| På minnenas stigar |
| Skrivet av Giles |
| 2007-08-25 14:15 |
|
På minnenas stigar Jag gick ned i den grönskande dalen, ut till sommarens bugande blomst, och jag trodde att tonidealen skulle fira min återkomst, men jag hörde ej lärkorna drilla och jag kände ej mer någon växt, hela dalen låg lik en postilla med en uppslagen bönsöndagstext. Jag gick upp på den ensliga heden med augustis rodnande ljung i hopp om att finna det Eden man skapar sig då man är ung, men jag hörde ej sommarvinden, blott surret av någon insekt, som gjorde attacker mot kinden, enerverande lömskt och fräckt. Och jag sökte den slingrande stigen från fordom på tallbeväxt malm, där vinden evinnerligen i kronorna spelte sin psalm, men min stig hade ljungen betvingat och skogen ej mera fanns, ty med den man åvägabringat en positiv handelsbalans. Jag förstod att den skövlade skogen var jag själv, var jag själv rätt och slätt, det var jag som blitt övermogen och inhämtat levnadsvett. Och jag sökte upp allfarsvägen, där samtiden högljutt drar fram, och jag skyndade jag ock på stegen för att låtsa att jag har program. Och den väg som jag gick var densamma vi gick när vi läste oss fram, då man hade en femtonårsflamma och en själ, som var känslosam, men tonårens skälmska kumpaner vad blev det av alla dem? Dom ä' kanske amerikaner och folk som som ej mer hittar hem. Jag vet en som har krog i Toronto, en ann brukar Illinois jord, en tredje med Herren har konto, en fjärde befälet ombord, i en femte en fläskpackaränka i Chicago har funnit behag, och en sjätte vill tänkesätt länka med att skriva, den sjätte är jag. Jag minns dunkelt små blåögda töser med sidenrosett i sitt hår . Måhända är en del frisöser och någon i bod kanske står, de blivit törhända värdinnor, som se till att ej släktet dör ut, men alla ha mognat till kvinnor, ja kanhända till kärngar rentut, Det gick manfolk och kvinnfolk på vägen, där for folk uti kärra och bil, men jag kände mig bara förlägen, ty jag fann att jag ej gick i stil, de drogo till åkrarnas möda, de foro till kvarn och såg, mens jag gick i dröm om det döda, en obotlig ideolog. Då och då kom det någon jag kände från framfarna gyllene dar, och vi språkades vid och vi tände för skams skull en Strengbergs cigar, vi talte om skörden och grödan, om räntor, som slå oss ihjäl, om statfolket, slitet och mödan och skakade hand till farväl. Trött jag sträckte mig ut för att njuta i en glänta med lingonblom, då djärvdes en Fordhoppa tuta och skända min helgedom, vid ratten satt trygg en matrona som jag älskat en sommar, ack, och här vill jag särskilt betona att jag sände mot himlen ett tack. Jag gick fram längs den slingrande vägen, jag var botad från all romantik, men med ens från ett krön som en sägen sågs en flik av en östersjövik, och jag sträckte två armar mot höjden, och jag smekte den mark där jag stod, jag var ung, jag var galen i fröjden att trots allt äga längtans klenod. Giles (1929) |
| Senast uppdaterad 2007-08-25 14:26 |
