Dikt i dagstidningen Kalmar, Sverige

no 47, 27.03.1899, sid 3

Redigering Elof Granholm 18.02.2013

Till Finland.

Det fins ej svensk, som ej har lärt
af saga, häfd och sång
att hålla gamla Finland kärt,
och vårt det var en gång.
Gemensam kung, gemensam rätt
till frihet och till ljus,
det gjorde tyngsta börda lätt,
gaf kraft i stormens brus.

Vi höllo samman med hvarann
i lycka som i nöd,
och upp vi stodo som en man,
när Gustaf Adolf bjöd.
I våra ramar höll vi
Europas öde då -
till slafven sade vi: var fri!
och till tyrannen: gå!

Slikt kan ej glömmas. Flydda dar,
fastän I sjunkit ner
i tidens flod, der dröjer qvar
en återglans af er.
En återglans! Och derför bär
nu också Sverige sorg,
och derför beder man nu här
i koja som i borg:

Du store Gud, som verlden styr,
tag Finland i din hand,
att mörkret flyr och dagen gryr
i tusen sjöars land !
I drifvor sofver skogen än,
men björken står i knopp —
när du till lifvet väcker den,
väck äfven Finlands hopp!

Se, detta folk, som står försänkt
i stum förtvivlan nu —
det tiger fast man djupt det kränkt -
o, tala för det, du !
Rör tsarens hjerta! — honom säg,
att hvad han nu begår
är löftesbrott, och att sin väg
med hämndens frön han sår.

Och visa honom detta folk,
som smärtan uttryck ger
i blommor blott — en ros blir tolk
för tårar, man ej ser.
För honom till hans farfars stod,
och han skall lära der,
att tsarens skönaste klenod
dock Finlands kärlek är!

Daniel Fallström