Petter Jönssons resa till Amerika


Och Petter Jönsson, han såg i »Fäderneslandet»
att ämbetsmännen förstört det nordiska landet.
Då blev han ledsen och tänkte: jäkeln anamma,
jag tror jag kilar min väg och det med detsamma.

Han tog sin plunta och stoppa matsäck i kistan,
och av polisen hans namn blev uppsatt på listan.
Ur vänstra ögat han strök bort tåren med vanten,
tog Gud i hågen och gav sig ut på Atlanten.

Han ville bort till det stora landet i väster
där ingen kung finns och inga kitsliga präster,
där man får sova och äta fläsk och potatis
och sen med fettet kan smörja stövlarna gratis.

Där ingen länsman törs stöta bonden för pannan,
och renat brännvin kan fås för sex styver kannan,
där mera pengar det finns än loppor i Trosa
dit ville Petter och dit han styrde sin kosa.

På skeppet stod han och liksom höll sig för magen
förty hans själ var av mycken ångest betagen.
Det stod ej till att gå ner och lägga sig heller,
ty stormen blåser som bara hin om det gäller.

Ett gudslån, (om man ej räknar oxstek och limpa)
han ej fått i sig och våt han var som en simpa.
Uti sitt förskinn han utgöt hela sin suckan
och snyfta bittert: Ack, den som vore vid luckan.

I våta kläder han stod vid masten och lipa.
Det var så kallt så att magen började knipa.
Då kom en båtsman, tog Petter Jönsson i nacken
liksom en hundvalp och slängde opp en på backen.

Där låg nu Petter och vattnet skvalade om en,
och själv han trodde hans sista timme var kommen.
Men båtsman skratta och ropte uti hans öra:
Vad tusan skulle du på galejan att göra.

Men stormen tystna och solen sken över skutan.
Då vakna Petter och trilla ner i kajutan.
Han tog en långsup, tog två, kröp ner under täcket,
och på tre veckor han sen ej syntes på däcket.

Först när Newyork på redden skutan låg inne
kröp Petter fram, ack men magerlagd som en pinne.
Med sorgsna blickar han mätte förskinnets stroppar
och bad för Guds skull om några koleradroppar.

I Castle Garden han slog sig ner vid sin kista
och åt och drack så han kunde andan sin mista.
Då bar han kistan och alltihop till en jude
som sa: Mein herr, firti taler kan jak wohl bjude.

Men Petter Jönsson till hamnen styrde sin kosa
och dan därpå reste han tillbaka till Trosa.
Och förr ska solen väl spricka sönder i kanten
än Petter Jönsson far åter ut på Atlanten.

Magnus Elmblad    

Finns tryckt i Visbok, 1923, och i Den gamla visboken, 1954.