Bland finlandssvenskarna i Amerika 6 (7)

Tankar och reflexioner.

I Amerika finnas inga socialt åtskilda folkklas­ser. Det finnes samhällsmedlemmar i olika socia­la ställningar, men inga bestående sociala klasser. Där skiljer man endast mellan fattiga och rika. Och varje människa med duglighet och handlings­kraft har därför möjlighet att arbeta sig fram till en god ställning, från fattig till välbärgad, från proletär i arbetarkvarteret till villa- och fastighets­ägare i förstaden eller på landet.

Amerika arbetar. Där sjuder av arbete och livslust. Men det förstår också att organisera ar­betet och hedrar tillika den duglige arbetaren. Var och en känner väl sitt yrke och söker införa någon förbättring. Slentrianen försoffar där sinnena mindre än hos oss. En viss hederskänsla tillåter icke dem, som förbundit sig till ett arbete, att läm­na det. innan det är väl utfört.

Och där visar sig både hos arbetsgivare och ar­betare den vidsynta blick, som inte blott ser på egen eller fabrikens fördel utan på hela landets bästa. Vid de stora fabrikerna, verkstäderna och de olika industriella anläggningarna gör man allt för att skydda och förbättra arbetarnas hälsa, för att göra dem dugligare i sitt arbete, öka deras intresse och höja deras arbetsglädje. Särskilt väl har man ordnat med arbetarnas undervisning icke blott i engelska språket och amerikanska förhållanden, utan arbetarna beredas tillfälle att höja sin bild­ning särskilt inom sitt eget fack. Genom denna undervisning gör också ,,amerikaniseringen" sina landvinningar. Man försöker tydligen utplåna im­migranternas egen nationalitet och göra dem till amerikanska medborgare. Genom ord och bild präntar man i dem, att Amerika är det bästa land på jorden och att hemlandet är något föråldrat och efterblivet.

Att denna omvårdnad och undervisning medför goda resultat visar sig på många sätt. Det fram­gick bland annat också av flera uttalanden under en diskussion vid ett stort möte, där man uttryckte sig ungefär så: ,,Här i Amerika sätter man värde på oss och vårt arbete och visar tydligt att man vill vårt väl, men så var det inte därhemma".

Och för att inge arbetaren intresse för sitt arbe­te har man uttänkt många sätt. Det gäller inte bara att inge honom känslan av, att om han gör sitt bästa, han kan nå de högsta platserna inom det verk, han skänker sina krafter. Utan i många fa­briker få arbetarna en viss del av vinsten. De, som endast varit anställda en kort tid, få ingen vinst. Men var och en vet, att om han sköter sig väl och äger tillräcklig skicklighet, så kan han komma upp i den grupp, som får del av vinsten.

Och denna vinstutdelning blir slutligen för äldre arbetare så stor, att varje man och kvinna kan känna sig som delägare i bolaget, och var och en anstränger sig att göra sitt bästa, och de göra det med glädje.

Varje arbetare måste också lära sig inse, att just hans arbete har betydelse för det hela. Denna all­mänanda försöker man framälska redan i skolorna, och man fortsätter därmed på arbetsplatserna. Var och en arbetare förstår, att om han gör ett dåligt arbete, eller om han är lat och långsam och slarvar med material och redskap, åsamkar han verket för­lust, som gör att omkostnaderna för varan stiga, och produktionen hämmas. Han får lära sig att med mindre produktion varorna bli dyrare och levnadskostnaderna högre. Och detta är till skada såväl för honom själv som för alla andra.

En i detta avseende särdeles belysande "artikel, som ingick i en amerikansk tidning, vill jag här återge:

,,Lättjan är dyrbar”.

Vi stå inför ett verkligt förhållande, ej en teori. Alla pris äro höga och visa tendens att stiga. Lö­nerna äro höga och stiga alltjämt. När prisen sti­ga, måste lönerna följa. När lönerna gå upp, måste prisen hålla jämna steg. Löntagaren fordrar, att prisen skola sjunka, under det att lönerna äro lika höga och fortfara att stiga. 

Arbetsgivarna ha nästan uppgivit hoppet att någonsin få lönerna att sjunka.

På frågan hur denna härva skall redas ut, läm­nas många svar. Vi skola inte giva oss in på eko­nomernas område och riskera att uttala en åsikt eller pröva de många universalmedel, som upp­funnits, ty vi äro icke hemma i dessa saker. Men ett förslag kunna vi stödja utan kunskap om de ekonomiska mysterierna, ett som är matematiskt i sin enkelhet, direkt i sin tillämpning och klart och lätt att förstå.

Om vi för en dollar om dagen anställa en gosse att plocka blåbär och han plockar tio kvarter, så kostar varje kvarter tio cents. Om han fördubblar sitt arbetsresultat, minskar han kostnaden till fem cents. Om han avbryter sitt arbete mitt på dagen för att gå och bada och vid slutet av arbetstiden endast lämnar fram fem kvarter, så går kostnaden upp till 20 cents, och om han nästa dag själv måste köpa blåbär, blir han förargad över priset, som är beräknat efter dessa siffror. Men han måste betala det.

Allt detta är enkelt nog. Och tillämpningen av denna princip är lika enkel på andra områden. Om en sättare, svarvare, snickare eller en man som re­parerar järnvägar eller någon annan i världen slår dank i stället för att arbeta och därigenom ned­bringar sin produktion, ökar han automatiskt pri­set på den vara han producerar. Om han arbetar för staten, ökar han inte några priser, men han ökar skatterna — sina egna och andras.

I tydliga ord har mr Wilson påpekat för järn­vägsmännen att botemedlet mot höga pris icke är minskad produktion. Hans anmärkningar avsågo minskad produktion genom fullständig, orga­niserad arbetsnedläggelse, men de äro lika till­lämpliga när det gäller en individ, som nekar att arbeta alls, att arbeta full tid eller att arbeta effek­tivt. I hela världen råder brist på varor och på arbetskraft. Det är kanske naturligt, nu när det finns mer arbete än män, att arbetaren minskar sina ansträngningar. Man kan, förstå att han kän­ner, att han inte behöver anstränga sig. Men det blir inga låga pris, förrän han blir fri från den känslan.

Lagen om tillgång och efterfrågan gäller fortfa­rande, även i Ryssland där den blev officiellt av­skaffad. Om efterfrågan överstiger tillgången måste prisen stiga, tills efterfrågan stiger till samma nivå som tillgången. Det enda sätt, på vilket man kan släppa ut hundra par skor till två hundra eventuella köpare, är att fastslå priset så högt, att halva antalet köpare inte kan betala det. Ä andra sidan, om tillgången överskrider efterfrå­gan, måste priset falla tills det frestar nya lager av köpare, som komma efterfrågan och därmed priset att stiga.

Om världen lider brist på socker, skor, ylle, stål och koppar, automobiler, skepp och hus, kol ochvete, så ligger inte botemedlet i att sänka produk­tionen av dessa varor. När man skriver ned denna sanning med svart på vitt, »blir den löjeväckande klar. I praktiken, där förhållandet fördunklas av hundra hänsyn, vilka i verkligheten icke hava med saken att göra, är det inte alltid lika klart. Det är emellertid alltid sant och alltid ofrånkomligt. Blott på en väg kunna prisen tvingas ned under nu­varande läge — och det är att alla taga i och producera så mycket av allting, att priset samti­digt kan och måste falla. Bringa ned omkostna­derna och öka tillgången, så måste prisen sjun­ka. Men så länge vi sänka tillgången och öka om­kostnaderna genom att arbeta långsamt och dåligt, komma prisen att stiga.

Amerikansk vetenskapsman."

Amerika har utmärkta skolor för arbetet, men den bästa skolan är landet självt. Man kommer där ingen vart utan att själv ta i ordentligt. Jag hörde flera finlandssvenska arbetare säga: ,,Här i Amerika ha vi fått lära oss, vad det vill säga att arbeta. Ty här duger det inte att först stå och spotta i händerna och så ta några tag för att igen tända en cigarett och prata med arbetskamrater. Nej, följer man denna hemma-metod, är man snart utsparkad från varje arbetsplats. Här duger det inte annat än halta i hårt och troget som en ma­skin åtta timmar om dagen och göra det mesta och bästa möjliga." Men arbetar man ordentligt, så förtjänar man också ordentligt. Så fort man får intrycket, att en man arbetar bra i sitt fack, stå honom alla dörrar öppna, och så fort han visar sig vara ,,the right man in the right place" prutar man inte på hans lön. Vi känna ju väl, huru man genom hederligt och troget arbete där kan förtjäna pen­ningar. Men jag vill dock nämna ett exempel från senaste år: En ung man här hemma i Finland blev genom faderns död lottlös, ty hemmanet var för litet att delas mellan flera bröder. Då utsikterna hemma voro så små, reste han över till Amerika. Strax efter det han kom till New-York, fick han arbete. Och han arbetade troget varje dag och gav sig sällan tid eller råd till några dyrbara förströ­elser.

Arbetsgivaren satte stort värde på hans flit och duglighet. Efter 19 månaders strängt arbete kunde han återvända hem med 125,000 marks sparpenning på fickan. Och nu kan han leva rätt väl på sin torva i hembygden. Jag ville säga till varje man, som i Amerika sökt sin lycka: ,,Gack och gör sammaledes! Då hedrar du dig själv och ditt land, och Guds välsignelse skall säkert följa dig."

Men de äro beklagligt nog icke många, vilka hållit fast vid sin vackra föresats och gjort det lika hederligt som han. Under intryck av allt det nya, som därute i det brusande, jäktande livet varje dag trängt sig på dem, ha de glömt sina goda föresatser och sina heliga löften till far och mor där hemma. Huru många tusental av vårt svenskfolk har icke lämnat fosterjorden, vårt kraftigaste och bästa folk, unga män med härdade muskler och fast vilja, unga kvinnor med sunda känslor och varmt hjärta, alla i den goda avsikten att där bryta sig en väg till ekonomiskt oberoende. En del ha av yttre omständigheter och vidriga förhållanden tvungits att resa. Andra ha i ungdomlig tanklös­het följt strömmen åt, lämnat ett gott hem med en säkerställd framtid eller också drivits enbart av vinningslystnad och förvärvsbegär för att i dollar­landet skära guld med täljkniven, som det heter. Det sista motivet har säkert drivit de flesta. Men om de nu drivits av det ena eller andra motivet att lämna hemmet och fosterjorden, så ha väl alla hyst en stilla plan och förhoppning på att i en snar fram­tid kunna återvända rika och välbärgade och slå sig till ro hemma i Finland för att där åldras och dö och slutligen begravas under hembygdstorvan. Men huru få äro icke de, som fått sina förhoppnin­gar infriade! Först och främst, huru få äro icke de, som alls lyckats skära något guld med täljkni­ven! Många ha slitit och trälat hårt i gruvor och skogskampar, i storstädernas grottekvarn och offrat sin ungdoms bästa tid och sin mannaålders kraft. Men var blev rikedomen de skulle förvärva? De stå där lika fattiga och tomhänta som de kommo, ja, ännu fattigare. Ty då de reste ut på livets hav, var slupen lastad med ungdomstro och glada förhoppningar. Nu har slupen kantrat, och de ha förlorat allt, sin tro på livet och sin tro på Gud.

De ha icke medel att återvända hem. Utan de ha endast det dystra och mörka framtidsperspektivet att där i främlingslandet åldras och dö i fattigdom och övergivenhet. Många sådana ömkansvärda landsmän och landsmaninnor mötte jag under min resa därute.

Andra igen ha under energisk kamp lyckats för­värva sig en sparpenning, som gjort det möjligt för dem att återvända till hemlandet, men med försva­gad hälsa och livskraft redan i unga år, endast rui­ner av vad de voro, innan de reste. Och många, ja alltför många äro också de, som genom hårt och hälsofarligt arbete alldeles undergrävt sin hälsa eller ock dukat under för frestelser, som mött i storstädernas nöjeslokaler och efter ett lastbart liv bäddats i en för tidig grav. Huru ofta möta vi icke här hemma fäder och mödrar, som framsläpa sitt liv i sorg över en på detta sätt förolyckad son eller dotter.

Jag har alltid hyst den tanken, att de, som föro­lyckats i Amerika äro långt flera än de, som lyc­kats. Men ofta har jag blivit motsagd i detta fall. För att tå en inblick i rätta förhållandet härutinnan, åtminstone vad emigranter från hembygden och grannsocknarna beträffar, så gjorde jag förfråg­ningar och efterforskningar bland landsmän, som jag kom i beröring med. Men det blev en så ned­slående och sorglig statistik, att jag mycket snart avstod från vidare efterforskningar. För mig upp­rullades så tragiskt gripande skildringar ur förolyckade landsmäns och även landsmaninnors liv och kamp mot livets vedervärdigheter, att de efterle­vande egna kunna vara glada, om de icke känna alla detaljer i de bortgångnas olycksöde. Flera än vi kunna ana äro de, som slutligen dukat under i sjukdom, fattigdom och elände på någon ,,barm­härtighetsinrättning" eller också icke kunnat ut­härda att vänta på döden, befriaren, utan, själva i förtvivlan gjort slut på sin eländiga tillvaro. Ty i Amerika är livet hjärtlöst hårt. Det griper män­niskorna om strupen och pinar livet ur sina offer utan barmhärtighet.

Då jag hörde om alla dessa förolyckade, frågade jag mig själv: Vilken uppfostran fingo de i sina hem och i de skolor de besökt! De hade fallit i olyckans ofantliga nät såsom offer för sin lättja, sin dryckenskap, sin brist på karaktär eller de hade råkat ut för grymma omständigheter, på vilka deras livs farkost lidit skeppsbrott. På många olika vä­gar hade väl deras en gång så ungdomsfriska och förhoppningsfulla liv kommit fram och stött mot denna klippa, som krossat dem.

I Amerika tillämpas satsen: »Hjälp dig själv, så hjälper dig Gud!" Den slattrige, liknöjde och bekväme goddags-pilten och den njutningslystne dag­drivarn råkar mycket snart illa ut. Man kommer där, såsom redan framhållits, ingen vart utan att ta i ordentligt. Men tillika har den duglige framåt­strävande och energiske arbetarn stora möjlighe­ter och förutsättningar att där kunna taga sig fram och komma till välstånd och ekonomiskt obero­ende. Detta beror först och främst på landets stora naturliga rikedomar och den oerhörda eko­nomiska utveckling landet uppnått, men det beror tillika också på det amerikanska åskådningssättet, som ställer den kroppsliga och den intellektuella arbetsdugligheten i jäntbredd med varandra.

Och det är just detta, att man skattar förmågan och den praktiska dugligheten högre än examina och minneskunskaper, som gör att våra arbetare finna sig bättre där och ha större förutsättningar att bli något och få gälla något. Den största he­dern där är att ha börjat med ingenting. Varje energisk pojke kan se exempel på män, som visa vad han kan vänta av livet, om han icke spar sin möda. Och sådant uppmuntrar och sporrar var och en att göra sitt bästa. Därför möter man rätt ofta unga landsmän, som jämte det de arbetat och förtjänat sitt uppehälle, studerat sig fram till präs­ter eller läkare eller tagit magister- och doktors­graden och nu tjänstgöra som lärare vid högskolor eller professorer vid universitet. De ha arbetat med mursleven i den ena handen och boken i den andra. Ja, säger man, det går så lätt att bli ma­gister och doktor i Amerika, ty där underskattas kunskapen. Så är det dock icke. Kunskap skattas mycket högt även i Amerika, men icke den onödiga barlast av minneskunskap, som står så högt i kurs hos oss, och som medför varken materiell eller ideell nytta, utan den kunskap, som kan omsättas och användas i samhällsnyttig verksamhet. En fransk professor säger härom: »Studenterna i Amerika veta måhända mindre än studenterna i Europa, men till ersättning hava de en medfödd begåvning, som utvecklats genom det använda sys­temet vid undervisningen, så att de kunna draga praktiskt gagn av vad de lära sig. De amerikanska studenterna kunna med hälften så mycket kunska­per uträtta dubbelt mot de europeiska. Det är hemligheten med den nya världens skolbildning."

Artur Hedlund

Ur ”Från Amerikas underland” - 1926

Läs här om resan över Atlanten

Redigering Elof Granholm 20.05.2006