Heimsjön

H e i m s j ö, du vars klara muntra bölja

Kysst min hemgårds aspbevuxna strand,

Med min blick jag ständigt kan dig följa,

Bodde jag än uti fjärran land.

Strandens stenar, som du sköljde,

Ser jag än uti min håg.

Jag ej glömmer hur du höljde

Naken pilt uti din våg.

Varje årstid får du nya kläder,

Men du är dock alltid lika skön.

Varje vår och sommar du mig gläder

Med ditt stilla skvalp mot stranden grön.

Höstens is dig slutligt famnar

Och du går till stilla ro.

Under isen vågen hamnar

För att bygga stadig bro.

Stora havet med de många öar

Har jag skådat sen ett barn jag var.

Mig bedårat många vackra sjöar,

Men hos mig du första platsen har.

Mina fäder har du lögat

Och mot mig du öppnat famn.

Första bild för barnaögat

Var din strand med båt i hamn.

Kära Heimsjö, jag dig aldrig glömmer.

Du är bilden av min barndomstid.

Än ditt vågskvalp och din strandsten gömmer

Dyra minnen utav tro och frid.

Herrens gåva är du vorden

Oss till nytta och behag.

Därför, var jag går på jorden,

Tänker jag på dig var dag.

Albin Wickman

Öb 05.06.1930