Bland finlandssvenskarna i Amerika 3 (7)

Kulturell samling.

Men om också kyrkan sålunda lyckats samla både yngre och äldre och bland dem bedriver icke blott kyrklig verksamhet, utan även ett aktnings­värt bildningsarbete, så har dock icke på långt när alla svenska landsmän slutit sig till de kyrkliga kretsarna. Ty en stor del har även behov av att under friare former, än kyrkan på grund av sin ställning och uppgift kan inslå, få glädjas och vara tillsamman och mera direkt tillvarataga praktiska och kulturella intressen. Detta behov har tagit sig uttryck på olika sätt. Redan på 1890-talet bilda­des de första nykterhetsföreningarna bland lands­männen i Amerika. Sådana föreningar voro även ytterst nödvändiga, ty bar- och saloonlivet drog alltför många av våra präktiga svenskar i fördär­vets malström. Här yppade sig ett stort och bety­delsefullt arbetsfält. Men många hinder mötte. Och det fordrades verkligen amerikansk energi för att övervinna dem. En, av de största svårigheter, som man ännu i dag på många håll får kämpa med, var att finna lämpliga ledare. Dock samlingstan­ken var väckt. Nya föreningar uppstodo överallt bland svenskfolket. Och redan 1902 voro nykter­hetsföreningarna så många, att det behövdes en fastare organisation. Så bildades ,,Svensk-finska nykterhetsförbundet".

Inom de kyrkliga kretsarna arbeta särskilda kommittéer, vilka ha till uppgift att göra sig under­rättade om landsmännens levnadsförhållanden och varje vecka rapportera om inträffade sjukdomsfall och om behov av hjälp i en eller annan form. Men då denna hjälp sällan utsträckes till andra än för­samlingsmedlemmar, visar det sig nödvän­digt att börja en dylik verksamhet även bland de många utom församlingen stående landsmännen.

Och så tillkommer en tredje finlandssvensk organi­sation nämligen ,,Sjukhjälpsförbundet".

I många år arbeta nu dessa båda förbund sida vid sida för samma lovvärda mål: landsmännens höjande i andligt och materiellt avseende.

Men då förbudslagen år 1920 infördes i Amerika, anse många, att det numera är ett både andligt och materiellt slöseri, om de båda förbunden, som stå varandra så nära, arbeta på skilda håll. Och ehuru mången ställer sig tveksam till förslaget om de båda förbundens sammanslagning, beslutes dock på ett gemensamt årsmöte den 20 augusti 1920, att de båda förbunden skola sammangå. Den nya organisationen erhåller det ståtliga namnet ,,Rune­bergsorden" (,,Order of Runeberg").

Denna ,,orden" är finlandssvenskarnas enda större organisation, och inom den utföres ett akt­ningsvärt kulturarbete. Dess verksamhetsfält är Förenta Staterna jämte territorier och Canada. För närvarande räknar den omkring 5,000 medlemmar fördelade på 100-tal lokalavdelningar. ,,Orden" är indelad i tre distrikt med en gemensam huvud­styrelse. Vid årsmötet representeras distrikten av ett ombud för varje 100-tal medlemmar eller del därav. Av huvudstyrelsens tjänstemän måste pre­sidenten, vicepresidenten, sekreteraren och kassö­ren vara medborgare i Förenta Staterna. I konsti­tutionen heter det: ,,Order of Runeberg har till uppgift att i broderlig endräkt sammansluta män och kvinnor, som tala och förstå svenska eller engelska utan avseende på politiska eller religiösa åsikter, att befrämja nykterhets- och bildnings­strävanden, att gemensamt insamla medel för hjälp åt sjuka medlemmar eller sådana som genom olycksfall blivit oförmögna till arbete, att betala begravningshjälp vid medlemmars död samt att hjälpa och bistå varandra vid anskaffandet av ar­bete och sysselsättning eller på annat sätt befräm­ja varandras ställning i såväl socialt som finansi­ellt hänseende".

Varje medlem inom organisationen är skyldig att strängt avhålla sig från att för närings- eller njut­ningsbehov tillverka, sälja eller köpa drycker, vilka innehålla mer än en halv procent alkohol. Och i stadgar för lokalavdelningar heter det vidare: »Ingen avdelning skall bevilja inträde åt en person, som veterligt bryter mot den federala förbudslagen eller är känd för att vara hängiven åt drycken­skap." Runebergsorden vill sålunda vara ett nyk­terhetsförbund såsom dess företrädare men där­jämte en sjukhjälpsförening, som också lämnar begravningshjälp.

jag var även i tillfälle att deltaga i avdelnings­möten och fann, att där rådde ordning och reda. Arbetsfältet och programmen äro ungefär desam­ma som hos oss, men ,,Orden" kräver större an­svar, och disciplinen är sträng. Arbetsfördelnin­gen är bättre, och jag lade särskilt märke till med vilket allvar och intresse envar av de många olika tjänstemännen och kommittéerna skötte sina åligganden och avgåvo sina rapporter. Endast med­lemmar ha tillträde till mötet, och där stå både Cherubim och Serafim och vakta vid ingången. ,,Orden" är sålunda sluten och hemlig, och känner man icke avdelningens „lösen", måste dörrvakter­na anhålla om ordförandens tillåtelse, innan de 'ha rätt att öppna för den anländande. Vid varje möte kontrolleras, om styrelsemedlemmar och övriga funktionärer äro på sin post.

Allt är sålunda väl ordnat och organiserat inom ,,ordens" olika avdelningar. Det yttre maskineriet fungerar på ett utomordentligt sätt. Men där erfarna, kulturellt skolade krafter saknas, där blir den kulturella delen av programmet trots det varma intresset och den goda viljan ofta rätt mager och nöjesprogrammet med dansen huvudsaken. Och i de kretsar, där det dansas mycket, blir tonen ytlig och flack. Ty, såsom vi veta, äger dansen en sär­skilt stor förmåga att tillintetgöra alla andra högre och ädlare intressen. Och kommer intresset en gång i benen, så är det nog svårt att få det upp i huvudet igen.

Ungdomen söker livsglädje, och det är dess rätt. Får den icke tillfälle till sunda, uppfriskande nöjen, går den till nöjen, som förslappa sinnet och förgifta kropp och själ. Men roligt skall det vara, annars duger det icke. Därför är det en ytterst krävande uppgift, särskilt i större städer med deras osunda och demoraliserande nöjesliv att upprätthålla och utveckla ungdomens andliga och idella intresse och sålunda leda ungdomsarbetet i rätt spår. Där­till fordras personer, som förstå ungdomen och dess säregna behov, verkligt intresserade ung­domsvänner med unga glada sinnen, men tillika med den mogna människans sunda omdöme och idella allvar.

Men sådana ungdomsledare äro tunnsådda både här hemma i Finland och i Amerika. Och det är till följd av denna brist på verkligt dugliga ung­domsledare, som vi ha orsak att klaga över en ytlig, nöjeslysten ungdom. Giv ungdomsföreningarna en klok och fast ledning och ungdomsarbetet skall komma i rätt spår igen!

Artur Hedlund

Ur ”Från Amerikas underland” - 1926

Läs här om resan över Atlanten

Redigering Elof Granholm 20.05.2006