Mot klarhet och ljus

Där skrider ett tåg genom midvinternatten

i glimmande bygd, över isbundna vatten.

Varthän? spörjer tvivlarn, som undrar och ser

hur tåget går framåt och växer alltmer. —

Han märker ej ljuset, som tindrar i fjärran,

ej anar han heller de dolda uppsåt,

som driver det nattliga tåget framåt

till samling och bön denna stund inför Herran.

Han stirrar i dunklet, han spanar och hör

hur långt uti fjärran klockklangen dör.

Det är ju ett skuggspel från tider som svunnit!

En erinring om, att man ännu ej funnit

att jul är ett gyllene sagospån!

Så skrattar han, tvivlarn, med iskallt hån. —

Dock följer han tåget till ottesången

och löses ur tvivlets självspunna garn

av sången och talet om julnattens barn. —

Han erfar en känsla för första gången,

sen barndomsjularnas hänsvunna tid,

av sällsam stämning och inre frid.

Han tycker sig läsa det doldas sägen,

när hemåt han vandrar den snöiga vägen

vid tempelklockornas långsamma klämt.

Han läser i guldtryck där klart och bestämt,

att släkternas tåg upp till julhelgens kyrka

är bilden av jordlivets dagliga brus:                      

vi sträva ur mörker mot klarhet  och ljus!

Och skulle vi främmande gudar ock dyrka

så är det en sanning, som alltid består,

att själen blott till Den evige trår.

Joel Granvik

22.12.1926

Dikten publicerad i Österbottningen 23.12.1926