BYN

Byn låg vid ån, i tvenne hälfter skuren

utav dess saktliga och blanka band,

som ringlade i tio tröga bukter

igenom rågen till den nära sjön.

På stranden lågo byns förnämsta gårdar,

begapande varandra över vattnet

och speglande ett gammaldags behag

av höga gavlar, runda loft i vågen.

Där låg det rika Spangar högst på krönet,

bredbröstat, rött och nämndemannamyndigt

och mitt emot låg på den lägre stranden

det gråa änkesätet Gammelgård.

Men bakom raderna av kyrkbyns främste

kom varv på varv med hus av lägre stånd,

beträngande i brokig kamp varandra

bland ladugårdar, bodar, hemligplank.

Allt lägre sjönk o taken, tills det hela

på alla håll med stiorna tog slut.

Så kom där slätten, rågens vida rike,

obrutet jämn från sjön till fjärran bergen,

blott kluven mjukt av ån och här och var

beströdd med ängar, lador, väderkvarnar.

Om du därutifrån såg bort mot byn,

du såg i klungans mitt den runda kyrkan,

andäktigt blickande åt fyra håll

ut över världens gröna prosteri.

Hon låg vid bron, med kyrkbyns båda skockar

tätt slutna kring sitt moderliga bröst,

liksom en anka, samlande de sina

till varlig fart på livets vida fält.

Och med en ton som av förtroligt kackel

föll hennes klocka ut i fältens frid,

förkunnande för byn om allt som hände.

Hon ringde till begravningar och bröllop,

hon ringde latan helg och arbetstid,

än var det Kyndelsmässa: minns din spillning

än Mikaeli: storslakt och potatis —

Hon ringde solig slätter, skördtid, såtid,

hon ringde älskogstid och vinteride.

Det rådde gammal fiendskap emellan

de bägge stränderna av denna by,

och ån var även vintertid ett vatten,

isynnerhet för varje friarfärd.

»Hej, kyrkoråttor, är det ont om flickor

hos er därborta, ni som byggde bron?

— jojo, ni visste nog att hon behövdes. . .»

»Håll truten, hednadrullar, kan vi hjälpa

att era flickor vill till kristna sidan,

där vi har bättre don än ni hos er.

Gå ner till bron i afton och håll i dem!»

Så trätte de, men varje välskapt år

det kom en tid av vidpass tvenne veckor,

då alla bygdens pojkar höllo hop.

På våren, när den sista isen skjutit

och ån gick strid och karsk som aldrig annars,

då kom en sats av timmer ifrån bergen.

Det var en gruvlig tid för byns polis,

han sprang i gårdarna till täta uppbåd

av allt vad mannamod och nävar hette,

och varje dotterrik och äktad far

låg lättsövd som en gårdvar alla nätter.

Ty jämte timret kom en vildsint flock

av svarta karlar ned från ödemarken,

med brännvinsflaskan lika lös som kniven.

Då utstods mången rykande batalj

med stål på ena sidan, på den andra

en övermakt av svartsjukt hat och påkar.

Ty timmerjunkare ha tusen konster,

och kvinnor älska ju det obekanta.

Det slutade som vanligt med att länsman

kom körande med kärran full av järn

och slog ett par av sällarna i bojor.

Och sedan fick man framåt hösten se

om timmerveckorna haft andra följder

på sina håll. .. jojo, det hände sådant.

Det hände ock, att någon oförskylld

blev skymfligt tagen. Sista våras hade

den starka Spangardrängen Markus räddat

i elfte stunden Gammelgårdens Klara,

byns ros, fast dotter till den leda änkan.

Tre svåra knivhugg fick han på den betan,

och ända mot Johanne låg han sjuk;

dock skall han blivit rikt belönad, drängen,

för både värk och sveda nu, så sägs det.

Alltnog, när äntligt sista stocken flöt

förbi till sjön, där flottarna beslogos

med grova bommar, och det svarta packet

med skrål och eder vävde sig till sjöss,

försvinnande mot andra socknars blå —

då drog all byn en suck av mycken lättnad,

och frid och sommar kom — och gamla gnabbet.

Ack sommartid, vad du är god mot alla!

Ån låg ånyo speglande och blank,

med häggarnas buketter över vattnet,

och stundom strödde de ett fridsamt snöfall

dit ned bland vita moln och himmelsblått.

Vid tio bryggor sjöngo tjugo klappträd

sin muntra gravsång över vinterns smuts

i kapp med tvätterskornas trägna käkar,

och hundra ungar tumlade med skrik

omkring på stranden, mer och mindre nakna,

anfäktande det ännu kalla vattnet.

All rymden låg av svedjerökar full:

de kommo drivande med kylans drag

i kvällarna från milsvitt fjärran trakter

och dröjde, doftande i långa veckor.

Och gick du ned till sjön, där fiskar Filus

mot stuguväggen botade sitt nät,

darrhänt och brun och skrynklig som en murkla,

du fick en glimt av denna arga gubbe,

som levde på din salig farfars tid:

»anagga, pojke, vad vi lurar fisken ...»

I speglingar och blåa dis låg fjärden

så långt man såg, med fiskargubbens flöten

i runda krumelurer på sin rygg;

de flöto glimmande i stilla slingor,

men hoppade ibland och gjorde ringar

när braxnarna där nere togo sats.

Och där, kring Kopparholmen mitt på sjön

låg röken tät från brännvinsbrännarns panna,

och spände du ditt öga länge ditåt,

du såg en skymt av en behornad gast,

som stirrade ur snåren ut kring vattnet.

Det var hans fruktade och röda bock,

som förde spiran, när han själv låg drucken.

Dock, brännvinsbrännarn är ett eget stycke.

En vår kom länsman åkande till byn

att dryfta dryckesfrågorna med nämnden.

Men nämnden hade lönnligt sammanträtt

och slagit sina kloka huvud hopa.

Man satte sig, och länsman såg på nämnden,

och nämnden såg på länsman — ej  ett ord.

Då harklade sig, äntligt en och sade:

»Dethäran ... det är långt och dyrt till stan,

och törsten sitter stadigt fast i folket,

så visst som vi har kvar en tarm i magen.

Men ordna frågan, det kan inte skada.» —

Och nämnden nickade, och länsman log.

Så bar man in av kuttingar ett dussin,

ett prov från varje brännare i trakten,

och sprunden flögo upp till noggrann prövning.

Det sägs att nämnden aldrig sammanträtt

och prövat någon sak så djupt och länge,

men på det tredje dygnet blev det klart

att brännarn Janne hade bästa vara.

Och alla andra fingo dyra böter,

och mången blomstrande kommers tog slut

men Janne flyttade i frid till ön

och brände gladeligt för fulla pannor.

Till stöd och värn i sina svaga stunder

han köpte sig den fruktansvärda bocken,

som stångat mången obedd ut i sjön,

och strök den röd till yttermera hemskhet.

Där satt han nu, av traktens karlar älskad,

men hatad hjärtligen av mången hustru. —

Ack sommartid, vad du är god mot alla!

Men häggens vana blomningstid vid ån

och lärkornas och juniljusets tider

var ännu ej de ungas tid i byn.

Den kom först senare, med ljumma kvällar

och fälten böljande av höga ax.

Ty det fanns ingen skog på hela slätten

att gömma vandringar och älskog i,

och flitigt smorda gångjärn hjälpte föga,

när intet vintermörker skylde smyget.

Men rågar fanns det, gömmande och höga,

som tvenne sköna månar skänkte skydd.

Det var en syn att skåda, när de rykte:

i gula moln gick hela slätten då,

hustaken ströddes rart med pollenpuder,

man nös som mjölnare mot skymda soln,

och månget gammalt kött fick lust att tokas;

det blommade i ån, i alla brunnar,

allt blev förgjort med ens — när rågen rykte

satt själva kyrkotuppen gul om näbben.

Då var den rätta tiden redan där.

Man viskade: »I kväll vid Grannaskröken...»

Och tvenne ekor rodde långsamt dit,

den ena först, och senare den andra.

Man steg i land, drog ekan upp i säden

och fann varandra — och försvann i rågen.

Man viskade: »Det adertonde diket

från Staffans gärdsgård räknat», och man rodde

och räknade med åran, och man fann

sin sökta blåklint — och försvann i rågen.

Att vandra samman mitt på ljusan dag

på öppen landsväg, ansågs otillbörligt.

Men mycket kunde ske blott ingen såg det,

och mötas nattetid var ingen skam.

Ack rågen, lördagsnätterna och löften,

de visste de — men det fanns lag på allt

sen gamla tider, fastän icke skriven.

Man älskade som barn i denna by,

men gifte sig av gammalklok beräkning,

beroende av ägor och bekvämhet.

Där bonden satt i kvällen på sin trappa,

begrundande sin äring över pipan,

han kunde ropa till sin granne: »Hör,

jag menar liksom jag det kunde passa,

om vi slog hop vår Matts och eran Lena,

det bleve, jädrar, femti feta tunnland.»

Och grannen kom och tyckte lika han

och gav sin hand på det vid kaffehalvan,

och Matts och Lena gifte sig till vintern.

Så gick det till, och oftast gick det väl.

Småsaker, sådana som hjärtetycken,

ha sällan fått en stadig by ur stället.

Men en gång ... Ja, just det skall här berättas.

Jarl Hemmer

Ur Rågens rike 1922