| Döden |
| Skrivet av Tyko Hedlund |
| 2007-09-04 19:43 |
|
DÖDEN Vi ville gärna i vår framtid se, vad som där gömmes bakom nuets slöja. Skall livet skänka glädje eller ve? Vid denna fråga vi så ofta dröja. Men obarmhärtigt stum står tidens mö. Blott ett hon säger: »En gång skall du dö». Av allt, som möter under tidens gång på vandringen i jordelivets dalar, är intet vissare än dödens tvång, som för oss in i Hades mörka salar. Är livet rikt på lycka och behag, ger det oss döden dock till sist en dag. Så obarmhärtig, obeveklig går dess hemska skepnad bland oss, där vi vandra. I ålderns höst och livets sköna vår den ena faller tätt invid den andra. Och ögon gråta, hjärtan hävs av sorg, då kära vandra till Allhärjarns borg. Så underlig, förunderlig han är och mörk och dyster, där till häst han rider. Sin lie ständigt han på axeln bär. Hans arbetsdag har inga vilotider. Med vindens snabbhet ilar han framåt, och ingen känner dödens pilgrimsstråt. Vem är han, döden? Varför föddes han, som stiftar sorg och oro blott på jorden? Vad är hans faders, vad hans moders namn? Bor han i södern eller uti norden? År han en herre eller blott en dräng, där stolt han bäddar gravens bo och säng? En tjänare han är, fast härskarrätt han genom synden fått i sorgens rike. Att milt förvandla Adam och hans ätt han föddes som Guds tjänsteandars like. Ej fruktad då han var av någon själ, ty döden ägde ingen såsom träl. En skön förvandling, som då blommans knopp för solen öppnar sig, var dödens strävan. Förgängelsen, som tär på själens hopp var okänd än med all sin nöd och bävan. Och dödens fackla lyste vänligt då den mörka dal, där nu vi måste gå. Men sedan synden kom, blev dödens värv de fallna mänskobarnens nöd och plåga. Ty all förvandling innebar fördärv, då hos dem slocknad var Guds kärlekslåga. Nu kunde döden icke mera ge åt mänskobarnen Guds välsignelse. På Tabors berg vi dock en mänska sett, som mild förvandling här ännu fick röna. En sådan döden åt oss alla gett, om syndens makt ej fått vårt väsen kröna. Men synden gav åt döden udd och färg, en udd, som stinger genom ben och märg. Han blev en fiende till oss, vår död, då han av synden fick en annan handling. Han har ej mer den tjänst, hans Herre bjöd, till skapelsens och människans förvandling. Den dag, då han med synden drog till strid, han miste krona, glans och himlens frid. En makt är döden, som vill härska, slå med järnhård hand såväl i stat som kyrka. En tjänare han är i grund ändå och härskar blott i kraft av lånad styrka. Sitt rike och sin makt han avstå fick, då Kristus segrande ur graven gick. Hans kärlek starkare än döden är. För denna kärlek viker dödens fruktan. Den, som Guds kärlek i sitt hjärta bär, ger döden blott en stilla, fridsam tuktan. Och sist, då striden byts mot vilans tid, får liemannen ringa in Guds frid. Tyko Hedlund |
