Bland finlandssvenskarna i Amerika 5 (7)

National- och sångfesten.

Och den stora nationalfesten, finlandssvenskar­nas första sång- och musikfest i New-York! Med vilken entusiasm deltogo icke både äldre och yngre i förberedelserna! Och huru klappade icke våra svenska hjärtan av fröjd och stolthet under de oförgätliga festdagarna!

Huru kom då denna fest till? Tanken lär länge ha levat, men tog sig nu uttryck i ett varmt skrivet upprop i ,,Finska Amerikanaren". Uppropet var undertecknat C.S.F. (Carl Sten Furu.) Före­ningsledare och även andra lystra till, och så blir det möte och beslut. Då jag efter min resa ute i öststaterna återvänder till New-York, uppvaktar man mig med anhållan om att stanna för ett par månader i New-York och där sjunga finlands­svenskarna samman. ,,Vi ha så länge önskat få en sångfest här", säger man, ,,men då vi saknat ledare, har det icke kunnat ske. Hjälp oss nu, herr Hedlund, så att vi äntligen få vår önskan uppfylld!" — ,,Å, vilken glädje det skulle vara för mig! Men jag borde nu resa till mellan- och väststaterna eller helst hem. — Vilka sångkörer skulle komma att deltaga i festen" frågar jag. ,,Om det skall bli sång­fest, måste det ju finnas en sångkör". — ,,Egentligen ha vi icke någon stående sångkör här i New-York att ställa till Hedlunds förfogande. Men vi garantera minst 200 sångare, om Hedlund lovar överta ledningen". — ,,Ja, men tiden är ju så kort, högst två månader. Nu gäller det att först organi­sera en kör, anskaffa noter från Finland. Och då jag väl får ihop kören och noterna, kommer den förskräckliga New-York-värmen och gör slut på alltsammans."— ,,Ja, värmeböljan kan vi inte stop­pa, men vi garantera svalka med ice-cream och stora isskåp!" — ,,Nå, jag vill försöka, men på det villkor, att programmet blir religiöst-fosterländskt, så att alla både de kyrkliga och kulturella förenin­garna kunna delta. Det skall då bli en enig samling kring vårt heliga och dyrbara svenskhetsarv". :— Därom äro vi ense. Hedlund får sammanställa programmet. Och festkommittén ordnar det praktiska.

En festkommitté tillsättes så, att var och en av de sex deltagande sammanslutningarna välja 3 representanter. Under sin energiske ordförande, mr Viktor Jansson, sammanträder kommittén och förbereder allt på bästa sätt. Den 6 maj har den blivande festkören sin första övning i Brooklyn kyrka. Avståndet mellan övningslokalerna är om­kring 3 svenska mil. Men alla inse nu, att man måste taga i med amerikansk energi för att få ihop ett värdigt program. Ty nu gäller det att hedra finlandssvenskarna i New-York och visa, vad de kunna åstadkomma.

Efter ett ivrigt, något forcerat arbete såväl med den stora blandade kören som damkören och musikkapellet börjar det se rätt lovande ut.

 Festkommitténs medlemmar. Den första i främre raden från vänster sekr. i kommittén V.Sundström, den tredje ordf. V.Jansson, de fjärde, dirigenten A.Hedlund, den femte kassören Carlsson, den sjätte redaktör A.Cederberg.

Första konserten försiggår så i Kristliga förenin­gens för unga män jättehall, som är fylld av en väntansfull publik.

Programmet har följande utseende: Ouverture av Finlands-svenska hornorkestern. Körsång: Den blomstertid nu kommer, M. Wegelius. Hälsnings­tal av pastor Willandt. Körsång: Saligt är det folk av G. Wennerberg. Festdikt av J.Tegengren. Solosång av pianisten och sångaren E. Cajanus. Violinsolo: De tusen sjöars land, Valse triste (B. Knudsen).

Paus.

Hornmusik. Festtal av pastor J. Gullans. Kör­sång: Finlands namn, kantat för kör, solo och. piano av A. v. Kothen. Pianosolo: Finlandia, j. Sibelius (E. Cajanus). Damkor: Bragevisor arrang. av A. Hedlund. Körsång: Svensk-Finland av B. Carlson. Slumrande toner, folkmelodi, arr. av O. Andersson. Hornmusik: Österbottniska melodier, Vårt land.

Publiken, som i början är högtidligt gripen, blir senare entusiastisk och applåderar livligt. Under pausen kommer en gammal gubbe fram, trycker mina händer och säger, synbarligen mycket rörd: ,,Tack, herr Hedlund, för alla de vackra hemlands­toner vi fått höra, men särskilt tack för ,,Sommar­psalmen". Jag kom hit över som helt ung och har inte sett mitt hemland på 40 år. Men då ni sjöng sommarpsalmen, då såg jag hembygdens kyrka på sjöstranden. Det var en ljuvlig midsommarmor­gon. Klockorna ringde. Lärkan drillade över de käras gravar. Och uppför kyrkbacken tågade den unga skaran in i kyrkan, där vi knäböjde vid altarrunden, bekräftade vår barndomstro och lovade att bli vår barndoms Gud trogna genom livet. — Tonerna förde mig hem — Tack!" — Läpparna skälva på den gamle, och ögonen fuktas. Han kan icke säga mer, utan trycker ännu en gång min hand och går. — Jag står förstummad inför detta varma och djupa uttryck av tacksamhet och hän­given hembygdskärlek.

Andra festdagen samlas vi i Dickerts-Park. Vädret är strålande vackert och människorna gla­da. Sång- och musikprogrammet klingar väl. Men samma varma fosterländska stämning som vid festkonserten inom hus, blir det ändå icke. En missräkning är det, att vi icke få höra och se det stora New-Yorks borgmästare, mr Hylan. Han hade livligt intresserat sig för vår fest och lovat komma med och hålla tal, men blivit förhindrad att infinna sig.

Vackra, erkännsamma ord om vår fest skrivas både i norska, amerikanska och rikssvenska tidningar.

,,Nordstjärnans" musikkritiker skriver: „Svensk-finländska national- och sångfesten i Y.M.C.A:s auditorium var både ur konstnärlig och finansiell synpunkt lysande. Ett rikhaltigt och intressant program presterades med idel förträff­liga saker. Pastor Gullans höll ett lagom långt och mycket gott festtal. Den blandade kören, som räknade över 100 röster, sjöng under magister Hedlunds ledning på ett utmärkt sätt flera vackra sånger av den art, som tilltalar hjärtat. Sålunda fick man höra Wennerbergs ,,Saligt är det folk" och de gripande sångerna ,,Svensk-Finland" och ,,Slumrande toner". Magister Hedlund deklame­rade en härlig festdikt av J. Tegengren. Den utmärkte pianisten och sångaren E. Cajanus spelade på ett överdådigt sätt Sibelius ståtliga ,,Finlandia" och sjöng fyra sånger. Den unge begåvade violi­nisten B. Knudsen spelade mycket fint. En damkor tjusade åhörarna med ovanligt vackra sånger, benämnda Brage-sånger från Svensk-Finland, arr. av A. Hedlund. Programmet började och slutade med musik av Svensk-finska hornorkestern under ledning av J. Lindkvist. Konserten var i sin1 helhet en av de mest tillfreds­ställande som givits av någon skandinavisk organisation."

Artur Hedlund

Ur ”Från Amerikas underland” - 1926

Läs här om resan över Atlanten

Redigering Elof Granholm 20.05.2006