Mitt barndomshem

En gång jag drog från hemmet bort, min barndoms gyllne värld,

Och har ej mött dess like än uppå min levnads färd.

Har någonsin jag sett Guds sol, så oförklarligt skön,

Som när den lyste vid mitt hem, i morgonstund, vid aftonbön.

Jag har ej heller hört ett brus likt forsens vid mitt hem.

Det är en egen melodi, som aldrig upphört än.

Om våren växer den i kraft till väldigt dån och liv,

Men varma sommardagar är dess stämma ljuv och blid

Vart grässtrå tycker jag mig se, var blomma och var sten

Och vägen, som till hemmet för, beskuggad, jämn och ren.

Visst har jag sett i världen träd och björkar ibland dem,

Men aldrig har jag sett en skog av björk som vid mitt hem.

I sommartid är varje träd i lövverk klätt till brud.

Men lika oförgätlig är dess rimfrost, vinterskrud.

Och fåglarna, som sjunga där i tusenstämmig kör,

De komma varje år på nytt. Jag än den lovsång hör,

Som kvittras där från träd till träd var sommarmorgon lång

I solens glittersken till forsens sakta sommarsång.

Mitt barndomshem, hur restes du så vackert, där du står?

Hur kunde någon bygga detta hem i forna år?

Ej fursteborg, ej kungaslott kan mäta sig med dig,

Du är en moder, du mitt hem, och kärt du är för mig!

En gång jag drog från hemmet bort till vandring där jag går,

Men bleve tusen mil min färd, du för mitt öga står.

I dig mitt hem, fick jag det ljus, som lyser än min stig.

Min tro på Gud, min bön, min sång, de föddes där hos dig

Det var i dig, mitt barndomshem, jag lärde Herrens bud.

Och därför är du än mer kärt, mitt barndomshem av Gud.

Valdemar Slotte