| Vårt liv |
| Skrivet av Tyko Hedlund |
| 2007-09-04 22:34 |
|
VÅRT LIV Vad är vårt liv? Den frågan fram sig tränger med större makt, var gång ett år tar slut. Och fastän mången för den frågan stänger sin hjärtevärld och vill den mönstra ut, så står hon dock vid dörren än och gläntar med allvarsmin och svaret av oss väntar. Bland tidens tänkare och stora andar har livets fråga rört sig mången gång. Hon så i glädjen som i sorgen blandar sin allvarston i släktens dikt och sång. Ty livets korthet, dödens visshet tvingar till flykt mot evigheten tankens vingar. På frågan kunna svaren bli rätt många, till form och innehåll av skilda slag. Men om vi frågan blott på längden fånga, så är vårt liv: en kort och flyktig dag. Och viktigt nog det är att det betänka; det skall åt livet större värde skänka. Det ord, som ger oss svar på alla frågor, som gälla livet, tid och evighet, och som kan stilla mänskoandens plågor, det ordet svar ock på vår fråga vet. I liknelser och bilder skönt det svarar och livets värde för oss uppenbarar. »En dimma» är vårt liv, som snart försvinner, »en rök» som hastigt flyr för vindens fläkt, »ett upptänt ljus», som smälter och förbrinner, »en herdes tält», för nattens timmar sträckt, »en spole», som på vävens trådar ilar, »ett skepp», som aldrig uti hamnen vilar. »En suck» är livet och »en drömbilds» like, »ett lyktat tal», som glömmes för ett nytt. Det har ej hem, ej rot i jorderike, ty knappt det början fått, förrän det flytt. Som »blom på gräs» det vissnar och försvinner, som »vatten, spillt på sanden» det förrinner. »En pilgrimsfärd» är livet här på jorden. Vi ha ej hamn, ej strand på denna ö. Ty ingen finns i södern eller norden, i öster, väster, som ej måste dö. Mot evigheten snabbt vi alla vandra, där möta vi oss själva och varandra. En konung, som på livets ände. tänkte, bad utav Herren måttet för sitt liv. En bild därav Gud då åt honom skänkte: »Som bredden på hans hand» det skulle bli. Det måttet bar han med sig alla dagar, och som en ängel det hans steg ledsagar. »Lär mig betänka, att mitt liv har ände, och att en dag jag måste hädangå. Till dig, o Gud, mitt hjärta stads sig vände, att evigt liv och vishet jag må få.» Den bönen bed, o, själ, ty här på jorden du dock en gäst och främling blott är vorden. Tyko Hedlund |
| Senast uppdaterad 2007-09-04 22:35 |
