Amerikavisan eller
Vi sålde våra hemman...

Wi tänkte att förljufwa det sista lifwets slut,
Liksom att komma längre än Herren stakat ut.
Wi reste ifrån Swerge med något öfwermod,
Wi kände ej det öde som för oss der ute stod.

Wi reste igenom den Engelska ort
På wagnar och på banor som foglarne så fort.
Det war så skönt att skåda och landet få bese;
Men wi fördes så snart den lokalen förbi.

Och när wi kommo till den Liverpoolska hamn,
Begynte ångrens tårar så stridt att flyta fram.
Det blef en hjertans sweda i bröstet på hwaren:
Det taltes nu om Swerige och om wårt förra hem.

Här lades våra pengar tillsammans på en gång,
En wexel sedan köptes på en Engelsk bank.
Wi fingo dem utbyta mot guldet klart och rent;
Men få dem nu tillbaka det war oss nu förment.

De skickades nu före till Newyorks ränteri;
Man fick dem aldrig skåda man fick dem aldrig se,
Ty när man kom att fordra war myntet taget ut,
Då blef en ryslig klagan som skrifwes om till slut.

Wi packades tillsammans uti ett osundt qwaf,
Det war för oss att skåda liksom en öppen graf.
Den födan som wi fraktat ifrån wår swenska jord
Det war oss nu förbjudet att taga med ombord.

Här talas och här skrytes: I fån ju må så wäl,
Här fattas eder intet till kropp ej heller själ;
Det fick man sedan finna, hur man bedragen war
När hungern kändes komma, som icke lifwet spar.

Och när wi hade seglat en wecka eller twå,
Ett mörker däcket höljde och bredde sig derpå:
Wi kunde ej se hwarandra knappt andas eller gå,
De war en faslig plåga för stora och för små.

Nu styrdes det åt norden mot isens kalla berg,
Då blef en ryslig kyla som gick till folkets märg.
Wi kunde oss ej berga, ej heller wåra barn;
Ty kölden war nu värre än wi war hemma wan.

Nu styrdes se´n åt söder till söderns warma wind,
Der solen sönderbrände wår bleka magra kind.
Nu klagas och nu gråtes, men ingen lindring war,
Ty solen här nu brände så skarp och het och klar.

Nu blir en ömklig hunger med sorg och gråt och gny,
En jemmer, som sig tränger till himlens höga sky,
Och döden fasligt härjar på folket inom bord,
Man ser de döda kastas i hafwets wida flod.

Ett är det som grämer mitt hjerta till min död:
Att se de arma barnen här gråta efter bröd.
Wi kunde ej dem hjelpa ej lindra deras nöd,
De måste nu så gråta och sedan derpå dö.

Här fanns wäl ock ett hjerta, som war af hårda sten:
Jag ryser när jag nämner den Engelska Kapten.
Liksom ett djur i skogen, som rofwet griper an;
Det war ett djefwulskt foster, han war af sjelfwa fan.

Wi såg nu ganska tydligt, och det är äfwen nog,
Att han med flit och wilja oss efter lifwet stod.
Att bringa oss till döden det war hans högsta lust,
Det djuret hade gripit ett rof från Sweas kust.

En fader måste bära sitt barn i famnen upp
Och det från däcket kasta i wida hafwet ut.
Det måste då wäl tagit hans hjerta ganska swårt,
Ty döden genast klappade på faderns hjerta hårdt.

Och när wi ändtligt sträfwat till Quebäcksstranden fram,
Der möter oss koleran, der stupar mången man.
Det war en ryslig jemmer med qvinnor och med män,
Ty alla lågo sjuka och bars i land med säng.

Om någon förr har skådat de menskor, som war qwar
Han hade säkert wågat att ej desamma war.
Se de förfallna kroppar och blekhet uppå kind
Och ögat uti pannan fördunklat fallit in.

O Herre Gud bewara hwar men´ska på wår jord,
Att ge sig så i fara och tro Apostlars ord.
Det är ett kylningspulfwer att här få taga in
För den som ämnar resa och har ett flyktigt sinn´.

I Swerige war af ålder ett folk så fromt och godt,
Men af naturen kommer att de så ofta spelat lott
Och låtit sig bedraga och kommit illa ut.
Det skett i forna dagar det sker ock nu till slut.

En allmakt nu så lagat, wår Gud har så beställt,
Att ogräs skall uppryckas här på wårt Sweas fält,
Som bindas skall i knippor och sedan sändas ut
Till långt aflägsna länder, att högmod rota ut.