DEN SISTA JULKVÄLLEN

Han sitter på rummet nu ensam och glömd, 
då slås han av tanken: Är allt snart förbi? 
För nyckeln till minnen, var finns den nu gömd? 
Blir minnen idag nu igen fantasi? 
Var morgon han önskar att allt än blir bra, 
på kvällen – förhoppning han får återta.

Han minns än tillbaka på barndomens lek, 
när stenar och kottar var fulla av liv.
Var kväll när han sprang under prästgårdens ek 
han redan blev mobbad, vem gav barn motiv? 
Men många var de som blevo hans vänner 
- nu är det ingen som honom mer känner.

Tung kändes vägen till hembygdens skola, 
men helst han dock följde ett upptrampat spår.
En vän han sen fann i smedens Viola, 
men hon bytte skola ren följande vår.
Sen stora förändringar han genomgick, 
men allt var fördolt bak´ hans nedsänkta blick.

Sedan kom det ett brev, om att nu var han man 
till fronten gick färden en kall vinterkväll.
I gropen det gällde att tryggt lägga an 
med livet som insats i dödens duell.
Efter år utav skräck, nån talte om fred, 
men skärvorna gjorde att kroppen den led.

Sen blev det att slita i skog och i mark, 
dock livet var drägligt för en svårt sårad man.
I allt han sen gjorde han trodde sig stark, 
men gnistan försvann för ej flickan han fann.
Han rökte sin pipa och drack sina rus, 
och ödsligt blev livet i nedbrunnet hus.

Men inget i livet blev sen som han tänkt. 
för sällan kom glädje, men alltid fanns sorg,
Var tacksam mot Herren som liv honom skänkt, 
för torpet som ej blev hans väldiga borg.
Men plötsligt då syns där en ängel så vit, 
var detta ett varsel - ej mer gavs respit?

Elof Granholm
6.12.2016