VÅRT   FOLK

Jarl  Hemmer

Hur hög står himlen över Finlands höst!
Väl mörkna skogarna och markens lera
av svarta moln, som rulla fram från öst.
Men Finlands folk står ljusögt, bröst vid bröst.
Säg, teckentydare, vad väger mera?

Hur tyst och stort vart allt i detta land!
Vi nåddes av ett bud vi länge väntat,
och bort dog bjällerskrammel, bjäfs och flärd.
Var skrud, som blixtrat av juvelers brand,
nu skärs den sakta sönder till förband
åt gråa män, som värna oss med svärd.
Var sniken, som i smyg på ståldörrn gläntat,
nu öppnar gavelbrett sitt gömda fack
och offrar allt med ett förstulet tack
att skatten har sig väl förräntat.

Och bonden, böjd av år och svettig möda,
nu ger han hästarna och årets gröda
åt hären, signande dess gråa band.
Hur tyst och stort vart allt i detta land!

Hur har ej Finlands folk sitt väsen funnit!
Vi brändes nyss av broderblodets lut,
men innerst ur vårt sinne steg till slut
den enighet, som äntligen vi vunnit.
Var tackat, du vårt hårda, goda öde!
Om stormen denna gång drar oss förbi,
Skall aldrig mer här forsa fram ett flöde
av småsint käbbel och förbittrat skri.
Och falla, trampas och förslavas vi,
vi skola enigt uppstå från de döde.

Vi tro ej stort på våldet, men vi tro:
vad Herrens högra hand vill sammanhamra,
skall icke brista som en murken bro,
skall ej som utbränt slagg för vinden slamra.
Så låt oss bli bland världens brustna byggen
en hörnsten, som i nöd och sorg
sin börda lyfter tryggt på ryggen
i tron: Vår Gud är oss en väldig borg.

1940