Svenskarna i Amerika

Om orsakerna till utvandringen är icke meningen att här ingå i någon fullständig utredning. Det torde redan längesedan vara allmänt erkändt, att dessa i första rummet återfinnas på det ekonomiska området. Men detta hindrar icke,att bidragande orsaker kunna träffas inom många andra områden och däribland äfven inom folklynnet. Detta är det, som här är vår uppgift att söka finna.

Under denna afdelning skola vi söka i någon mån utröna dels det svenska folklynnets betydelse för utvandringsfrågan,dels våra emigranters förhållande till det gamla hemlandet,sedan de väl blifvit medborgare i det stora Amerika.

I främsta rummet är då att erinra om vårt folks äfventyrsälskande sinne och dess inneboende, sedan årtusenden tillbaka konstaterade håg att få se så mycket som möjligt af världen; nästan hvarje svensk leker det i hågen att om möjligt få besöka främmande länder, - ju aflägsnare desto bättre.Men detta förhållande är så många gånger behandladt, att det år obehöfligt att här uppehålla sig vid detsamma. Vi erinra blott om, att det står i ett visst samband också med svenskens utpräglade håg att få röra sig under stora förhållanden. Det är som om först då svenskens fulla kraft och duglighet kallades i dagen.

I detta förhållande ha vi det starkaste hindret mot en återinvandring från Amerika i någon större skala. Den svensk,som en gång vant sig vid de gigantiska proportionerna i Amerika,skall i regeln vantrifvas, när han återfinner våra små villkor.Detta bekräftas också tillräckligt af den dagliga erfarenheten.

* * *

Hvad vi härnäst tro oss böra framhålla är följande.

Vi ha i det föregående många gånger erinrat om svenskens egendomliga oförmåga att klart och rättvist bedöma hvad han har närmast framför sig; detta underskattar han lika regelbundet som han öfverskattar och ser i ett förklaradt ljus allt som ligger på afstånd. Sin djupaste grund har detta förhållande däri, att svensken har fantasien utvecklad på refiexionens bekostnad.

En följd häraf är, att svensken gärna är missnöjd med allt som är hans eget. Svensken är missnöjd med sitt hemoch de sina, med sitt yrke och sitt arbete, med sitt land och folk. På allt här hemma ställer han de orimligaste fordringar. Kommen till Amerika och väl rotfast där, blir han en annan människa. Då blir han anspråkslös och förnuftig och erkänner, att han har skyldigheter också, ej endast rättigheter att kräfva.

Detta allmänna, delvis rent oresonliga missnöje i Sverige är naturligtvis en mycket fruktbar jordmån för utvandringen.

Det bör dock erkännas, att i vissa fall verkligen reala skäl föreligga för detta missnöje, - för den så utbredda vantrefnaden i vårt land. Detta sammanhänger - andra orsaker här oafsedt - också med vissa sidor af folklynnet.

Vi ha i det föregående sökt ådagalägga förevaron hos vårt folk af en egendomlig brist på intresse för det rent mänskliga, en afgjord liknöjdhet för beröring med människor - där den ej skapar det slags känsla af ytligt »nöje», som svensken värderar så oskäligt högt. Vi tro, att häruti ligger en god del af förklaringen till den allmänna »vantrefnaden» i Sverige.

Ofvanstående egendomliga drag göra sig icke så mycket gällande, där människor mötas i sitt dagliga arbete, - arbetsgifvaren mot arbetaren, förmannen mot den underordnade, o.s. v. Här träda svenskens utpräglade rättskänsla, humanitet och lyckliga organisationsförmåga i dagen och mildra stötestenarna, ja skapa ett tillstånd, som i det hela måste sägas vara ljusare än kanske hos de flesta andra folk.

Det är däremot vid beröringen utom arbetet, i det dagliga umgänget, när man står helt enkelt människa mot människa, som de ofvannämnda bristerna träda så afgjordt fram.

Här är det som den allmänna liknöjdheten för det rent mänskliga försvårar umgänget icke blott för den enskilde gentemot den enskilde utan äfven för den ena samhällsklassen mot den andra. Det är denna liknöjdhet, som skapar klyftan mellan folkets olika lager och låter klass-skillnaden i det dagliga lifvet kännas långt mera utpräglad än som egentligen ligger i samhällsinrättningarna såsom sådana.

Och detta förhållande skärpes i utomordentlig grad genom vårt folks allenastående brist på nationell instinkt. I andra land ha alla samhällsklasser åtminstone ett gemensamt: fäderneslandet. I vårt land måste vi undvara äfven denna oändligt gifvande källa till skapande af samhällelig solidaritet och förbrödring.

I ofvanstående tro vi skulden ligga därtill, att bitterheten mellan olika samhällsklasser nått hos oss en vida större höjd än som blir förklarligt, om man fäster sig endast vid organisationen af det svenska samhället.

* * *

»Ståndsskillnaden är icke så afskaffad i Amerika som man tror hemma i Sverige. Om också millionåren och arbetaren båda tituleras »mister», och det icke synes ingå i amerikansk höflighetsform att lyfta på mössan män emellan, så är nog detta, tyckes det mig, mycket af sken, som kan förvilla och blända en nykommen svensk immigrant och som i realiteten betyder litet nog. Ett besök i de Fyrahundrades sommarstad, Newport, skingrar alla illusioner, att klyftan mellan fattig och rik är fylld i Amerika.» - Så skref nyligen en korrespondent från Amerika till en svensk tidning.

Om någons uppfattning här är »förvillad», så är det just korrespondentens. Just det som han betraktar såsom sken och bländverk är det, som här är det reala i saken. Ingen förnuftig människa begär, att ståndsskillnaden skall vara upphäfd i den meningen, att millionären och den fattige skola umgås med hvarandra såsom närmare, förtroliga vänner. Det skulle ingendera af dem ha någon trefnad af. Nej, det väsentliga är just det tillstånd, som här ofvan betecknas med orden»båda kallas mister, och det ingår icke i amerikansk höflighetsform att lyfta på mössan män emellan». Detta tillstånd skulle kunna beskrifvas långt utförligare, men hufvudsaken är, att i Amerika den personliga beröringen folk emellan äger rum under sådana former, att i det ögonblicket alla framträda såsom jämställda. Det skall vara svensk brist på psykologi att i sådant skåda endast sken och bländverk.

* * *

Människan lefver nu en gång för alla icke allenast af bröd, icke allenast af hvad man i inskränkt mening kallar verkligheter. Just formen för umgänget människor emellan är af en utomordentlig betydelse för känslan af personlig trefnad. Och denna form är i vårt land så stel, tillkonstlad och onaturlig som gärna vara kan - i all synnerhet vid den dagliga beröringen mellan olika samhällsklasser eller mellan öfverordnade och underordnade och mellan äldre och yngre.

Under de första tiderna af vår utvandring kommo flertalet af våra svenska emigranter till Amerika utan någon verkligföreställning om att de ägde ett fädernesland. Sverige var för dem ett tomt ord. Nu för tiden utgöres en mycket stor del af våra emigranter af personer, som hata och förakta sitt fädernesland.

Och i Amerika skulle de sedan bli »patrioter»! Det är af ganska mycken vikt att söka komma underfund med, huru härmed förhåller sig.

* * *

Det första faktum, som nästan enstämmigt berättas af våra meddelare, är att »hemlängtan» är mycket vanlig hos våra svensk-amerikanare, åtminstone under den första tiden.

Tvifvelsutan fanns större anledning till hemlängtan förr än nu. Under de första tiderna kom den svenske emigranten ofta till trakter, där endast funnos få svenskar, kanske inga. Okunnig i engelska som han var, måste han då i veckor, kanske månader känna sig nästan såsom ett »umaelende best». Det är naturligt, att under sådana förhållanden längtan hem skulle få mycket lätt att göra sig gällande.

Så småningom har detta nog blifvit åtskilligt annorlunda.Numera finnas bortåt 2 millioner svenskar i Amerika; den nykomne hamnar i regeln hos släktingar eller bekanta; sällan skall det väl inträffa, att han på orten ej träffar åtminstone landsmän. Därtill är den nutida emigranten ej så hjälplös som den tidigare; han har mera skolunderbyggnad, har troligen sett mera af världen, har slitit vida mindre ondt under resan, har kanske redan lärt sig litet engelska och är, slutligen, oftast mycket mera stadd vid kassa än hvad förhållandet var i äldre tider. Våra erhållna upplysningar gå alla i den riktningen, att den ekonomiska situationen bland de nutida emigranterna är oväntadt god. Riktigt fattigt folk utvandrade ofta förr, i synnerhet under nödåren på 1860-talet, men nu mera sällan.

Alltså är sannolikt hemlängtan något mera sällsynt nu än förr, till och med hos de nykomne; men detta hindrar icke,att den fortfarande torde vara rätt vanlig. Hemkänslan är människan medfödd.

Hvad nu svensk-amerikanaren längtar efter är nog icke Sverige. Det är efter hemsocknen, eller kanske ännu närmare: en viss stuga vid en liten sjö i hemsocknen. Han längtar vidare efter sina släktingar och vänner och bekanta. Allt detta är mycket mänskligt och vackert, men det är ännu icke - patriotism. Det är medvetandet att vara svensk som fattas.

* * *

Bland egenheterna i det amerikanska samhället är, att den allmänna opinionen fordrar, att de invandrande européerna skola vara patrioter, - icke blott gentemot sitt nya fädernesland, det säger sig själft, utan äfven mot sitt gamla. Förmodligen resonerar man som så, att det förra, oundgängliga slaget af patriotism blott skall draga nytta af det senare slaget. Och sannolikt är detta rätt resoneradt.

I Amerika är det således fint att hålla på sitt gamla fädernesland, vara stolt öfver dess historia och fira dess minnen. Och svensken, lydig i allt, böjer sig också för denna fordran. Han, som hemma i Sverige ej hade någon vidare kunskap om våra »store män» eller också föraktade allt dylikt,han börjar nu också att skryta med Gustaf Adolf och Linné och fira John Ericssons minnesdag.

Ty det egendomliga med patriotismen i Amerika är, att den ej är det som vi i Europa nu i hundra år kallat nationalkänsla, eller den instinktiva fordran hos ett folk att i allt få »vara sig själf». Detta vore ju också omöjligt i Amerika, där någon gemensam nationalitet ännu ej uppstått; den håller just på att skapas.

Patriotismen i Amerika är i stället förvånande lik hvad vi i det föregående kallat den gamla patriotismen, alltså:nationalstoltheten. Det gäller i första rummet att vara riktigt stolt öfver de stora minnena och så mycket som möjligt idealisera dessa. Och, egendomligt nog, är det också här - alldeles som hos oss - de stora männens privatdygder som man i synnerhet skall stoltsera med. Hvem känner ej amerikanarnas pjåsk med Washingtons »sanningskärlek» och alla de andra söndagsskoledygderna! Emellertid: i Amerika blir svensken således patriot, och till och med på visst sätt svensk patriot. Då uppstår frågan:hvad värde har detta faktum för vårt land?

* * *

Vilja vi göra oss reda för svensk-amerikanarnas förhållande till Sverige, så ha vi först att erkänna, att de visa en mången gång rörande omtanke och offervillighet för kvarlämnade an-höriga i »det gamla landet». Detta är allmänt kändt, och naturligtvis i hög grad erkännansvärdt, äfven om nog också bland svensk-amerikanarna finnas många sådana, som prästen i »Peer Gynt» nämner i liktalet öfver den gamla bonden:

»Tre velstandsherrer i den nye verden
har glemt sin norske far og skolefaerden.»

Det rikliga understödet till de hemmavarande, där det nu gifves, är framgånget af tacksamhetskänsla och släktkänslaoch kanske andra vackra känslor, men det har i och för sig intet med svenskheten att beställa. Tvärtom veta vi, att det ej alls är ovanligt, att gåfvan beledsagas just af föraktfulla uttalanden om Sverige. Det är en så passande anledning att gifva detta förakt ett riktigt kraftigt uttryck!

* * *

Därnäst ha vi att erkänna, att efter 1902 års missväxt i Norrland våra landsmän i Amerika visade ett deltagande, som må kallas storartadt.

Det hjärtelag, som svensk-amerikanarna vid detta tillfälle lade i dagen, är det kraftigaste vittnesbördet hittills att, trots allt, en viss känsla af de gångna årtusendenas gemensamhet dock slumrar därborta, om den än just ej får komma fram i hvardagslag.

* * *

I själfva verket är det nog bland svenskarna i Amerika så som bland svenskarna i Sverige. I nödens stund vaknar nog i viss mån känslan af samhörighet, fastän den annars ligger så djupt inslumrad. Vi äro öfvertygade om, att en stordel af våra värnpliktsvägrare här hemma skulle, om det verkligen blefve allvar, slåss som lejon för Sveriges försvar.

Men så glädjande detta än är att tänka, så hindrar det icke att, så som dagen nu är, så får Sverige nog i regeln undvara den sympati och den kärlek det borde kunna påräkna, icke blott af svenskarna i Sverige utan ock af svenskarna i Amerika.

* * *

I Emigrationsutredningens Bilaga VII äro publicerade mer än ett hundratal bref från landsmän i Amerika, i hvilka dessa, på Emigrationsutredningens begäran, redogjort för sina lefnadsöden både i Sverige och i Amerika och uttalat sig angående de orsaker, som föranledt dem att söka sig ett nytt fädernesland. En stor del af dessa skrifvelser äro i hög grad märkliga, och deras värde för Emigrationsutredningen kan ej nog högt uppskattas. Men när man velat i flertalet af dessa bref finna en ännu fortlefvande kärlek till det gamla hemlandet, så måste vi för vår del bekänna, att detta är oss obegripligt. En och annan gång möter man visserligen uttryck - stundom vackra nog - för en dylik känsla. Men det allmänna intrycket måste dock blifva, att bland våra landsmän i Amerika ringaktning och underskattande är den vanligaste sinnesstämning man har gentemot det gamla fäderneslandet.

I många af dessa bref framträder föraktet för allt svenskt ohöljdt.

* * *

Ett studium af den svensk-amerikanska tidningspressen gifver samma grundintryck som ofvannämnda skrifvelser, eller kanske snarare ett ännu mindre hugneligt sådant. Flere af de i Amerika utgifna svenska tidningarna äro rent svensk-fientliga och försumma intet tillfälle att framställa förhållandena i Sverige i en ogynnsam dager, - ofta med en uppenbar brist på sakkunskap eller en påtaglig direkt afsikt att vilse- leda. Hvad orsaken är till denna besynnerliga företeelse, ärsvårt att förstå. På så långt afstånd kan ju det föraktade Sverige ej längre göra någon skada. Men tyvärr har man många gånger kunnat konstatera hos svenskar ett ingrodt hat till det egna fäderneslandet; detta hat tyckes hos somliga individer icke kunna mildras ens af afståndet och åren.

Men äfven om vi frånse tidningarna af nu omhandlade slag, möter man i regeln i den svensk-amerikanska pressen föga sympati i dess framställning af svenska förhållanden. Regeln är ringaktning, - understundom vållad af påtaglig okunnighet, understundom af en fullkomligt orättvis jämförelse mellan förhållandena i Sverige och i Amerika.

Det bästa beviset på, att man verkligen älskar en person, är att man söker så långt som möjligt förklara för sig de orsaker, som må hafva ledt till, att ej allt hos honom är så som man skulle önska. Ginge man så till väga i fråga om Sverige, så skulle man dock förstå, att Sverige ej kan erbjuda samma ekonomiska förmåner som jordklotets i ekonomiskt hänseende rikast gynnade land, världsdelen Amerika. Man skulle likaledes förstå, att ett litet, af stormakter omgifvet land, såsom Sverige, måste underkasta sig större upp-offringar för sitt försvarsväsen, än ett land som Amerika, som knappt har någon i hela världen att frukta. Man skulle också förstå, att ett folk med tusenårig kultur ej kan i ett ögonblick genomföra en sådan demokratisering af sina samhällsinrättningar, som faller sig så naturlig för ett folk som började sin tillvaro i går. Allt detta skulle man förstå, och -utan att fördölja hvad som i Sverige vore att önska annorlunda - skulle man tala därom i en helt annan ton än man nu gör.

Om man nämligen verkligen hyste någon kärlek till det gamla landet. Men detta ha vi mycket svårt att tro, att man verkligen gör.

* **

Hvad skola vi härnäst säga om den oändliga skada, som svenskarna i Amerika tillfogat vårt folk genom sitt i årtionden drifna arbete att utbreda ringaktningen för Sverige ocksä bland Sveriges eget folk? Klen var den svenska fosterlandskänslan förut, men millionerna af Amerikabref ha väl dödat det mesta äfven af det lilla som fanns. Och icke nog härmed: de ha inom de vidsträcktaste lager af vårt folk inplantat ett verkligt hat, till fosterlandet. I detta hänseende tro vi, att icke ens ungsocialisterna gjort vårt folk så mycket ondt som våra »patriotiska» landsmän i Förenta Staterna.

* * *

I jämförelse härmed blir det en ringa sak - fastän äfven den bedröflig i och för sig - att det är svensk-amerikanarna som numera drifva den egentliga emigrantvärfningen i Sverige,- mången gång af de krassaste motiv.

* * *

Vid sidan af allt detta tyckes det oss vara af föga vikt,att en del svensk-amerikanare ännu hysa en viss sentimental känsla för den gamla hembygden, - en känsla, som kan vara mycket behaglig för dem själfva men näppeligen blir till något större gagn för Sverige.

Den resulterar icke ens uti att man försöker uppehålla någon egentlig kulturförbindelse med det forna hemlandet, - hvars språk man dock ännu mestadels förstår. Det påstås, att svenska bokförläggare vid sina företag alltid fästa ett betydande afseende vid de 400,000 svenskarna i Finland, som utgöra ett högt skattadt stöd för den svenska litteraturen. Men vid de fem gånger talrikare svenskarna i Amerika finnes ingen svensk bokförläggare, som fäster det ringaste afseende.En hvar af dem vet, att därifrån har han intet att förvänta.

Under sådana förhållanden synes det oss underligt, att man talar om en »svensk kultur» i Amerika. I hvilket afseende är den svensk?

Med ofvanstående ha vi sökt gifva ett uttryck för den uppfattning, hvartill vi för vår del - på afstånd - trott oss böra stanna. Sedan detta var skrifvet, ha vi i en svensk tidning - Sydsvenska Dagbladet Snällposten i Malmö - funnit en artikelserie af en svensk-amerikanare, alltså af en man som haft tillfälle att på ort och ställe studera förhållandena, - en framställning, som synts oss i hög grad anmärkningsvärd och som i allt väsentligt synes oss bekräfta hvad vi här i Sverige kunna ana. Författaren är bergsingeniör A. G. Witting i Chicago, och artikelserien publicerades i den angifna tidningen i juni 1910. Vi återgifva här nedan de delar af hans framställning, som synas oss beröra här afhandlade ämne. Deras lydelse är följande:

»När någon frågar mig, huru det egentligen kommer sig, att svensk-amerikanarna äro så ifriga att få ut alla sina bekanta och så sällan återvända till Sverige för att stanna, svarar jag obetingadt: `Två äro anledningarna därtill, bristen på svensksinne och okunnighet om svenska förhållanden. Dessa äro de väsentliga orsakerna, alla andra kunna härledas till endera af dessa.'

Bristen på svenskkänsla, på kärlek till fäderneslandet, på den patriotism, som en gång lyfte Sverige så högt, på den samhörighetskänsla, som kunde underordna de enskilda intressena under de allmänna, huru i ögonen fallande är den icke där hemma! Den gamla munkskriften i Riddarholmskyrkan om Sveriges olyckors sex anledningar, `egennytta, lömskt hat, förakt för lagarna,' och allra mest `liknöjdhet för allmänt väl, kortsynt benägenhet för främlingar, envis afund mot landsmän', skrefs af en siare, som klarare än någon annan såg fram mot det tjugonde seklet.

Det är väl icke så underligt då, om denna brist bland landsmännen här ute i Amerika är nästan allmän. Och hvilken paradox! De vanligaste orsakerna därtill äro just de egenskaper, hvilka man skulle minst förmoda kunna sådant åstadkomma - lagvördnad och pliktkänsla. Den har uppstått ur en sorglig begreppsförvirring, uttryckt i en på den menlöse synnerligen öfvertygande och lockande fras: `Svea är modern, men Columbia (Amerika) bruden',såsom hvars eko ur barndomsminnena återklingar bibelspråket: `Du skall öfvergifva fader och moder -.` Den riktiga formuleringen af frasen hade ju varit:`Svea är modern, men Columbia matmodern.' Då hade aldrig hos någon kunnat uppstå någon pliktstrid. Att öfvergifva föräldrar för brud eller brudgum är kristlig lag; men att öfvergifva moder för matmoder!

Och den svenska emigranten, som tycks hafva en åtminstone latent känsla af vördnad för lag och allmän ordning, hvilken snart utvecklas till en af hans mera framträdande egenskaper, får denna och liknande fraser så ofta tutade i sina öron, att han snart börjar tro det verkligen vara sin plikt att öfverträffa de infödde i tillgifvenhet för eller åtminstone i uttryck af tillgifvenhet för `bruden'; och för att förbättra effekten förnekar han modern.

Det är icke så mycket enfald eller saknad af fosterlandskärlek utan snarare laglydnad, som gör den svenske emigranten till svensk-Amerikan (med mycket litet s och mycket stort A) - samma anledning, som - i förbigående sagdt - reflektionslöst i de flesta fall drifver honom, när han utfått medborgarpapper, till det republikanska partiet, ty han är ju här i en republik. Hade Förenta staterna i stället officiellt kallats en demokrati, hade han troligtvis blifvit demokrat.

Detta kritiklösa accepterande af färdigsatta värden, vare sig de äro falska eller ej, detta öfverväldigande intryck af ett slagord är ju betecknande för hvarje person med kulturbrist oafsedt nationaliteten, men tycks hafva ett olycksdigrare inflytande på svensken, trots det han väl i genomsnitt står intellektuellt högt jämförd med andra emigranter - han har från barnsben lärts liknöjdhet för allt svenskt. I och för sig skulle sådant betyda mindre, ty hur blossar ej ofta den allra innerst i alla sinnen liggande gnistan af kärlek till fäderneslandet upp i främmande land! Spontant visar den en glimt hos alla, när de t. ex. oförmodadt höra sitt modersmål; men hos den bildade alstras oupphörligen tankar och jämförelser, hvilka komma den att flamma upp och lysa starkt.

Hos den obildade får den ingen näring inifrån och glömmes bort för alla de nya irrblossen rundt omkring.

Huru många bref från svenska män såväl som kvinnor resa icke dagligen hemåt, från dem, som verkligen lyckats här ute, från dem, som ännu ha sina orealiserade förhoppningar kvar och verkligen tro eller lyckas inbilla sig, att luftslotten äro af trä och sten - åtminstone när de skrifva - eller som genom långvarigt vistande härute blifvit så vanda vid att använda endast superlativer, att de ej förstå annat, än att man i Sverige också genast afdiskonterar 90 proc.af prålet som ren lögn! Huru många sådana bref komma icke från dem, som förolyckats men af stolthet ej vilja erkänna det och som, rädda att verkligheten skall trots allt skina igenom mellan raderna, breda på den vackraste rosa färg! Den som ej läst Hilma A. Strandbergs `I Nya Världen' bör ofördröjligen läsa den; den är ingen skönmålning den boken och ingen öfverdrift i andra riktningen heller, endast den rena osminkade sanningen.

Äfven de, som se förhållandena just sådana de i själfva verket äro - ett träget, utslitande arbete, hvars lön endast får njutas af den som lärt sig, att nöjet och njutningen egentligen ej alls höra med i lifsordningen, af den som lärt sig, att arbetets hufvudsakliga lön är samvetets belåtenhet med väl förrättadt arbete - äfven dessa skrifva, fastän mot sin afsikt, ofta bref, som locka till utvandring. Hvarför? Jo, de hafva glömt hurudana förhållandena äro där hemma, hafva förlorat kontakten med fosterlandet. Deras okunnighet om Sverige är nästan fullkomlig; och hvad värre är, de inse det icke. Att Sverige utvecklat sig år för år i fullt ut samma proportion som andra länder, besinna de ej - sådant landet var, när de sist sågo det, sådant står det alltjämt oföränderligt för deras fantasi. Skämtet om onkeln, som efter femton år erinrade sig sin familj och sände leksaker och barnkläder till sina fullvuxna syskonbarn illustrerar tyvärr en djup sanning.

Denna okunnighet är förskräckande allmän. Visserligen lära 98 proc.till Amerika anlända svenskar vara arbetare, 1½ proc. brottslingar och endast ½ proc. bildade - detta enligt minister Lagercrantz - men äfven inom denna stackars halfva proc. hafva så många på detta lifvets oroliga haf slitits loss från sina landfästen och blifvit amerikaniserade - icke svensk-amerikaniserade likväl. Hafva de hemmavarande släktingarna gjort allt de kunnat för att bibehålla sambandet?

Den direkta svenskfientligheten innerst inne hos så många värda lands-män - herrar Swanson, Nelson, Pederson m. fl. som omotiveradt ändrat sina namn Svensson, Nilsson etc. - hvilka haft materiell framgång och därigenom i detta land, där dollarn, och den allena, öppnar alla dörrar, lyckats vinna insteg i de kretsar, dit de kulturellt ej höra, och som, bara någon vill lyssna, genast äro färdiga att höja Amerika och allt amerikanskt till skyarna, samtidigt rifvande ned och förklenande Sverige, den fiendskapen år kanske ej så farlig som denna okunnighet om svenska förhållanden, denna liknöjdhet för svenska intressen, denna brist på svensksinne, hvilken så ofta möter. Ty mot de lönliga ovännerna, på hvilkas hugg bakifrån man icke är beredd, har man intet försvar - och här om någonsin gälla allmänt orden: `Den som ej är med mig, är emot mig.'

Jag vet, att de flesta landsmän, som en kortare tid vistats härute i Amerika för att studera sina stamförvanter och deras förhållanden, skola opponera sig mot mina påståenden. Huru många vackra fosterländska tal ha de ej lyssnat till, huru många mindre praktfullt klingande, men därigenom blott mera öfvertygande, personliga bedyranden ha de ej mottagit! Men hvad är fras annat än fras!

Gå till dessa svensk-amerikanare i hvardagslag, sök att skåda in i deras själar, när de intet ana, lyssna till dem, när de tro sig obemärkta eller bland liktänkande och samställda - då blir nog intrycket ganska annorlunda. Den som var härute 1905, kunde ej undgå att se och göra jämförelser. Norska studentsångare gåfvo den sommaren två konserter i Chicago. På den senare,vid midsommartid, lär stämningen, som under densamma rådde, allt för svagt angifvas med ordet entusiasm. Den känsloexcess, som genomglödgade alla och reducerade programmet nära nog till allenast `Ja, vi elsker' i oändlighet, var en sann hjärtevärmes sprängande af alldaglighetens skorpa; och som en geyser sprutade de öfverhettade känslorna till en svindlande höjd. Ett par veckor senare voro svenska sångföreningar rundt om i Amerika samlade här i Chicago till ell stor sångarfest. Hvilket utmärkt, hvilket naturligt tillfälle att lätta hjärtan och låta deras strängar dallra fritt! Men hur var det? Ett program,som var kemiskt fritt från hvarje fosterländsk surdeg, men ganska rikt på norska nummer, en städad och oberörd åhörarskara! Festen inleddes med diverse hälsningstal - på engelska - hvarefter stående och unisont sjöngs `Amerika'. När sedan programmet var genomgånget, framträdde ordföranden och uppmanade publiken att stående sjunga - hvad tror ni väl? - Jo, `The starspangled banner'! Min harm är mig nästan ännu i dag öfvermäktig. Svensk-amerikanarnas kärlek för fosterbygden, för Sverige, som just då i samma stund måhända drog till strids, den visade sig sådan den verkligen är. Och inga fraser eller festtal kunna bortförklara detta.

Jämförd därmed blir, hvad som hände, eller rättare hvad som icke hände den 6:te juni 1909, en bagatell. Danskarna firade sextionde årsdagen af sin `grundlov' med stor högtidlighet, man ur huse. Att svenskarna kunnat och bort celebrera en sekularfest af samma anledning, därom hade icke ens de svensk-amerikanska tidningarna något att förtälja.

En parentes måste jag här inskjuta. Ingenting skulle varit mig mera motbjudande än om detta af någon lästes som ett anfall på de landsmän,hvilka gjort ett besök härute, eller som ett förklenande af deras arbete och iakttagelser. Hvad deras arbete angår, menar jag, att ju flera hvilka komma hitöfver till Amerika för att söka stärka banden, hvilka komma icke för några privat- eller partiintressens skull eller för att tigga pengar (och så lägga hyende under kardinallasten - skrytsamheten -), utan som svenskar för att påminna sina här bosatta landsmän om deras härkomst och samhörighet, desto bättre är det. Och beträffande deras rön och iakttagelser och de föreställningar, hvilka de här förvärfva, erkänner jag deras riktighet; jag söker hvarken förringa deras värde eller bestrida deras sanningsenlighet - i de flesta fall. Men jag vill fullständiga dem. Bland andra knep, som förekomma här i Amerika, är sedelförfalskning genom klyfvande af tvenne sedlar af olika valör och hopklistrande af halfvorna växelvis. Beskådar mottagaren endast den framvisade sidan, kan han bli illa lurad, fastän den sidan är fullkomligt äkta. Från sidan måste också beaktas - och det rätta värdet blir ju mediet af de båda valörerna. Så gäller det också i lifvet att granska förhållanden och meningar från alla håll och synpunkter, innan en slutgiltig värdering kan gifvas. De, som endast en kortare tid vistats härute på besök för att studera landsmännen, ha ofta sett mycket och förvånande riktigt uppfattat säregenheterna, men naturligtvis mest yttre förhållanden och företeelser. Af det bakom dem befintliga tanke- ochkänslolifvet kunna de knappast veta mer, än hvad som berättats dem eller hvad de händelsevis skymtat. Mycket som de trott sig hafva sett är blott en fata morgana. Men de hafva ej haft tid att närmare undersöka det och därför varit ur stånd att gifva det dess rätta förklaring. Den skenbart oriktiga förklaringen kan därför aldrig med rätta räknas emot dem, men ett fullständigande är säkerligen äfven af dem önskvärdt. Särskildt i detta fall, som jag här upptagit till behandling, ger frånsidan en helt annan valör.

Så står jag ock vid mitt påstående, att svenskheten hos svensk-amerikanarna finnes ej mera, intet äkta, i hjärtat bosatt svensksinne, ingen verklig kärlek till fädernas land, ingen känsla af solidaritet med dess intressen. Men jag är förvissad därom, att i de flesta fall den icke är död, endast sofver. Blås upp denna halfslocknande gnista till låga, ryck bort denna okunnighet om Sverige och ni har undanskaffat en af de måhända minst uppenbara, men ändock en bland de kraftigaste anledningarna till emigrationen.

De medel, som osöktast erbjuda sig härför, skola kanske kännas betungande och för många törhända i högre grad så än resultatet rättfärdigar. Dock är det icke på nuet jag tänker. När det tillfälliga, abnorma förhållandet somnu råder försvunnit, måste det vackra fältropet: `Sverige åt svenskarna' utbytas mot det ännu stoltare klingande: `Svenskarna åt Sverige!' Ty de behöfvas - deflesta af dem - där hemma, icke minst de, som utvandrat till Amerika, som lärt så mycket här ute, där lifvet tett sig för dem mera skrämmande på grund af de främmande omgifningarna. Äfven om de ej skördat guld, och de äro nog ett fåtal, som materiellt lyckas, hafva de dock ansikte mot ansikte med lifvets allvar och nödtvång lärt sig att stå för sig själfva och lita endast på sin egenkraft, lärt sig sparsamhet, arbetsintensitet, värdet af ärlighet och heder, lärt sig, att plikt och skyldighet mot andra betyda mer i lifvet än ens eget nöjeoch välbehag. Dessa män och kvinnor behöfver Sverige.

Först måste ni därhemma bereda möjlighet och rum för dem, men samtidigt förbereda dem på det kallande ropet, att när det ljuder, deras öron må höra och lystra, genom att skingra den okunnighet om Sverige, dess intressen och sträfvanden, som nu öfverskuggar dem, och väcka till lif den slocknande glöden af svensksinne och fosterlandskärlek.

Endast ett medel finnes - ordet.

Amerika har liknats vid en smältdegel, ur hvilken af de mest olikartade råämnen en homogen produkt erhålles; och säkert är, att den andra generationen vanligtvis blifvit helt och hållet amerikaniserad, ja, till och med förlorat sin nationalitets säregna fysiska kännemärken och kunskapen om sina fäders språk. Men med utvandrarna lyckas denna omdaningsprocess sällan.Äfven de som i allt söka `out-yankee the yankees', kunna ej öfvervinna sin utländska börd, dialekt och begrepp. De känna, att de trots alla sina ansträngningar äro och förblifva främlingar, men genom den häraf föranledda ensamhetskänslan drifvas de att söka sina närskylda. Liksom lika fåglar skockas, hålla sig de olika nationaliteterna samman, stundom bildande hela kommuner, i städerna företrädesvis bosättande sig i vissa kvarter. Det är kanske mer än något annat denna främlingskänsla, som håller dem kvar i kyrkosamfund och hjälpföreningar.

När vi sålunda finna spridda öfver hela Amerika svenska församlingar, svenska välgörenhetsinrättningar, så äro dessa visserligen icke utslag af svensksinne, utan resultatet af det mänskliga behofvet att gå i flock med dem,som äro mest lika. Men orsaken må vara hvilken som helst, resultatet kvarstår: vi hafva flertalet af våra landsmän samlade i grupper, genom hvilka de kunna nås.

I tusental spridda öfver hela landet finnas dessa små kyrkor, där svensk sång klingar och det svenska språket hålles vid makt i tämligen oskadadt skick. Trots allt som kunde kritiseras, förtjäna dessa små svensköar, hvilkaoftast under de största svårigheter grundats och endast genom svidande uppoffringar vidmakthållas i den brusande, hvirflande, allt uppslukande floden, vårt erkännande, vår beundran och vår hjälp.

Dessa kyrkors existens beror på svenska språkets vidmakthållande, deras arbete går i mycket ut på att motarbeta svenskarnas denationaliserande och försvinnande i raskonglomeratet, men de skulle kunna göra mycket mer, ty nu är det den yttre, icke den inre svenskheten egentligen, som de försvaraoch söka bevara. Dock något är bättre än intet, och aldrig få vi bortse från deras ursprung eller deras svårigheter. Endast en entusiast, en varmt kännande personlighet kan lockas i detta materialistiska land att förneka sig yrkes- eller affärslifvets förtjänstmöjligheter och upptaga det mödosamma, tröttande arbetet att hålla vid makt en kyrka, som icke blott är en religiös institution,utan i kanske än högre grad en sällskapsklubb, en hjälpförening och en platsanskaffningsbyrå, centrum och periferi i våra pigors, arbetares och bönders lif. Hur mycket gör icke en sådan man för bevarandet af den svenska rasens säregenhet, hur mycket skulle han icke också kunna göra för svensksinnets vidmakthållande, ifall det värmde hans eget bröst, ty han är. vanligen ledaren, till honom har folket förtroende, hån blir ej misstänkt för biafsikter, och i det stilla och fördolda kan han verka stora ting, liksom myllans safter och salter på det döda kornet. Ifall han själf blott värmes af svensksinnet! Men af alla dessa tusende svenska präster, som söndag efter söndag låta svenska språket tala i Amerika, hur många känna till mer af Sverige än dess tungomål, hur många hafva någonsin varit där?

Ifall nu denna deras okunnighet om svenska förhållanden kunde bortarbetas, om t. ex. stipendier beredde för en del af de från svensk-amerikanska teologiska seminarier utexaminerade ett studieår vid svenskt universitet, hur annorlunda skulle icke då förhållandena blifva! Jag fäster ej nu något afseende vid deras ökade vyer och kunskaper, vid inflytandet af de svenska läroanstalternas friare studiesystem på deras andliga utveckling - fastän jag ingalunda anser seminariets maskingjorda »ståndaktiga tennsoldat» såsom en rätt andans stridsman - jag tänker blott på den elektriserande verkan beröringen med fädernas land och dess inbyggare skulle haft på dem, den elektriska gnistan, som skulle tändt på nytt det slocknade svensksinnets låga. Och dessa entusiaster, ty de som inte äro entusiaster återvända ej för att bli präster, skola sedermera låta det svenska språket från deras läppar ej blott vara en »ljudande malm» utan en tändande gnista, som skingrar okunnighetens mörker och väcker till lif svensksinnet, stoltheten öfver att vara svensk, kärleken för fädrens land, pliktkänslan mot det - och hemlängtan. Om dessa återvändande endast skulle t. ex. bland kyrkobönerna inskjuta en bön för Sverige, dess kung och öfverhet, en bön om lycka, fred och välgång för det land, som fäderna vågade allt för - tänk alla de långa tankekedjor, som skulle smidas!

Här är ett ansvar lagdt, ett bjudande kraf, på den svenska kyrkan -nej, kyrkorna - ty hvad de än lära och tro, huru vidt skilda och fientliga då än månde vara sinsemellan, i ett, hoppas jag, äro de dock ännu som en man och hafva en tro, i patriotism och pliktkänsla till fäderneslandet.

Så stort inflytande än kyrkan utöfvar på svensk-amerikanarna, icke blottreligiöst utan äfven socialt, ändå större är de svenska tidningarnas inflytande.Icke blott flertalet af kyrkfolket utan tusenden, hvilka icke kunna nås genom prästerna, hämta från pressens alster sina idéer och åsikter, ja hvad mera är,all sin kunskap om Sverige och svenska förhållanden. Dessa tidningars makt öfver sina läsare kan näppeligen öfverskattas, ty det måste ihågkommas, att deras läsekrets utgöres så godt som uteslutande af landsmän med lägre bildning och omdömesförmåga. Äfven den högt bildade, som, intresserad af allmänna frågor, men ej direkt invecklad i dem och följaktligen opartisk, så vidt detta är möjligt, söker finna sin ståndpunkt till dessa genom ett oväldigt vägande af deras olika faser, blir ju i längden influerad af den tidning, hvilken han dagligen läser och hvilken i allmänhet följer samma tankevägar som han själf. Den mindre bildade saknar ju vanligtvis förmågan att sålunda ställa sig utanför, ser allting i sin egen trånga synvinkel, kan icke genomskåda falska argument och tror på det tryckta som på ett evangelium, utan urskillning ofta `quia absurdum', är till och med färdig att misskänna sina egna ögons vittnesbörd, ifall hans tidning förnekar dem. Jag har poängterat detta välkända faktum för att skarpare kunna framhålla de svensk-amerikanska tidningarnas oerhördt stora betydelse och inflytande öfver så många af våra härvarande landsmän.

Huru förvalta då dessa publikationer det dem gifna pundet? Det är sant, att de hålla i tusentals hem svenska språket vid lif - det är ju deras existensvillkor. Men hålla de kunskapen om Sverige, sådant det verkligen i detta nu är och lefver, vid lif? Eller svensksinnet och kärleken till detta deras fäders land? Huru fylla de sin uppgift som bärare af svensk kultur?

Belysande nog är hvad jag en gång hörde en landsman yttra, i det han lade bort tidningen: `Man skulle nästan tro, att halfva Sverige drunknat eller gjort något galet.' Nittio procent af dessa tidningars svenska nyheter äro meddelanden om olyckshändelser, brott och skandaler, och den osofistiska läsaren blir snart nog öfvertygad om att Sverige måtte blifvit ett synnerligen lifsfarligt och ohederligt land. Är detta en tillfällighet? Är det en smitta af Amerikas `gula journalism', ett tillfredsställande af sensationshungerns kraf? Det vore den vänligaste förklaringen, men näppeligen den rätta, ty jag är öfvertygad därom, att detta svartmåleri är afsiktligt.

Tidningarna hafva jämte sina notiser från Sverige en krönika öfver veckans händelser därstädes. Dessa artiklar äro vanligen intet annat än försök till förlöjligande af eller hätska utfall mot allt svenskt, regering, öfverhet och mera bekanta enskilda, i herrar Schvans, Palmaers eller Spångbergs anda. Nåväl,enhvar sina åsikter, när de äro ärliga. Men dessa tidningar, som sålunda göra sig till det nihilist-radikala intelligens-proletariatets språkrör, äro samt och synnerligen konservativa i amerikansk politik, republikanska och, en stor del åtminstone, ifriga partigängare för den yttersta högern inom det republikanska partiet, den s. k. Cannonismen-Aldrichismen, hvars program är i korthet: `Allt för dem, som ha pengar, och `the people be damned.' När nu tidningar, som,när det gäller det ena landet, entusiastiskt försvara en petrifierad reaktionär konservatism, hvilken har en enda tanke - att rikta penningeklassen, men när frågan är om det andra landet lika entusiastiskt förkunna rent af socialistiska läror, då påstår jag, att dessa tidningar drifvas icke af ärligt förvärfvade meningar utan af andra motiv. Dessa äro icke så särdeles svåra att finna.

Dessa svensk-amerikanska tidningar vilja, som alla andra pressorgan, helt naturligt hafva så många prenumeranter som möjligt. Att vinna någon vidare spridning i Sverige är ju otänkbart, därför måste svenskarna komma hit och stanna här. Därför ligger det i deras intresse först och främst att hindra de redan härvarande från att återvända, de skrämma dem med systematisk svartmålning af Sverige. Men samtidigt söka de genom skönmålning af allt amerikanskt påverka dem, att de i sin ordning locka så många som möjligt öfver och stärka sitt inflytande öfver dem. Ty detta ständiga betonande af Amerikas rikedomar och allmänna välmåga, af dess obegränsade förtjänst- och förkofringsmöjligheter, verkar i längden suggestivt på dem som misslyckats, verkar på alla deras läsare som socker på barn, gör dem snälla och lydiga och inger dem förtroende för sötsaksutdelaren. Såsom svenskfientliga måste tyvärr flertalet af de svensk-amerikanska tidningarna betraktas. Men öppet våga de ej svänga klingan mot det gamla landet. De skänka förr i små doser af förtalets, skvallrets och skadelystnadens gift. Och så mycket farligare äro de.»

Så långt ingeniör Wittings varmhjärtade framställning.

Med afseende å våra landsmän i Amerika och deras förhållande till Sverige, få vi väl erkänna, liksom han, att så länge den nationella instinkten saknas hos oss här hemma,så kunna vi ej rimligen begära den af dem därborta. Och vi göra till sist motsvarande fråga, som vi förut gjort i ett annat sammanhang: Ha vi någon rätt att fordra hos svensk-amerikanarna en patriotism, som kommer äfven Sverige tillgodo?

Vi svara naturligtvis, att om våra landsmän i Amerika ha någon skyldighet härutinnan, det är en sak som de må afgöra med sina egna samveten.

Men det är en besynnerlighet med oss svenskar. Af oss fordrar man, att vi skola betrakta såsom vänner det ena folket efter det andra, hvars vänskap uppenbarligen är i högsta grad tvifvelaktig. Så har man nu i årtionden fordrat, att vi skulle räkna norrmän och danskar såsom vänner, för hvilka vi borde vara i stånd till hvarje uppoffring. Det ser ut, som om turen nu vore kommen till svensk-amerikanarna. Vi måtte väl hafva samma rätt som hvarje annat folk att se oss för, med hvilka vi ha att göra. Vi önska för vår del mycket, att ett godt förhållande alltid måtte äga rum mellan svensk-amerikanarna och oss. Men på deras öfverväldigande sympatier för vårt land och folk tvifla vi tills vidare. Och därtill tro vi oss också hafva tillräckliga skäl.

Gustav Sundbärg

Ur ”Det svenska folklynnet” - 1911