Stora tallen

Du står där så stark och högrest

och rister din krona

Skrovlig din bark och sliten av vindar

som genom dina grenar i sekler hörts tona.

Lekande, smekande bris och rytande, vinande storm

dig danat på detta vis och format dig till din form.

Nu dovt i din krona, drar en vindfläkt förbi,

jag vill vid din rot mig sätta

höra, och lyssna till urtidens melodi,

så mycket den har att berätta.

Den går uti moll, men också i dur,

berättar om tider, då ännu fanns troll,

skogsrå — då gråben och ulvar stod på lur.

Förtäljer om hårda år —

Men siar också om den ljusnande framtidens vår!

Levi Hansson