| De första julen |
| Skrivet av Tyko Hedlund |
| 2007-09-04 22:14 |
|
DEN FÖRSTA JULEN Natten ruvar mörk och dyster över Judaland. Ingen morgonstjärna blänker än vid österns rand. Solen, länge väntad, dröjer bakom bergens krön, men i tornet väktarn höjer händerna till bön. Genom tidens natt har bönen gått från led till led. »O, att du dock ville stiga ifrån himlen ned. Ack, att Herren ville lösa sina fångnas band, vända glädjens ström till Zion, frid till varje land». Långsamt skrida nattens timmar genom sekler fram. Skola de som vänta Herren komma sist på skam? Skall hans löften ifrån fordom icke mer bestå, och den »nåd, som evigt varar», likt en sky förgå? De, som vänta efter Herren, få en härlig lön: »Folket, som i mörkret vandrar» går mot dag så skön. Herrens löften svika icke, han är trofast han. Den, som på hans ord förtröstar, kommer ej på skam. Medan natten ännu ruvar över stad och land, gripas Davidsharpans strängar av en änglahand. Tonen ljuder klar som fordom, tolkar Herrens nåd, som åt alla folk och släkten skänkt hans frälsningsråd. Uti Betlehem, där David herde var engång och till klangen av sin harpa lovat Gud med sång, höres nu i rymden toner utav lovsångsljud: himlens änglaskaror prisa och lovsjunga Gud. »Ära vare Gud i höjden», ljuder sångens ord, »frid på jorden och god vilja ibland mänskor spord», Och i nattens mörker strålar Herrens härlighet, bådande att dagen kommit, som av natt ej vet. Evighetens dag på jorden är av Herren tänd, julens första, glada hälsning ifrån himlen sänd. Hörd är bönen, som de fromma under väntan bad, född åt oss är Kristus, Herren uti Davids stad. Loven Honom, små och stora, prisen här hans namn! Må som Simeon vi taga barnet i vår famn. Då har julens frid och glädje blivit vår också genom barnet, som i krubban låg på hö och strå. Tyko Hedlund |
| Senast uppdaterad 2007-09-04 22:35 |
