| Julgranen |
| Skrivet av Tyko Hedlund |
| 2007-09-04 22:27 |
|
JULGRANEN Nyss ung och grön hon stod bland skogens träd tills så en dag hon blev till marken slagen, Hon gav sitt liv för sådd av ädel säd och blev, en fånge lik,från frihet tagen. Till glädje granen blev på glädjens dag för barnen, som kring henne trådde dansen. Och åt envar hon skänkte sitt behag. Hon krydda blev för tårtan och för kransen. Där så hon stod i salen som en brud med glitterslöja, ljus och äppjen röda, hon minde om den rikedom, som Gud i »Krubbans barn» har låtit överflöda. Då julens fest i hemmet nått sitt slut, och barren ifrån granens grenar falla, då bäres hon från högtidssalen ut, berövad sina ljus och glitter alla. Från äreplatsen får hon stiga ned att vissna, glömd av dem, som glädje fingo. Ej värd hon var att mera räknas med då de från fest till livets marknad gingo. Med vemod ser jag granens hårda lott: Hon offrat allt och får blott otack skörda. Men så hon liknar mer vår Herre blott, som gav sitt liv och burit all vår börda. Han bäres ofta liksom granen bort från högtidssalen i ett mänskohjärta. Då blir därinne julens fröjd så kort och lämnar kvar blott vemod, sorg och smärta. Tyko Hedlund |
| Senast uppdaterad 2007-09-04 22:35 |
