VÅR KYRKA
Från Bottenhavets västra strand hon lade ut med svärd i hand mot hednisk tro och styrka. Sitt stridsbanér med korset på hon reste upp vid Aura å, vår gamla moderkyrka.
Fast hennes mål var liv och frid, hon förde ofta blodig strid, och helig ansågs striden: den, som för korsets fana stred, fick löfte, om han döden led, att salig gå till friden.
En gärningarnas väg det var, ej ordets sanning ren och klar, som påvekyrkan följde. Med bikt och bot som frälsare och helgonen som medlare hon blott med löv sig höljde.
Så har hon kämpat mången dag, vann segrar och led nederlag i självvald kamp för friden. Men efter fejd kom kärleken med Andens kraft, som bor i den, då våldets dag var liden.
Sitt svärd av stål hon lägger ner, men Andens svärd och sitt banér hon vecklar ut och svingar. Och kyrkans tro får kraft och märg Och hennes liv en annan färg, då lutherpsalmen klingar.
»Var man må nu väl glädja sig, här är stor fröjd på färde. Ty nu är Gud oss nådelig, som vore döden värde. Han haver alla sagt det till, att han barmhärtig vara vill. Hans ord består och bliver.»
Så sjunger kyrkan än med fröjd sin jubelpsalm med blicken höjd, där hon går fram i tiden. Och Herrens ord är hennes borg, den klippa, som i fröjd och sorg bär henne genom striden.
Tyko Hedlund
|