Prolog

vid TUF:s fest 16.9.1934

Det har gått en förödande storm över världen

och svårt den våndas i smärtor och sot.

Men intet man lärt: igen vässas svärden,

och avunden rasar som förr på vårt klot.

Allt kring oss är vordet så annorlunda,

själva guldet förlorat sin bländande makt,

och mänskorna spörjande stå och begrunda,

varthän det skall bära, vad ännu skall stunda,

hur sist den skall sluta den hatfulla jakt.

Du soliga hem, du vårvarma boning,

i stormen du höll emot byarnas kast.

Din bergfasta grund den gav dig förskoning,

när allting ikring dig svek eller brast.

Du visat att det, som i kärlek vart givet,

som siktar mot frihet, sanning och ljus,

kan aldrig bli härjat, slaget och rivet,

ty det hör oslitligen samman med livet

och själarnas drömmande evighetssus.

Nu åter här timrats en skinande tinne,

ett stockvarv igen till det gamla är lagt.

Det har blivit större och högre här inne –

allt talar om offer och trogen vakt.

Stå stark liksom förr mot stormar och strider,

fyll åter som fordom det värv som du fått.

Må här svepa kring dig i kommande tider

vår ärliga nordan från hembygdens lider

med allt som är kärnsunt, eget och gott.

Du ungdom - med fädernas vilja och minne –

du fått detta tempel i arvedel.

Tag mot det med tacksamt och ödmjukt sinne

och värje för vanhävd och röta det väl.

Men arvet förpliktar. För dig det nu gäller

att giva i gengäld din egen tribut.

Ditt bröst utav tro och förhoppningar sväller,

inom dig all vårens förnyelse väller

med flöden och krafter som ej sina ut.

Fly hit efter dagens ävlan och tunga,

finn vila och glädje i glammande lag.

Glöm aldrig att dansa, spela och sjunga,

glöm aldrig att visa ditt eget drag.

Men låna även i yran ditt öra åt det,

som av allvar här blir dig gett.

Här skänkes dig mycket av värde att höra,

som framåt på livets väg dig kan föra

och adla ditt kynne och öka ditt vett.

Lev fullt, men försjunk ej i dvala och domning,

i glömska och blindhet för tillvarons lag.

Vårt mål här på jorden heter fullkomning

för släktet och hela vårt innersta jag.

Vi äro blott flarn på världshavets yta,

vi följa dess strömmar och äga ej val.

Och därför mot livet vi aldrig må bryta

men möta med jämnmod dess jubel och kval.

Ja, må dig ges styrkan att ena och samla,

du hem här vid Hemsjöns leende strand.

Slut fast ett förbund av unga och gamla

till båtnad för bygd och för fosterland.

Och minnens, I korsets trogne, som läsen

i andakt er bibel och stammen er bön,

att Gud är ock här med sitt skyddande väsen,

så visst som han finnes i vattnen och gräsen,

i höstarnas froster och vårarnas frön.

Uno Sandkulla