Spåra-Olle

(Efter en sägen från Kantlaks.)

Augustistjärnan stod så ljus

vid västra himlaranden,

när Olle trädde ur sitt hus

och lunkade till stranden

med ljusterdon och pick och pack.

Han gick så bredbent, tryggt och tungt

och vädrade på luften lugnt:

den kändes redan friskare. —

Han var en gammal fiskare

med väderbiten kind,

med solblekt hår och regnblekt skägg,

— ej surnad mellan skål och vägg.

Han stått mot mången hård attack

av vredgad våg och ilsken vind

och prövat mången farlig dust

vid Bottenhavets kust.

Han sköt ut ekan, rodde tyst

bland holmarna och grunden;

av årtag hördes knappt ett knyst,

och mörka lågo sunden.

Så kom han till en stilla vik,

där fångsten städse varit rik,

Han knåpade med sina don,

med lysjärn och med tände.

Men gud, ett sånt elände!

När flamman slog från tövet opp

och Olle om sig vände,

han såg en ful och otäck kropp:

ett sjörå, våt från tå till topp,

i ekan stod och huttrade

och gret och kved

och puttrade med hjärteynkelig ton:

 "Jag har så kallt om tårna,

jag fryser jämmerlig,

låt mig få värma mig!"

Och Olle blev så häpen, att

han föll pladask på stussen,

och nära var, där flat han satt,

han fått i halsen bussen.

Och ekan krängde, vippade,

och Spåra-Olle kippade

begärligt efter luft och ljud:

"Här får man färdas varligt.

Månn tro den där är mycket svår,

månn tro, det här är farligt?

Kanske jag tar till Fader vår

och kallar på min gud".

Men råets uppsyn var så spak;

det skakade sin våta bak

och bara kved och gnällde.

Då satte Olle bussen rätt;

han kände modet stiga,

och han blev arg och skällde:

"Fy fan, så du kan bliga,

ditt leda vrak, ditt trolldomstyg,

- här ser du en, som ej är blyg!"

Och Olle slog med stadig hand

till törvet - gnistor sprutade.

Han vräkte eld och glöd och brand

på rået, där det kutade

med ryggen skrämd och rädd

"Se opp, ditt kräk", skrek Olle,

"ty nu är elden lös "!

Det blev för hett för trolle':

det spottade och fnös

och gav ur strupen vild en låt

och sprang burdus ur Olles båt

i havets våta bädd.

Men plötsligt blev det annat av:

det mörknade kring strand och hav,

och djupets hundar skällde.

En stormil kom med dån och hot

och himlens rymd blev svart som sot,

och havet steg och svällde,

och vågen kokade och sjöd,

och stor blev Olles skräck och nöd.

Han kämpade för livet,

ty han var ansatt mer än svårt.

Han kavade mot våg och vind,

av stormen yr, av mörkret blind

— av stänk, som sönderrivet

drev mot hans skägg och kind.

Och hur han slutligt kom i land,

han aldrig kunde fatta. -

Han fann sig ligga vräkt på strand

och hörde någon skratta

ur mörkret styggt och hårt.

JACOB TEGENGREN

1914