Emigrationen en del av vår historia

Emigrationen är en viktig del av vår gemensamma historia. Därför har var och en som intresserar sig för de senaste hundra åren av vårt lands öden svårt att undgå ämnet. Emigrationen är ständigt närvarande och nästan varje familj i Karlebynejden berörs på sätt eller annat av emigrationen.

Först gällde emigrationen till Nordamerika och efter kriget var Sverige ett alternativ. Men även till Australien, Nya Zeeland, Afrika och Sydamerika, har emigranter från Karlebynejden styrt kosan.

Den egentliga utvandringen från Finland till Nordamerika började på 1870-talet. Men den finländska emigrationen går 370 år tillbaka i tiden, till åren 1638-1655 då finlandssvenskar var med och byggde upp Nya Sverige vid Delawareflodens strand. Bland dem var löjtnanten vid Åbo och Björneborgs regemente, Sven Skute från Kronoby. Skute var guvernören Johan Printz närmaste man.

På 1770-talet fanns Henrik Jakob Wikar från Gamlakarleby i Kaplandet. Han var i Ostindiska kompaniets tjänst, men deserterade på grund av sina spelskulder och flydde ut i ödemarken. I fem år levde han tillsammans med bushmän och hottenttotter.

Henrik Jakob Wikar var den första europén som utforskade delar av Oranjefloden i dagens Namibia och skrev dagbok där han berättade om sina iakttagelser. Wikar fanns i Afrika 100 år innan Stanley mötte doktor Livingstone vid Tanganyikasjöns strand.

När Hilding Widjeskog återvände från Amerika började han forska i emigrationen.
Tillsammans med Ole Granholm ger han ut boken Emigrantvägar som utkommer
till hembygdsfesten i juli 

Vad orsakade emigrationen?

Under 1880-talet var befolkningstillväxten stor i Finland, så även i Karlebynejden. Snabbast växte den obesuttna befolkningen, något som på ett avgörande sätt kom att påverka de ekonomiska förhållandena hos denna befolkningsgrupp. Det var ont om arbetsplatser och man ville skapa sig en bättre framtid för sig själv och sin familj. Då var emigrationen ett alternativ.

Utvandringen från Finland till Nordamerika gick i vågor. Den första inträffade i slutet av 1800-talet och i början av 1890-talet och omfattade 42 000 emigranter. Den andra emigrationsvågen inleddes år 1899 då det beryktade Februarimanifestet utfärdades och fortgick till första världskriget. Under denna tid uttogs 222 157 pass. Enbart år 1902 utvandrade 23 152 finländare till Amerika.

Hilding Widjeskog i Terjärv har under de senaste trettio åren forskat en hel del i emigrationen från Finland, speciellt inriktad på Österbotten och vad den betytt för Terjärv. När han återvände till hembygden i början på 1970-talet, började han forska i emigrationen. En del av materialet ingår i boken Emigrantvägar som utkommer i juli.

Terjärv hade inga naturliga förutsättningar att bli en stark jordbruksbygd.

Folkökningen och omstruktureringen av lantbruket ledde till att det fanns överskott på arbetskraft. I första hand sökte terjärvborna arbete inom det egna landet. Många flyttade till städerna i söder, medan andra sökte sig ända till Ryssland. Efter nödåren på 1860-talet skedde en stor utflyttning till Parikkala och Kronoborg. Svenskkolonin Sörj os som "grundades" av de tre Matsarna Björklund, Kronqvist och Hongell, är ett exempel på detta. Som mest bestod Sorjoskolonin av över 200 personer och man hade egen skola.

Enligt tidigare undersökningar skulle sammanlagt 1 467 personer under åren 1870-1914 ha emigrerat från Terjärv. Senare forskning i kyrkoarkiv och emigrantregister ger vid handen att drygt 1 800 terjärvbor flyttade till USA, Kanada och Australien under perioden 1860-1960.

Emigrationen från Terjärv till Amerika började på 1870-talet. År 1872 reste tolv terjärvbor till det stora landet i väster. Åren 1880 - 1910 inföll den stora emigrationsperioden för Terjärvs del. Inte mindre än 650 terjärvbor lämnade hemorten under tidsperioden 1890 - 1901.

Många av dem var unga män om rymde undan det olagliga värnpliktsuppbådet. För 164 emigranter från Terjärv står uttrycket "förfallolöst uteblivit" antecknat i kyrkboken. Det betyder att personen ifråga inte hade infunnit sig till värnpliktsuppbådet.

Agda och Edvin Ahlkvist gifte sig i New York.
Vigseln förrättades av pastor John Gullans. 

Nytt språk - ny kultur

Att emigrera innebar att bryta upp från en geografiskt och socialt bekant omgivning. Men det betydde också ett möte med nya kulturmönster, normer och sedvänjor. Redan de stora hamnstäderna i England, vilka de flesta emigranter passerade när de reste till Amerika, måste ha tett sig storartade i jämförelse med den österbottniska hembyn.

En del av dem som emigrerade har kommit tillbaka, medan andra för alltid stannat kvar i det nya hemlandet. De som återvände hade mycket att berätta. Vistelsen i Amerika hade bjudit på många äventyr och gett nya perspektiv på tillvaron. En del av berättelserna hade verklighetsbakgrund, andra var utbroderade för att imponera på lyssnaren.

Nu har de flesta av berättarna gått bort och deras historier håller på att falla i glömska. I boken Emigtantvägar passerar en del historier revy. Hilding Widjeskog mindes det han hört och sett och tecknade ner händelser och intryck. Redan själva resan till och från Amerika gav upphov till många historier och talesätt. Här följer några exempel.

Abrams-Fridolf och Haga-Teodor lämnar Storbacka i Småbönders en vacker sommardag. Föräldrar och grannar står med tårfyllda ögon och tar farväl.

"Stjöt nu om är, så ni kan koma fort tibaka ", säger man när ungdomarna ger sig iväg.

" Ja, vi ska bara fara och ta upi ledi åt penga, och tå komber vi heim tibaka", svarar de resglada ynglingarna.

Av allt att döma var det inte lätt att öppna "ledi" för pengarna. Teodor kom visserligen tillbaka 30 år efter avresan, men från Fridolf har man inte hört något ännu.

En del planerade resan långt i förväg, andra behövde kortare betänketid. Oskar var på friarståt. Han skulle göra intryck och kom med sin nyköpta kullagercykel till flickvännen. Men hon var inte på sitt bästa humör och Oskar blev ordentligt avsnäst. Det skulle inte bli någonting mellan dem, förklarar hon.

Oskar är modfälld när han återvänder och tycker sig inte se någon framtid i Finland. Han cyklar förbi Dalsbacka och ser Joel stå barfota bakom stugknuten.

"Ska vi fara ti Amerika ", får han ur sig, halvt på skämt.

Joel är inte sen att nappa på erbjudandet. "Nå sama tå hä ", svarar han.

Mycket mera blir inte sagt mellan de två, men inte lång tid därefter stiger de två ynglingarna på båten i Helsingfors.

Färden till dollarlandet har börjat.

Arvid Svartsjö i Småbönders emigrerade år 1912. Han slog
sig ner som jordbrukare vid Mississippiflodens strand. 

75 % av finlandssvenskarna från Österbotten

Under tidsperioden 1871-1929 lämnade omkring 366 000 emigranter Finland. De flesta av dem for till Förenta staterna och Kanada, endast något över 1 500 personer tog pass till Australien, Sydafrika och Nya Zeeland.

Anders Myhrman uppskattar antalet finlandssvenskar till en femtedel av totalantalet emigranter från Finland till Amerika 1871-1929. Enligt detta skulle deras antal ha varit 73 000. Ungefär 75 procent av de svensktalande utvandrarna kom från Österbotten.

Det är svårt att få fram exakta siffror på hur många av de finländska emigranterna som var svenskspråkiga eftersom passuttagarnas modersmål började registreras först år 1924. Statistiken över uttagna pass ger inte heller det konkreta antalet emigranter. Alla som löste ut pass använde dem inte och många for utan pass, vanligtvis via Sverige. De använde sig av "monäspasset".

Under den stora invandringsperioden före första världskriget slog sig finlandssvenskarna oftast ner på östkusten, från Philadelphia i söder till Boston i norr, i centralstaterna, delstaterna Minnesota, Michigan, Illinois och Wisconsin invid de stora sjöarna samt provinsen Ontario i Kanada, i bergstaterna från Arizona i söder till British Columbia i norr och på västkusten från Kalifornien i söder till British Columbia i norr.

Ray Dolby som revolutionerade ljudåtergivningen
har sina rötter i Terjärv och Kaustby. 

Karleby- och Öjaborna dominerade i Coos Bay

Finlandssvenskar från ett visst landskap eller en viss kommun bosatte sig gärna tillsammans.   Sydösterbottningarna   har   varit   starkt   koncentrerade   till   städer  på östkusten, till exempel Worcester i Massachusetts och Branford i Connecticut. New York har varit centrum för invandringen från Åland, Terjärv och Närpes. Terjärvborna bosatte sig i stadsdelen Bronx, på den s.k. Terjärvhillen.

Till Dollar Bay i Michigan kom pörtomborna och till Muskegon for korsnäsborna. Karleby- och öjaborna har dominerat i Coos Bay i Oregon, dit de började komma på 1880-talet. I de östra industristaterna arbetade finlandssvenska emigranter inom industrin, främst metallindustrin.

I New York verkade emigranterna som timmermän och snickare. De uppförde hus, inredde offentliga byggnader, byggde broar och kajer. I central staterna arbetade de inom skogsavverkning, trävaruindustrin och i gruvorna. I hamnstäderna i norra Michigan och Minnesota lastade de malmbåtar och sädesfartyg i Duluth.

I bergstrakterna arbetade de i gruvorna under ett årtionde före första världskriget, därefter flyttade de till Stillahavskusten. På västkusten blev de stora skogarna en naturlig arbetsplats. De finlandssvenska emigranterna var också engagerade i fanerindustrin allt sedan 1920, då Olympia Veneer Company bildades med Terjärvbor som delägare.

När Terjärvbanken fick slagsida

En stor del av emigranterna hade ingen tanke på att stanna återstoden av sitt liv i Amerika. De skulle vistas där en tid, förtjäna sina dollar och återvända hem. Drömmen om hastigt förvärvade rikedomar gick dock för många i kras. Men visst fanns det sådana som återvände med pengar i kassakistan.

Sund-Sandra som bland annat strök kläder åt mångmiljonären Rockefeller menade att t.o.m. banken i Terjärv blev så överbelastad av dollars att den började "lut mot Kortsäbyi".

I början på 1930-talet då ett stort antal emigranter återvände hem, berikades Terjärv med många friska impulser och emigranterna blev anlitade som sakkunniga inom byggnadsbranschen. Meters- och centimeterssystemet höll på att bli utträngt av amerikanska fot- och tumsystemet. Likaså användes ett stort inslag av engelska termer i diskussionen.

Langfors-Alfred påstod: "Hä gar no bra ti arbeit mä döm, san a lär se språtje!" En utbys som sökte arbete kom bedrövad hem och sa: "Hä er no omöjlit ti få arbeti i kyrkbyje tå int a kan na engelsk. "

Personligen minns jag Oskar Holm eller Fallback-Oskar, han som påminde om Churchill med cigarren i munnen. Oskar satt ofta på handelslagets café och berättade om sina Amerikaresor. Där satt även den korte och ettrige Alfred Nelson eller Timberback-Alfred.    Alfred som varit i Vilda Västern berättade gärna om sina upplevelser, bland annat som utkastare på salooner. Plötsligt blir han avbruten av någon som konstaterar: "Tu döga int ti na ana än som tillhögg."" Alfred blev som en "sprättbåga" och diskussionen hettade till.

NHL-spelaren Ray Timgren

Rafael och Cede Timgren flyttade till Kanada 1925. Med fanns sönerna Bruno och Ole. År 1928 föddes Ray och sex år senare såg Douglas dagens ljus. Rafael var näst äldst av Matts Timgrens 12 barn. Även Gösta och Tor emigrerade till Kanada. Bröderna arbetade inom byggnadsbranschen, de byggde och inredde fastigheter.

Ray Timgren växte upp och drogs till ishockeyn. År 1949 vann han Stanley Cup för Toronto Maple Leafs. Den bravaden upprepade han år 1951, men tvingades avbryta sin NHL-karriär år 1955 på grund av en ögonskada. Ray gjorde en civil karriär som lärare och nådde rektorsposition innan han gick i pension år 1987. Ray Timgren gick bort i november 1999.

Ytterligare kan nämnas att Ray Timgrens NHL-framgångar och farbrödernas byggnadsverks- amhet bidrog till terjärvbornas egen gata "Timgren Road" i Toronto uppkallats efter dem. En annan är Ray Dolby, han som revolutionerade ljudåtergivningen. Dolby har sina rötter i Terjärv och Kaustby. Också om honom kan man läsa i Emigrantvägar som utkommer lämpligt till hembygdsfesten i sommar.

Fallbacka gård är ett landmärke och rik på historier. Fallbacka-Ant reste första gången till Amerika år 1872. När han kom tillbaka berättade han för barnen att jorden inte är rund. Säkert lyssnade barnen med intresse på berättelserna. När de växte upp for de alla till Amerika, Hilda, Oskar och Gideon.

Terjärvborna gav namn åt Toronto?

Det påstås att namnet på staden Toronto har sitt ursprung i terjärvdialekten. Det härrör sig från svaret från en grupp emigranter som arbetade i Kanada. När man frågade hur de trivdes svarade de:

"Int trivs vi na men vi er tär än tå" Så började man kalla stället Toronto.

De flesta emigranter har upplevt Amerika som sitt nya hemland. De har tagit alla möjligheter tillvara, i hopp om att skapa sig en trygg framtid. De har arbetat, försakat, fött och fostrat nya släktled. Det är den andra och tredje generationen som skördat de rikaste frukterna av sina förfäders strävanden.

Det uttalandet står i samklang med den amerikanske presidenten George Bushs ord, det var väl i samband med 350-årsminnet av Nya Sverige då Bush yttrade:

"Det är Ni immigranter som genom ert arbete har byggt upp det land som vi i dag kallar för The United States of Amerika. "

Ole Granholm