|
ANDENS SEGER
TILL DE I KRIGET STUPADE
Ni vila bleka där med
pannor bräckta,
av fridens milda skimmer
övergjutna,
med unga ögons ljus för
alltid släckta,
med lemmar kanske krossade
och brutna.
Ni gingo ut när landet var
i nöd,
ni gingo ut till frihet
eller död.
För evigt edra kära namn
stå skrivna
på hävdens blad i
outplånlig skrift,
och offren äro ej förgäves
givna,
var enkel gärning blev en
stor bedrift.
Ni gingo ut, ni mötte där
ert öde
i ädel kamp i hård och
ojämn strid.
Ni fyllt ert värv, nu bon I
bland de döde
och njuten eder lön, en
evig frid. Ack, vad är mänskan, när
hon blottad ställes,
ungt liv och blod mot
livlöst stål och järn!
Av blinda splitter hon till
marken fälles
och finner ingenstädes
skydd och värn.
Men över stålet anden seger
vinner,
den segrar kanske, när den
syns förlora.
Av hög och helig viljas
glöd den brinner
i gärningar, som kallas
evigt stora.
Vem tyder, vad ni kände
eller tänkte
den stunden ni inför ert
öde stodo
och utan tvekan livets gåva
skänkte
i ädel offergärning oss
till godo.
Vi veta ej, om någon vid er
sida
med tröst och stöd i
kampens hetta stod
och gav er denna stora
kraft att strida
och skänkte detta trygga,
fasta mod. Men frågar någon, om er
post ni höllo,
om fega ni för övermakten
veko,
och säger någon, att er
plikt ni sveko,
så står det fast: n i f l y d d e e j , n i f ö l l o.
Då var det stora ögonblick
förhanden,
då stålet tycktes segra
över anden,
men det var anden dock, som
seger vann,
i dödens stund dess låga
helig brann.
Nu lyser solen åter över
jorden,
och träden andas ut i
ljuvligt sus.
En blomstergård är marken
åter vorden,
och solen tänder liv i mull
och grus.
Med vänligt sken den lyser
på de gravar,
som reddes er i
fosterjordens famn,
där vandrarn stannar och i
vördnad stavar
bland blomstergärder edra
kära namn. Vårt land skall åter stå i
blom och bära
oss frukt i sommarns väna
skördetider,
som förr det blommat efter
hårda strider,
när det försvarades av män
med ära.
Vårt land är rikt, det äger
trogna söner,
det bäres fram i trogna
mödrars böner,
och alla böner upp mot
höjden stigna,
de vilja tacka er och er
välsigna.
Joel Rundt
Sommaren 1940
|
