Finland i nöd
Finlands vår och ljusa nätter Finland är vårt fosterland. Där både al och rönn och björkar rikt beskuggar hemmets strand. Där som gran och fura dofta uti nordens vackra vår. Där jag sjöng min visa ofta och där trasten drillar slår.
Var är nu de ljusa nätter? Fosterlandet står i brand. Fiendernas bombkrevader härja över stad och land. Nu man vill vår frihet röva, tro och fosterbygd, ja allt. Ingen skonsamhet vi röna. Människohjärtat blivit kallt.
Men vi vill för Gud nedfalla. Han som i sitt ord har sagt: Uti nöden mig åkalla! Än min arm har samma makt. Om du blott vill dig befalla i min hand som allt har gjort skall du se de stolta falla och min hjälp skall bliva spord.
Bed blott att min vrede stillas. Känn din synd och gör sann bot! Låt dig ej i otro villas, ej förskräckas av oväns hot. Det är jag som haver slagit dig för ondskan som du gjort. Men min nåd har jag ej tagit bort från dig och det är stort.
Gode Gud vi dig nu bedja Var oss nådig och oss förskona om barmhärtighet vi vädja. Led oss till den rätta tron! Låt oss än i frid få bygga på vår barndoms torva här! Uti nöden vi oss trygga till dig Fader, Herre kär.
Visst skall än en vårdag ljusna, när vårt arma land fått fred. Må vi och då träget lyssna till Hans ord som för oss stred. Ej i otro lämna Honom, som sitt liv för oss gett. Allt vi fått, ja allt av Honom, som har till vårt bästa sett.
Rosa Skullbacka
(05.06.1879 24.04.1972) Skrivet 22.02.1944
|