Glömskans jul

Jul blir vart år till ett nytt minne,

men man har glömt från vilket år.

Då hjärnan saknar ordningssinne

man hamnar lätt på villospår.

Ibland man har ju rätt att glömma

och speciellt på äldre dar.

Men stämmer det ej, man sägs drömma

så det får bli som självförsvar.

Tjuvhugga fick man inte granen,

därav kan bli en otrygg jul.

Fast muta kunde man bulvanen,

och åberopa lönn klausul.

Den lappske Gubben hann hit sällan,

så nån fick bli hans suppleant.

Men ej det fanns nåt ljud i skällan

- bak skägget fanns ibland en tant.

Idag än tomten frågar barnen:

”Finns här nu några snälla barn?”

Så den som hinner först till kvarnen

han tjoar glatt: ”Jag är stor karl´n!”

Det viktigaste var paketen,

ibland de kom som i retur.

Sen hamna man i puberteten;

Vem brydde då om murmeldjur?

Sen togs den fram den torra fisken,

den blöttes upp – och luten stank.

Den hade Hugo haft på disken

- den lär ha rymt från Doggersbank.

Det som jag gillade var gröten,

men var jag då, på kanelen?

Ibland jag gästade symöten

- gilla dock bäst gyckelspelen.

Minnesversers många nya ord

dem lärde Rosa oss vart år.

Sen blev det Runars ungdomshjord

där svarta får fick gråa hår.

En julig hälsning skrevs på korten,

med otur fick man kortet självt.

Ett ”Härst.” skrev man till folk på orten,

och var man två – blev det ”med hälft”.

Elof Granholm

24.11.2016 

(Härst = Härstädes, på orten boende)