landet». Dessa »greenhaningar» behövde någonstans att placera sina få tillhörigheter medan de var i ar­bete i någon familj eller, om det var en manlig emigrant, på en arbetsplats i stan. Min far fick ett relativt välavlönat arbete, han blev »dockbildare», dvs. timmerman och snickare vid hamn- och byggnadsarbeten. Österbott- ningarna hade gott rykte som händiga »träkarlar», som inte hade »tummen mitt i handen». Det var känt att finlandssvenskarna i allmänhet hade lätt att få arbete i Amerika. Min far berättade om hur en irländare, som tillsam­mans med far och hans svenska kamrater sökte ett jobb, fann att de andra fick arbete medan han förblev utan. Men så märkte ir­ländaren, att när hans kamrater sade till arbetsgivaren att de var finlandssvenskar, fick de genast anställning. Så beslöt den irländs­ke kamraten att till nästa arbetsgivare säga, på frågan om hans nationalitet: »I am a irishfinn. — Jag är en irländskfinne». Man­nen fick arbete! Så är det att ha ett gott namn på världsmark­naden.

Det som jag försökt skildra i detta kapital inträffade i slutet av föregående sekel. Vår familj kom till New York vid sekel­skiftet. Jag var då ungefär fyra år gammal, varför mina person­liga hågkomster är ganska diffusa. Men mina föräldrar och deras vänner talade ofta om de hårda och skiftande tider de upplevde i världsstaden. För mig var allting så nytt och stort. Just därför har också mina minnen från min relativt korta tid i New York slagit djupa rötter i mina hågkomsters värld.

Vi hade inte varit länge i New York, kanske drygt ett år, högst två, då far åter började planera att byta boplats och arbete. Den­na gång var det hans inneboende »jordanda» som vaknade då amerikanska staten erbjöd att på goda villkor överlåta jord för kolonisationsändamål åt därtill lämpliga personer. Far var ju småbrukarson, och därför tyckte han visst att livet som farmare i Florida vore det bästa för honom och hans växande familj. Alla förberedelser för resan till södern var snart undanstökade, men då inträffade något oväntat: min yngre bror Arne insjuknade svårt, och mor måste stanna kvar i New York med sjuklingen. Det blev far och jag som tillsammans med ett anta] andra kolo­nister for till Florida. Jag minns en spännande detalj från biljett­köpet ombord på båten. Biljettförsäljaren frågade min far hur gammal jag var. Far hade troligen glömt min ålder, fy jag vill minnas att han svarade att jag var fyra år. Men då sade jag med sårad stolthet: »Jag har nog fyllt fem». Detta betydde att far fick lösa en halvbiljett åt mig, vilket blev ett högt pris för hans glömska. Man bör aldrig såra en pojke i hans känsla av att ha blivit äldre och på god väg att bli en riktig karl!

Resan hade varit spännande, men ännu mera förunderliga och spännande var de ting och händelser som väntade där nere i Flo­rida. Med förvåning såg pojken de vajande bomullsfälten och sockerrören, som till stor del upptog den odlade arealen på plantagerna. Det var en stor händelse i hans nya tillvaro, då han och kamraterna egenhändigt fick gräva fram jordnötter. Dem hade han i New York bara köpt av gubben i gathörnet, som sålt rykande heta, grillade »peanuts». Och tänk att hår växte »sweet potatoes», en sorts potatis, som till smaken mer påminner om söta kålrötter än om våra hedervärda jordpäron.

Ja, det var mycket nytt som storstadsgossen upptäckte i Flori­das växt- och djurvärld. Och det var även mycket nytt som mötte kolonisterna bland såväl urinvånarna som bland de olika folk­slag som under de senare tiderna invandrat till södern. Förhållan­dena liknade i många avseenden dem som skildras i vildavästern-filmerna i våra dagar. Jag kommer aldrig att glömma hur för­skräckt och tillika nyfiken jag var, när »gubbarna» satt med hu­vudena ihop och talade dämpat och upprört om att de vita urin­vånarna uppbådat folk att jaga och fasttaga en neger, som skym­fat en vit kvinna genom att utföra en naturlig förrättning så öp­pet och oförsiktigt att den pryda damen kunde ana vad mannen gjorde. Nu skulle folket bestraffa »missdådaren» med offentlig lynchning! Hur det gick kom jag inte att få reda på, ty denna art av rättskipning var en styggelse i vår koloni och »barnförbjuden» som samtalsämne.

Ett annat barndomsminne från vår »kolonitid» vill jag plocka fram ur minnets gömmor. Det var en varm dag, barnen hade va­rit och plockat bär och var fruktansvärt törstiga vid hemkomsten. På verandan stod en stor flaska med ett omhölje av flätad bast. Barnen, jag var med i hopen, trodde att det var bärsaft i flaskan, varför muggarna togs fram för att de unga bärplockarna skulle släcka sin törst. Men det gick barnen enligt ordstävet, »då vinet går in går vettet ut». Barnen, dvs. vi, blev berusade och från vet­tet, ty det var vin i kärlet på verandan. Det blev uppståndelse bland de vuxna; något sådant hade de inte bevittnat förr. Jag tror att vi fick såväl stryk som bannor för att vi i oförstånd för­sökt släcka vår törst på ett sätt som många vuxna gör med vett och vilja. Nåja, det var min första och sista fylla, ty jag har se­dan dess aldrig druckit vin eller andra rusdrycker. Om det var den här skildrade barndomsupplevelsen som utgjort ett varnande min­ne vet jag inte, men jag tror att det varit så.

Far och jag kom inte att bli långvariga som kolonister i Flo­rida. Det såg ut att bli bättre tider i New York, så far tyckte väl att det var bäst att resa hem till mor och det kära hemmet. Min bror var krasslig ännu en tid, men han klarade som väl var livet. Annat blev det med den bror som var näst mig i ålder. Även han blev, troligen på grund av smitta och det oroliga flyttandet från ort till ort, svag och sjuk. Till sist dukade han under och vilar under en liten minnessten på en av New Yorks många kyrko­gårdar. Det kändes underligt för mig, då jag för några år sedan stod vid min lille brors grav, där hans stoft legat i mer än sextio­fem år bland världsstadens hädangångna.

Vårt hem var på 147 gatan i Manhattan. På den tiden fanns det inte så många färgade i denna stadsdel som nuförtiden. Jag blev storligen förvånad, när jag för ett par tre år sedan var i till­fälle att se min barndomsgata i New York. Nu var den införli­vad med negrernas Harlem. Men trots denna stora förändring i fråga om befolkningsstrukturen var det en oförglömlig upplevel­se att efter många årtionden återse den gata där jag lekt som liten och där jag vandrat iväg till »Public School» för att få de nödiga förberedande kunskaperna för livets långa och krävande skola.

För mig var skolgången det bästa jag visste, trots att discipli­nen dåförtiden var sträng i den amerikanska »medborgarskolan». Jag minns hur det gick för mig när jag en morgon i klassen vis­kade till min sidokamrat att jag fått nya marmorbollar. Dessa stod högt i kurs hos dåtidens skolbarn, ty man kunde på många olika sätt leka med bollarna, eller rättare sagt kulorna. För min lösmynthet fick jag en pappersremsa klistrad tvärsöver munnen. Ett annat exempel på hur fordrande lärarna var påminner jag mig. Hade någon elev skrivit ett ord orätt, fick han som straff stanna kvar efter det att de andra eleverna slutat för dagen och skriva det felaktigt stavade ordet rätt flera hundra gånger. Men i vår skola sparade lärarna inte heller på beröm och uppmuntran för de flitiga och läraktiga eleverna. Dessa kunde själva följa med huru lärarna bedömde deras framsteg. Vid lärosalens dörrpost fanns en förteckning över eleverna — och de som utmärkt sig i klassen fick en stjärna framför namnet. Sedan sammanräknades dessa utmärkelser och de meriterade tilldelades ett pris. Jag minns hur stolt jag var när jag en gång kom hem med en premiebok och en annan gång med en ritpassare. Jag blev uppflyttad två klasser åt gången, så att sex klasser klarades av på tre år, detta är inte sagt som skryt, utan blott som ett konstaterande.

Ja, visst var min skoltid i New York en härlig tid. Jag hade gärna sett att mina föräldrar hade följt lärarnas råd, då de för­sökte övertala dem att inte låta min skolgång bli avbruten av fa­miljens resa till Finland. Far skulle ju bli kvar efter det att mor hade rest med barnen. Kunde inte jag få stanna här med honom?

Efter lottkastning mellan far och hans syskon, om vilken av dem som skulle överta skötseln av fädernegården i Terjärv, blev det avgjort att mor skulle resa hem och bli bondmora i det »gamla landet». Jag kan försäkra att det inte var någon nöjesresa för min mor, då hon lämnade sin man och reste med fyra ostyriga ungar — tre pojkar och en ettårig flicka — till ett skuldsatt småbruk i en socken, där det inte fanns någon som hon kände. Men min mor var ung och stark på den tiden — och hon ansåg det vara sin plikt att rädda vår urgamla släktgård. Därför var hon redo att åter en gång lämna sitt hem för att resa mot ett okänt mål och ovissa framtidsöden. Min mor blev en värdig representant för de österbottniska emigrant- och småbrukarhustrur som delat sitt hjär­ta, sin tid och sina krafter i pliktuppfyllelse mot de anhöriga på båda sidor om Atlanten.

Vår sjöresa med Cunardlinjens Campania, en av de modernaste och största oceanångarna på den tiden, blev ett enda stort även­tyr för oss pojkar. Det blåste upp till storm, nästan alla blev sjö­sjuka, men vår mor hade ingen känning av denna av de flesta resenärer fruktade åkomma. Hon hade sina egna bråkiga ungar att ta hand om, men dessutom fick hon lov att sköta ytterligare två: barn till ett par bekanta fruar som nu var hjälplöst sjuka och som i sin tur lovat hjälpa mamma om det hade behövts. Men det behövdes inte och det hela gick bra, ty mor orkade med snart sagt vad som helst på den tiden. Hon var ung och frisk och all­tid hjälpsam och arbetsvillig.

Vi pojkar var i farten överallt på fartyget. En dag rullade bror Arthur nedför den raka och branta trappan från däcket till bot­tendäcket, där tredjeklasspassagerarna hade sin matsal och där de för det mesta vistades. Det blev ett fruktansvärt oväsen. Pojken skrek och mamma grät och sjömännen svor över alla odygdiga ungar, som sprang omkring överallt. Vi trodde att gossen hade slagit ihjäl sig eller brutit armar och ben. Men se, det fanns skyddsänglar med ombord, och sannerligen behövdes det änglavakt på vår resa till det »gamla landet». Jag minns, att när vi nalkades Köpenhamn klev bror Arne och jag upp och satte oss på relingen med fötterna dinglande utanför båten. Detta hade vi inte bort gö­ra, ty snart kom en sjöman och tog oss i nackskarven och drog ned oss på däcket och smällde oss på den kroppsdel som endel fostrare tror är skapt rund och mjuk för att användas för slående argument i barnafostran. Efter detta intermezzo satte man upp ett slags skyddsnät längs relingen på landsidan, för att hindra ny­fikna pojkar att plumsa i spadet.

Redan i Hull hade det hållit på att gå illa för de nyfikna poj­karna från New York. Min bror och jag fick se en liten engelsk pojke stå och kika på oss vid »emigranthemmets» port. Vad var mera naturligt än att pojken skulle bjuda oss på »sightseeing» runt stan. Utan lov begav vi oss ut för att titta på staden Hull. Ti­den gick, men för oss stod den stilla. Vi hade ingen aning om var vi befann oss, inte heller vad klockan var. På emigranthemmet blev det stort larm. Man sökte överallt, men inga vitluggiga poj­kar syntes till. Vår mor råkade i panisk vånda. Var höll hennes vildbasare hus? Ingen visste något om deras utflykt. Men när sorgen var störst var pojkarna närmast. De intågade med polis­eskort. Ty när de tröttnat på sin utflykt hade de helt frimodigt gått till närmaste polis och bett att denne skulle föra dem till emigranthemmet, vilket han även gjorde. Denna gång var gläd­jen så stor, när mor och hennes söner möttes, att det inte alls blev fråga om vare sig luggis eller risbastu, men knappast heller om några rosor åt upptäcktsfararna.

Ja, det var en underbar resa, vår hemresa till Finland. Vi kom lyckligt till Helsingfors och for därifrån med första tåg till Öster­botten. Någon sovvagn hade vi inte, det skulle ha blivit för dyrt för resenärerna från »dollarlandet»! Även denna resa bjöd på mycket nytt och sevärt. Jag minns så bra hur jag ropade med gäll röst »Mamma, titta på de där kvinnorna som röker». Det var gamla allvarliga pietistgummor som satt och rökte på bänkarna vid stationshusen i Kauhava och Härmä. Man kan tryggt påstå, att den äldre generationens österbottniska kvinnor var före sin tid i fråga om att röka pipa.

Vi kom lyckligen till Gamlakarleby, där min fars gamla far­bror mötte med häst, återigen en stor händelse för storstadspoj­karna! Min bror skulle smeka »Hurra», så hette hästen, men det gick så illa, att när hästen lyfte på huvudet föll min bror bak­länges — i en stor vattenså, som stod framför pålle och som den drack ur.

Det var säkerligen en underlig syn för folk utmed landsvägen att se det »amerikafrämmand» som kom åkande i en liten »häck­kärra», med en kusk som inte kunde sitta på grund av att en böld placerat sig på det ställe som han skulle sitta på. Mamma var klädd som en fru från världsstaden, alla tre pojkarna hade långa röda tofsmössor på huvudet. Man förstår så väl de småpojkar som stod och kikade på det brokiga lasset. Det var ett rent under att vi rymdes i den lilla kärran. Men en ännu större trängsel skulle vi snart få vara med om, nämligen i vårt nya hem i Terjärv.

Fars föräldrahem vid »Tolvmans» var en gammal bondstuga, under vars tak två bondfamiljer bodde. På vår andel kom endast två rum, »stugan» och »dörakammarn», på vinden hade vi två sommarrum. I storstugan fanns det en väldig öppen spis, två sän­gar, ett stort gammalt bord med fällbar skiva och en låda under. Vid ena långväggen stod ett skåp som i sig förenade den gamla och nya tiden. Nedre delen av skåpet var gammal och utsirad med blommor och blader, övre delen var av färskare datum och bar spår av en bysnickares yrkesglädje. I kammaren fanns en säng, en bred utdragssoffa och en schäslong tillverkad och beklädd av min faster i New York. För min mor blev det ett svårt problem att finna sängplats åt alla, ty i gården fanns det förutom oss tre åldringar som måste ha sovplatser. Efter många om och men fick alla möjlighet att krypa till kojs, men mor grät — och jag med! Vi anade hur livet skulle gestalta sig för oss i fars fädernegård. Det skulle inte bli någon dans på rosor och liljor för vår mor, och för oss barn skulle livet inte bli blott det stora och trevliga äventyr som vi hade föreställt oss.

Den totala omplanteringen medförde en annan målsättning än den föräldrarna tidigare haft för sina barn: nämligen att dessa efter erhållen skolutbildning i den tidens bästa skolor skulle slå sig fram i de stora möjligheternas land. Den drömmen slutade de­finitivt för oss den första natten i våra förfäders hem och bygd. Vår familj var från och med nu Terjärvbor, en småbrukarfamilj dömd att arbeta hårt, försaka mycket och skrinlägga alla ljusa framtidsdrömmar. Det var att streta sig fram i ett svagt hopp om att få gårdens skulder betalda, åkrarna i bättre skick och bättre kor i ladugården. När far kommer hem blir allting bra, tröstade sig mor och hennes äldste son. Visst var det roligt att vara i Fin­land — och visst fanns det mycket nytt att uppleva för storstads­barnen — men i sanningens namn måste det få sägas ut: nog var det fruktansvärt svårt för mamma och oss barn att inpassa oss i allt det nya. Men jag minns hur jag som barn i mina böner kun­de se änglar som var tillsammans med oss, även om jag i tape­ternas urblekta mönster under ljusa, sömnlösa nätter också tyckte mig se figurer, som tillhörde en annan värld än änglarnas.

När jag tänker på min barndom känner jag mig ofta ödmjuk och tacksam mot — jag säger inte ödet — utan Gud, som gav mig en rik och relativt lycklig barndom. Jag hade sett mera av värl­den och var mera livserfaren än de flesta av mina jämnåriga. I skolan i Terjärv skrev jag en gång, när vi hade en lektion som man kanske kunde kalla samhällskunskap: »Amerika är mitt fos­terland». Mina föräldrar, och jag med, blev offentligt brännmärkta av vår lärarinna för vår ofosterländskhet. Hon kände inte till att barnen i skolan i U.S.A. varje dag på morgonen fick höra ett stycke ur konstitutionen och högtidligen fick betyga sin kärlek och lojalitet mot det stora, mäktiga fosterlandet. För mig fanns det under min barndom — och detsamma är delvis fortfarande fallet — tvenne fosterland. Finland var mitt fädernesland och Amerika gav mig min första, grundläggande fostran. I mitt fall möter vi samma problem som den dag i dag är svårlöst för alla emigrant­familjer. Tillgivenheten för det land, där jag först såg dagens ljus och fick de tidigaste lärdomarna, hänger med livet igenom men rivaliserar inte med kärleken till det man i ordets egentliga mening kallar fosterlandet. Jag älskade och beundrade i min barndom med lidelse Amerika. Men jag blev vid tidig ålder en brinnande patriot, och denna patriotism gällde förstås mitt fäder­nesland, Finland.

I seklets början var ju vårt land gastkramat av det nationalistiska Ryssland. Redan i skolan i New York blev jag påmind av kam­raterna om att Finland var en rysk provins och att vi egentligen var ryssar. När vi sedan kom hit, såg vi främmande soldater över­allt och läste om hur den mäktiga grannen i öster på allt sätt för­sökte införliva vårt folk och land med tsarväldet. Jag läste fli­tigt tidningarna och stod ofta utanför postkontoret och lyssnade till »gubbarna», som diskuterade de kejserliga manifesten och ukaserna, som spikades upp på offentliga platser. I skolan lade Topelius och Runeberg grunden till en fosterlandskärlek som hållit sig levande till den dag som i dag är. Jag fick i mina hän­der en förbjuden bok, som jag studerade dag och natt, den följ­de med när jag vallade korna eller gick upp på »skullen» — vin­den — för att sova under den ljusa sommarnatten. Boken hette »Söner av ett folk som blött» och handlade om det passiva och delvis aktiva motståndet mot alla förryskningsförsök och de makt­havandes ingrepp i vår självständighet. Det föddes i mitt unga hjärta en passion, som överskuggade alla andra barn- och ung­domskänslor. Jag vet att många nuförtiden ler i smyg eller hånar öppet, när de hör ordet fosterlandskärlek. Under min barndoms- och ungdomstid blev denna känsla levande för mig. Det blev en syn och dröm, som jag instinktivt kände skulle gå i fullbordan: Finland skall en dag bli fritt och jag skall få vara med om att skapa och dana ett fritt fosterland.

Jag har redan nu velat omnämna denna detalj från min barn­dom, ty mycket av det som jag upplevt — och som jag kommer att skildra längre fram i mina minnen — är lättare att förstå om man håller mitt tidiga patriotiska uppvaknande i minnet. Jag in­ser väl att dylika känslor inte var ovanliga på den tiden, ty dröm­men om frihet var allmän i Finland. I skolan härskade en foster­ländsk anda, som fick sin näring ur Fänrik Ståls sägner och Boken om vårt land samt den för alla pojkar spännande Fältskärns Be­rättelser. Jag minns så väl hur blodet forsade i mina ådror och hjärtat klappade av varm beundran för de olika hjältebragder dessa böcker skildrade. Jag tänkte ofta: ack om man fick uppleva något spännande fosterländskt äventyr. Att jag skulle få vara med om så många spännande upplevelser just i fosterländska sammanhang, kunde jag inte då ana. Nu förstår jag, att jag ända sedan barndomen fostrats och letts av en Högre makt, som gett även en så ringa varelse som mig en samhällsuppgift att fylla. Jag är tacksam för att jag vid tidig ålder fann min livslinje. Mitt valspråk och min ledstjärna har varit: »För Gud, hem och fos­terland». Jag har aldrig nått upp till stjärnan, men jag har sett dess ljus på min väg.

En småbrukarpojkes liv förr i tiden upptogs till stor del av arbete och småsysslor. Vi var många barn i familjen, och de äldsta i barnskaran var tre pojkar, varför det föll på deras lott att vara mors hjälp till exempel i ladugården. På den tiden fanns det inga mjölkningsmaskiner och knappast några andra jordbruksmaski­ner heller, sådana som i dag. Vi ägde inte ens slåtter- eller räfsmaskin i min tidiga barndom, utan allt skulle skötas med liar och räfsor vid höbärgningen. Tänk vad det skulle ha varit roligt om vi pojkar hade fått köra traktor, mjölka med maskin och åka bil eller fara på vägarna med moped. Sådana ting förekom inte ens i våra livligaste fantasier. Jag fick min första velociped efter konfirmationen, dittills hade apostlahästarna varit mina enda fortskaffningsmedel. Men så blev man också en snabbfotad pojkspo­ling, som hann vara med överallt.

Min far blev som nämnt kvar i Amerika när mor reste över till Finland hösten 1905. Efter ett par år kom han hem, och då fick pojkarna på allvar hjälpa till i jordbruket som var alldeles förfallet. Det gällde att plöja gamla mossbevuxna svedjelandste­gar, bända upp stenar på backåkrarna samt med hacka och spa­de bryta ny mark för nya odlingar. Alltid skulle vi pojkar vara med far, och något trevligare göra fanns inte. Vår far var vittberest och en god berättare, fast han oftast var senfärdig med att komma i berättartagen. I arbetet var han en god psykolog, som inte sparade på beröm och uppmuntran. Jag kommer så väl ihåg hur far vid ett tillfälle, då han med en väldig hävstång försökte bända upp en stor sten ur en åker, bad mig lägga ned hela min tyngd på hävstången. När stenen plötsligt kom upp, sade han: »Nog märktes och kändes det genast när du lade dig på stång­en». Den gången var jag mer än stolt över fars betyg över min manliga och avgörande insats vid stenlyftningen. Efteråt förstod jag, att far hade fått upp stenen utan min hjälp, men han unna­de mig att uppleva något av den glädje en människa erfar, då hon känner på sig att hon gjort en nyttig arbetsinsats.

I elva, tolv-årsåldern lärde jag mig spela fiol. Sång och musik hör till vårt släktarv. Min far var vid denna tid åter i Amerika för att förtjäna pengar. Jag fick ett brev, där han varnade mig för att börja spela dansmusik, ty den hade fört honom bort från det trosliv han vaknat till under en religiös väckelse i ungdomstiden. Han förstod vad han förlorat genom att överge sin ungdomstro. Nu ville han varna sin oerfarne son. Sonen tog tyvärr inte faderns varning i akt, utan började ganska snart spela på olika danstill­ställningar. Det var många sömnlösa kvällstimmar som den 12-14-årige spelmannen hade på den tiden. Samvetet var känsligt ännu, fars förmaning oroade tvärs genom de sprittande dansme­lodierna.

I min hemförsamling hade vi ett för barn och ungdomar varmt kännande prästherrskap, kyrkoherde Ernst Gustav Appelberg och hans maka Fanny. Under deras tid blomstrade söndags skolverk­samheten och den kristliga ungdomsrörelsen Hoppets Här. Det var självfallet att alla barn, till och med skriftskolbarnen, skulle gå i söndagsskola. Och när Hoppets Här samlade barnskarorna till lek och upptåg om somrarna i »prästashaga» var det något som man måste få vara med om. Det fanns knappast något så roligt som att gå i söndagsskola och att vara med i Hoppets Här. Gestaltningen av min karaktär, livsåskådning och inre värld på­verkades i mycket hög grad av dessa två av Gud välsignade kyrk­liga organisationer. Mer än jag i min barndoms- och ungdomstid förstod har min hemförsamlings tjänare och tempel utövat ett avgörande inflytande över mitt liv och min livsgärning. Jag står därför i en skuld som jag aldrig kan betala till min och mina fä­ders kyrka.

Albin Wickman

1967