Bland finlandssvenskarna i Amerika 7 (7)

Avsked och resa.

På inrådan av superintendenten för Bostons sko­lor, mr Snow, fattade jag ett beslut att även besöka väststaternas skolor. Han förklarade uppriktigt, att Massachusetts numera icke är den förnämsta skolstaten utan att såväl Wisconsin som Californien stå framom det med avseende på skolsystem och undervisningsväsen.

Min första plan var sålunda att besöka Californien, Amerikas paradis, redan i april, då där våras och blomstrar. Men New-Yorksvenskarnas förslag och önskan om en sång- och nationalfest i juli kom mig att ändra min plan och framskjuta resan till hösten. Nu var sångfesten lyckligt överstånden och tiden inne att flytta bopålarna till mellan- och väststaterna. Och flera vänliga inbjudningar från svenskfolket därute hade även ingått. Trots allt detta började dock hemlängtan göra sig starkt gällande. Ty där hemma låg min sjuka mor och väntade. Och då jag får meddelande om, att hen­nes hälsa försämrats, slår jag min resa till västern ur hågen och besluter mig för att strax efter sång­festen resa hem.

Dessförinnan får jag ännu erfara ett nytt bevis på hemlandssyskonens tacksamhet och älskvärd­het.

Festkören önskade att ännu få tillfälle att samlas och arrangerade därför ett samkväm, som tillika skulle bli en avskedsfest. Mitt under resbrådska och avskedsvisiter blir jag så inviterad att en afton infinna mig i Bronx-församlingens kyrka, i vars nedre våning festsamkvämet skulle försiggå.

Med en känsla av vemod träder jag in i samma sal, där jag första gången stod ansikte mot ansikte med mina landsmän vid framkomsten till Amerika. Då var det återseendets glädje, som livade oss alla. Nu är det avskedets vemod, som tränger sig på och trycker våra sinnen. Förstämningen lättar något, då körens ordförande och ceremonimästaren för aftonen, mr Oskar Nylund, bjuder alla bänka sig vid de blomsterprydda kaffeborden. Kaffet löser tungornas band. Mellan talen klingar sang och musik och stämningen stiger. Man värmes och livas av kamratliga känslor. Och då flere talare rikta sig till mig, känner jag mig manad att säga några ord till tack och farväl. Jag vill här återge talets innehåll:

,,Det har sagts så många vackra ord om mig och mitt arbete här för er och med er, att jag kän­ner mig riktigt besvärad och bortkommen, när jag nu skulle önska säga er några ord till tack och far­väl. Dock är det vissa tankar, som i avskedets stund tränga sig fram och som jag vill försöka ge uttryck åt.

Först vill jag säga er mitt hjärtas tack för all den gästvänlighet och älskvärdhet jag fått röna under min vistelse här ibland er. Men tack också för gott samarbete! Det har visst varit möda och arbete både för er och för mig, men en kär möda och ett arbete, som berett oss så mycken fröjd och arbetsglädje. Vår glada och arbetsfyllda samvaro är härmed slut. Sångfesten krönte den och bildade en vacker avslutning på det hela. Också den är nu ett minne blott, men ett vackert sådant. Genom enig samverkan nådde vi rätt goda resultat. Med glädje och berättigad stolthet läste vi tidningarnas enhälliga erkännande och vackra kritik över vår konsert i K.F.U.M.:s auditorium. Denna kritik var ju särskilt uppmuntrande för oss. Ty ha vi icke alla både sångare och ledare strävat att göra det bästa möjliga? Under två månader ha ni offrat tre kvällar i veckan, som annars så väl behövts för vila och ro efter dagarnas slit och arbete. Och huru bittert och nedslående hade det icke varit, om vi då efter allt detta trogna och uppoffrande arbete misslyckats! Nej, vi kunna glädja oss över fram­gången, men vi skola icke förhäva oss. Ty jag är livligt medveten om, att vår sång ännu visade blott en god början, icke något färdigt resultat. Vi hade framgång därför, att både publik och kritik förstod att sätta den rätta måttstocken på vår sång. Endast grovarbetet var gjort. Tiden var för kort för att hinna utmejsla någon större uttrycksfullhet och nyansering. Vi sjöngo efter vår näbb, såsom våra svenska hjärtan kände det, när slumrande toner väcktes till liv, och vi buros på sångens vingar över land och hav till det kära, oförgätliga land, där vår barndomsvagga stått. Sången vällde fram ur våra hjärtans djup och undra sen, om kritiken kunde säga, att ,,vår sång grep hjärtat". Jag har flere gånger stått framför större körer vid våra musik­fester därhemma i Finland, men jag har ännu aldrig känt en så underbar stämning och sångarfröjd gri­pa mitt sinne, som inför min präktiga kör här i New-York. Ja, var det icke i; sanning härligt att sjunga oss samman till en syskonring, vi bröder och systrar från Finlands olika svenskbygder. Det är gemensamma minnen och upplevelser, gemen­sam fäderneärvd tro och åskådning, gemensamt språk som binder oss samman. Det är med ett ord svenskheten, som utgör föreningsbandet. ,,Och svenskheten betyder inte bara människorna och språket. Den innefattar allt, som utgör folkets liv, svenskheten innesluter i sig vår odling i hela dess bredd, vårt folks andliga uttrycksmedel, som sagt vårt svenskfolks andeliv." Och vår härliga svenska sång är endast en betydelsefull' del av det stora och dyrbara svenskhetsarv, Gud givit oss att för­valta och förkovra. Och vi; kunna tryggt och glatt både i ord och toner bära fram detta svenskhets­arv, vissa om att intet folk i världen har ett vack­rare språk eller vackrare sånger än v i. Och intet land i världen torde med hänsyn till folkmängden kunna uppvisa en sådan rikedom av folkmelodier som det svenska. De välla fram i en djup, bred ström och uttrycka alla sidor av människans själs­liv. Men vi ha icke allenast folkmusik att vara stolta över. Även inom konstens och diktens värld ha vi namn sådana som Runeberg, Topelius, Edelfelt och Sibelius, namn vilka äro kända överallt i kulturvärlden både i Europa och Amerika. Och sångkören ,,Muntra Musikanters" sång har brusat stark och hänförande i utlandets musiksalar. Un­der min vistelse här ha tvenne professorer sagt mig, att Runeberg är en av de mest lästa och högst uppskattade skalderna inom de litterära kretsarna i Amerika. Och konstmusikens store representant, Jean Sibelius, har svenska anor och hans musika­liska genius har sjungit lika mycket på svenska som på finska. Runebergs och Rydbergs vackraste dikter ha just genom honom i utlandets konsert­salar blivit kända. — Den svenska kulturen är sällsport rik och mångsidig. Varje vetenskap, varje konstform är företrädd av förmågor, som kunna räknas bland de förnämsta. Denna höga upp­skattning av vår betydelse i bildningens och kons­tens värld, utgör icke ett utslag av egenkärlek, den framgår av det erkännande, som utlandet skänker våra svenska stormän. Ha vi då icke skäl att hålla det svenska namnet högt och kärt?

Och tänka vi på våra svenska förfäder och deras historia. För sjutton sekler sedan voro våra svenska fäder med om att störta det världshärskande Rom. De färdades för tusen år sedan som vikingar och danade stora riken i Europa. De kämpade för det kristna korsets seger under Erik den helige och Birger Jarl. De blevo Martin Lut­hers troskraftiga vänner.., och anhängare och ska­pade evangelisk kyrka och evangelisk bildning i Sverge och Finland. Och våra svenska förfäder stredo under. Gustaf Adolfs baner på Tysklands slätter, och med sitt mod och sitt blod förvärvade de åt oss den trons och andens frihet, varav vi och många millioner människor jämte oss både i Eu­ropa och Amerika ännu i dag äro i åtnjutande. Tänk den tanken fullt ut och låt honom helt fylla ditt medvetande, och du skall känna glädje och ädel stolthet över att vara svensk och av svensk härkomst. De voro ett hugstort, livsmodigt och arbetskraftigt folk, dessa våra svenska förfäder. Må vi likna dem! Svenska män och kvinnor! I hören således till ett ärorikt och ädelt folk. Akten er för sådant som gör er vansläktade! Men tro icke, att jag härmed vill söka inplanta hos er en lumpen bördsfåfänga. Nej, då vi se, vilket stort och härligt arv vi mottagit, bör detta väcka vår ansvarskänsla. Ty ett arv, gott eller ont, litet eller stort, medför alltid ansvar. Är det gott, så är det min plikt att inte förslösa utan förkovra det, och är det ont, så åligger det mig att göra allt, för att det må minskas och försvinna. Vi skola således icke blott stoltsera över vårt förflutna.   Utan vi skola i ord och handling visa, att vi äro värdiga söner och döttrar av detta ädla folk och leva och uppföra oss så, att vi hedra det svenska namnet. Och kom ihåg! Ni kunna mycket väl vara goda amerikanska med­borgare och dock minnas ert hemland och att ni äro svenskar. De två sakerna låta sig väl förenas. Ni kunna mycket väl fylla edra plikter mot ert nya hemland och dock vårda och bevara allt det svens­ka, som förtjänar att bevaras: vår svenska bild­nings tankeskatter, vårt svenska språk, våra folk­melodier och sånger, med ett ord det svenska. — Vi ha orsak att minnas, vad vi mottagit av våra förfäder. Alla de egenskaper, som gjort att du här i Amerika vunnit förtroende och framgång, de äro ett arv från fäderneslandet, från hemmet, från mor och far. Eller var det icke mor, som först knäppte dina händer och lärde dig bedja: ,,Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer". Är det icke fars och mors lärdomar, som varit rättesnöret för våra handlingar? Är det icke våra fäders tro och förtröstan på en kärleks­full Gud, deras böner och tankar, deras sånger och toner, som gjutit sitt skimmer över vårt liv och likt ledstjärnor lyst oss och lett oss in på Guds vägar, kanske utan att vi ens själva tänkt därpå. Är det icke våra fäders djupa och varma känsla för rätt och plikt, som gått i arv till oss, och som gör att svenskarna äro så aktade och omtyckta amerikans­ka medborgare? Vad som kan hanteras med hän­der och sättas in på banken, det är i själva verket det mindre betydelsefulla av en människas arvslott. Men den uppfostran man fått, de anlag och andliga egenskaper man ärvt, de vanor man fått inplantade, allt detta har i grund och botten mera att betyda, än om man ärvt miljoner eller alls ingen­ting.

Ni, svenska män och kvinnor, som rest i er ung­dom, ha skäl att minnas, vad ni mottagit och fört med er från ert fädernesland! Där ha ni tillbringat den del av ert liv, då man endast är mottagande. Och så kom ni till Amerika, just då ni stodo färdiga att giva ert arbete och dess resultat. Amerika har sålunda fått er ungdoms och kanske också er man­naålders bästa kraft. Och om Amerika också be­talat er bättre, än vad ert hemland kunnat göra det, så vill jag dock be er att inte glömma den skuld, i vilken ni står till er gamla, fattiga ,,Mor", till Finland, som ändå utrustat er!

Det gäller framför allt att vara trogna mot oss själva, trogna mot det bästa inom oss. Genom att svika kunna vi möjligen vinna mycket timligt gott. Men livets lycka, som ju alla eftersträva, är något inre. Och livets lycka förloras, om vi svika oss själva. Detta finna vi bekräftat av ett gammalt känt bibelspråk, som lyder: ,,Vad hjälper det män­niskan om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ".

Jag vill också erinra om budet, som vi stavade på i vår barndom: ,,Hedra din fader och din mo­der, att dig må väl gå!"   Den, som strävar efter att hålla detta bud, har fått det sköna löftet om fram­gång och välsignelse. Och Gud har ännu aldrig svikit sitt ord och sina löften.

Aktade sångare och hemlandsvänner!

Huru gripes icke vårt hjärta, huru värmes icke vår själ varje gång vi höra svensk sång, mera i syn­nerhet då vi såsom nu höra den svenska sången klinga härute i världsstadens buller långt borta från hemmet. Den svenska sången väcker genklang i våra svenska hjärtan. Där står det kära hemlan­det för vår inre syn, barndomshemmet med den blommande rönnen och häggen på gården, och åkern, där blåklinten lyser fram, och skogsbacken och sjöstranden, där vi lekte och drömde våra barndoms- och ungdomsdrömmar. Allt är oss så kärt och välbekant. Det är just den ljuvliga som­martid, då vår hembygd står i sin fagraste högtids­skrud. Arbetsveckan är slut, och den ljusa och mil­da sommarkvällen sänker sin frid över bygden. Mor sitter på trappan och vid hennes sida står far och blickar ut mot den sjunkande solen i väster. Deras tankar följa henne i kvällen. Där långt borta på andra sidan Atlanten leva ju deras unga och många kära gamla vänner med dem. Och de fråga sig som de gjort så många gånger förut: ,,Huru månne de ha det därborta i det främmande landet?" Och mor torkar förstulet med förklädssnibben en tår, en saknadens tår ur ögonvrån. Och fars stämma skäl­ver av rörelse, då han säger: ,,Här sitta vi nu, mor, ensamma och övergivna på gamla dar. Våra barn lämnade oss, då vi som bäst behövde dem. Och dock var det mitt hopp, att de skulle övertaga gården. För deras skull har jag trälat och slitit, tills håren grånat och ryggen böjts. För deras skull plöjde och sådde jag, ty gården skulle bli deras. De äro ju delar av min kropp och själ av min själ". Och mor suckar: ,,Ja, måtte Gud bevara de unga därborta och leda dem hem tillbaka igen!"

— Så väcker den svenska sången minnen och bilder i vår själ. Ty där går ett osynligt men starkt band mellan Finland och Amerika. Och jag vågar hop­pas, att detta band knutits allt fastare under de feststunder, vi senast upplevat.

Och jag ber er, hemlandssyskon, håll fort­farande troget vård om svenskhetsarvet! Och låt den svenska sången ljuda alltfort här i världssta­dens oro och larm! Ni äro ju hemma från det sjungande Finland! Håll syskonringen samman kring sångarfanan och samlens varje år härefter till sångarfest! Sjung ut er längtan, er glädje och sorg! ,,Hur härligt sången klingar på älskat modersmål, han tröst i sorgen bringar, han skärper sinnets stål. Vi hört den sången ljuda, i ljuvlig barndoms­tid, och en gång skall han bjuda åt oss i graven frid." 'Och måtte vi ännu någon gång få sjunga tillsammans därhemma, ty nu kan vår sång i verk­ligheten ljuda ,,högt och fritt från strand till strand, i tusen sjöars land".

Men blir er hemlängtan så stark, att den för er över land och hav, så vill jag varna er för att känna den missräkning, som verkligheten ofta med­för, när man återkommer till sina drömmars land, och det inte i allt motsvarar förväntningarna. Det är ju så, att minnet förgyller, och besvikelsen ligger så nära. Det få vi ju ofta erfara även i andra avseenden och förhållanden här i livet.

Och så till sist: ,,mitt hjärtas tack och farväl." Följande dag står jag böjd över relingen på oceanångaren »Drottningholm" och ser New-Yorks skyskrapor försvinna i fjärran.

När jag så träder in i min hytt, finner jag den de­korerad med blommor. Rosorna dofta, ljusa och glada minnen fylla min själ. Och resan över oceanen i det ljuvliga sommarvädret och i rara och älskvärda människors sällskap är en förtjusande avslutning på en oförgätlig, lärorik färd.

Artur Hedlund

Ur ”Från Amerikas underland” - 1926

Läs här om resan över Atlanten

Redigering Elof Granholm 20.05.2006