***

Över tidens gång vi undra,
men mest när år skall fyllas.
Om så tio eller hundra
- för det, nog nån bör skyllas?

Vi nöts ock utav ”tidens tand”,
grånar uti himmelsk skrud.
Men allt som skapts av mästarhand,
slutar ej med portförbud.

Livets klocka ständigt tickar
- ägguret med väntetid.
Mot en framtid nu vi blickar,
fylld av stress och mindre frid.

Nu ekorrhjulet gått i spinn
- ges ej tid att stiga av.
Men kommer vi att någonsin
veta var finns alltets nav.

***

Fast vänner kommer, vänner går,
finns de där i nöd och lust.
De känner dina hjärtesår,
sörjer med vid var förlust.

Där de finns vid stoj och stim,
skrattar med i dina skratt.
Ej kommer nån – ”Simsalabim!”
- som trogen vän. En dyr skatt.

Vänner har ock gått ur tiden,
de med oss gick många år.
De har funnit inre friden,
saknar ej ogråten tår.

Vad de gjorde, vad de sade,
kan hos oss än skapa tröst.
Mycket vi på minnet lade,
sluter vänner till vårt bröst.

Levande vi lever livet
tiden ger oss nog nån vän.
Livet blev oss en gång givet,
tacka för det om igen!

Elof Granholm
07.01.2017