TÄRJÄR  LODJURSVISA

Utdrag ur ett brev från Elis Granholm till un­dertecknad den 10 nov.193:

"här går just rykten om ett mystiskt djur som de skulle sett i Djupsjö-trakten, jag tror det måste ha varit ett lodjur fast det beskrives sålunda: -ungefär 20 cm mellan ögonen, runt hu­vud, röd och svans som en ko, ungefär 1 meter hög, små runda fötter.

Det är nog svårt att få från denna beskrivning reda på vad det kan vara, men högst antagligt är det ett lodjur. Hundarna ha varit så rädda så de kommit till jägaren med svansen mellan benen. Jag skall nog fara någon dag dit och se sedan det kommer snö och skall jag då lämna när­mare upplysning om dett vidunderliga djur."

Detta rykte upprörde och skrämde många terjärvbor. Ett lo­djur kunde åstadkomma stor skada på får och kor som den tiden ofta skickades ut till skogsbetesmarkerna. Det låg spänning i luften. Jägarna skickades ut att göra sin plikt. När sedan lösningen på den mystiska historien kom, drogs inte bara en lättnadens suck, situationen fick ett drag av humor, och begagnades givetvis av sketch- och rimsme­den bl.a. som stoff till följande kuplett,

Melodi :Mors lilla Olle

Jägarn en dag ut till skogen gick

bössan på axeln med sparande blick

ryktet förtäljer om villebråd stort 

här måste därför nånting bli gjort.
 

"Miuku mauku, piu pau» vad smyger där

rödbrun är pälsen, en lo visst det är

bred mellan ögon, det stämmer ju bra.

bössan till axeln förr'n vilddjuret far.
 

Bommeli bom och skottet brann av 

benen i vädre', en bom visst det var

jägarn blev rädd och la benen på rygg 

berätta i byn: "ha va grön ful o stygg".
 

"Örona klippte o ögona blängd

rumpu hä haft åv halvannanmeters längd,

manä sto å ända o tändrä ti lyst

så hyndo miin darra o sa int eit knyyst".
 

"Tå kom ha emot me eit gruvelit grin

hä dundra i mosa så hä eika i stjyn,  

o klöuva på ein fot o klorna på ana

ja sköut o ja sköut så att heit vaalt min hana".
 

Man utur huse  till skogen går,   

letar och skakar varendaste snår    

vilddjuret flyr bort till djupaste skog

kulan den träffar dock vilddjurets bog.

 
Vilddjuret arma det fick sin död

pälsen så mjuk är av blod färgad röd.

Aastu Sofia av sorg stod och skalv

ty där låg nu död hennes bortsprungna kalv.

Elnes

"Lodjuret" var en förvildad kalv som rymt från Loulus i Nedervetil. Den sköts av Arne Pajunen och vägde endast 30 kg - borde ha vägt 130. Den var så mager att den icke gick genom kött­kontrollen - bara skinn och ben - och blev räv­mat och knappast det en.s

(Ur Släkt och Hävd nr 17/1974)