VÅRT SVENSKA SVAR
(Till dem som hoppas på vår
undergång)
Så har du oss äntligen sagt
vad du vill, du landsman med sinnet i
svallning: vårt obota brott är att än
finnas till och att icke vi dö på
befallning. När samman vi smakade
österns dolk, då blödde vi båda med ära, men se sig förrådd av sitt
eget folk, det ödet är bittrare bära.
Där brinna två lågor i
Finlands gård. Och stryper du ena ljuset, hur mycket du ägnar det
andra din vård, var säker: det mörknar i
huset. Där växer ett vårdträd på
tvillingrot, och kapar du ett av dess
fästen, för sent är vid stormfallet
träd göra bot, och masken och rötan tar
resten.
Den blomning, som mognat ur
knoppens tvång, har kanske du ensam den
skapat? Skall Nemesis tvingas att
dikta en sång med dystrare slut på det drapat? Ju mer det blir grovt i
vårt land och vrångt, dess finare mala Guds
kvarnar. Så tumla ditt högmod ej
alltför långt! Jag hotar icke. Jag varnar.
Riv icke ifrån oss det land
som är vårt! Då springer det blodskuld i
jorden. Kränk icke den rätt, som vi
murat så hårt! Då rasar ett fäste i
Norden. Var såg du ett splittrat
folk som bestod, när gränsmolnen tändas och
dundra? En dag skall du ropa i
armod och blod på broder, som nu du vill
plundra!
JARL HEMMER
(Dikten uppläst vid Svenska
dagen i Vasa den 6 nov. 1934 efter ett tal av friherre Ernst von Born)
|