En stilla beröring

Till Anna Lindhs minne

Du blev en vän för många,
ditt leende var svar.
Din åsikt kunde fånga
oss alla en och var.

Du sörjes nu av alla,
ditt minne lever kvar.
Din tid vi återkalla,
den känns så uppenbar.

Nu känner sorg vart hjärta,
men tröst vi dela få.
Fram väller all vår smärta
- kan framtid mer bestå?

Ett ljus, en liten blomma
med vördnad ges till dig.
Vi är så glädjetomma
på oviss vandringsstig.

Det vackraste som hände,
det sågs av oss envar.
En flicka*) hemåt vände
hon sökte något svar.

Hon orkar ej mer stanna,
går bort från hav av sorg.
Hon ser en bild av Anna,
lik de på stadens torg.

Hon stannar till i steget,
ser upp på hon som var.
I sorg känns allt förteget,
fast tårar finnes kvar.

Hon sträcker då fram handen
och smeker Annas kind.
Bestyrker vänskapsbanden
med ängeln Anna Lindh.

Elof Granholm

———-
*) Flickan i dikten var hon som vi såg i TV, hon som lämnade blomsterhavet vid mordplatsen, hon som fann ingen annan tröst än att med en spontan gest smeka Annas kind som fanns på en valaffisch.