SÖNDAG

Jag minns hur den gamle läste
högt ur Nohrborgs stora postilla.
In genom fönstren solen sken,
och ring oss låg söndagen stilla. 

Han satt högst uppe i stugans vrå
på bänken vid furubordet
och läste långsamt med sjungande ton
det gamla, heliga ordet.

Längs väggen bänkade sutto vi barn
och skulle predikan höra,
men det var nog så, att det mesta gick
förbi vårt barnsliga öra. 

Vi hörde det gamla uret slå
och sågo dess visare skrida,
och mycket länge tycktes det oss
det tog att läsa en sida. 

Vi sågo hur solen stilla gled
över mattans brokiga mönster,
och våra blickar sökte sig ut
genom stugans öppnade fönster.
 
Vi sågo ängar och gröna fält,
som vajade mjukt för vinden,
och gårdens lummiga rönn, som stod
och susade grön vid grinden. 

Och tankarna gingo och kommo igen
och följde en stund med tråden
i Nohrborgs stränga, heliga ord
om synden, straffet och nåden. 

Men sist var den långa predikan slut,
och nu med de andra barnen
vi skyndade ut till simning i ån
och lek vid den åldriga kvarnen. 

Att icke vi mindes mycket av
predikan vi hört, är givet,
men varje söndag ändå oss gav
en gåva av värde för livet. 

Den skänkte ett minne av helgdag och frid,
som aldrig vi ville förlora.
Den lärde oss känna andakt och ro
inför det höga och stora. 

Den trofasta, enkla läsningen gav
vår söndag en högtidsstämpel.
Den låga stugan omkring oss var
den stunden ett Herrens tempel.
 

Joel Rundt
1929