| Den blinda |
| Skrivet av Aina Lagus |
| 2008-10-27 18:35 |
|
Den blinda Ett livs historia I ständigt mörker sitter hon, Den åldriga, vid härden. Hon ej av världens oro vet, Av fåfängan och flärden. Du oförnöjda du, som man Hör utan orsak klaga, Kom skåda här den blindas lott, Hör hennes levnadssaga! Sitt hela liv från unga år Hon blott för andra levat. I kärlek, självförsakelse För dem arbetat, strävat. Hon re´n i sitt föräldrahem Som barn blev van vid detta: Att andra tjäna, glömda värv Och sysslor väl förrätta. Vetgirig och begåvad hon Tillfälle sökte finna, Att kunskap få, men tid därtill Hon sällan kunde vinna. Hon äldst var ibland syskonen, Ej fick hon länge bliva Vid boken; sent om kvällarna Hon lärde läsa, skriva. Hon tillhör den re´n flydda tid, Då flickan fick försaka All högre bildning, knappt hon fick Av kunskapsträdet smaka. Med läsning öd ej tiden bort, Min flicka, lagen lydde. En ny tid kom väl småningom, För henne ej den grydde. Re´n sjuklig från de späda år, All ungdomsfröjd berövad, I stilla undergivenhet Hon tidigt blivit övad. Ej jordisk kärlekslycka hon Har någonsin erfarit, Att obemärkt få gagna blott All hennes sällhet varit. Och när de andra flugit bort Från boet hon allena Sin gamla moder, även blind, Fick vårda, stöda, tjäna. I fattigdom och tarvlighet Hon all sin tid har levat, I allt sig själv försakat och Att andra hjälpa strävat Sist småningom med häftig värk Hon synen blev berövad, Re'n då av år och sjukdom böjd, Ja, hårt hon blivit prövad. Nu är hon ensam i sin natt, De gamla rummen öde. Föräldrarna och syskonen Re´n länge varit döde. Hon dock så nöjd och tålig är. Hon Herren sökt och funnit, Sin skatt hon uti himlen har. I Gud hon tröst har vunnit. Till ljusets hem han henne snart Skall kalla ifrån nöden. Han solen är i hennes natt, Och hennes liv i döden. Aina Lagus Ur "Människovännen" 5.3.1915 |
| Senast uppdaterad 2008-10-27 18:41 |
