SOMMARLAND

I min barndoms sommarland,
växte smultron på åkerrenen,
dagg-frisk och röd och sötad
av solens värmande sken.

Där gungade vassen i insjön,
till sövande vågskvalps ton
och svalorna kvittrande sökte
sig hem till trygga bon.

I min barndoms sommarland,
sprang barfotabarn och lekte
och smekande sunnanvind,
deras bruna kinder smekte.

Där fanns inga sorger, som störde
barfotabarnets språng
i soliga sommardagen
och sommaraftonen lång.

I min barndoms sommarland,
böljade rågen sakta
och vajade havrens plym
och varsamt vi måste akta

och trampa försiktigt ned,
där blåaste Blåklint lockade
bland åkerns vajande säd,
i väntan på, att bli plockade.

Säg, finns något mera ljuvligt
än barfotabarnets sommarland,
där säden böljar för vinden
och böljan kluckar vid strand?

Elin Hedenheim
1962

Ur ”Släkt och Hävd nr 17 1974”

Scannat och redigerat Elof Granholm 03.12.2013