På kyrkogården

Ifrån  »fjärran västern» kom han --
Längtan honom vingar gaf --
För att än få se sin moder,
Men han finner blott en graf.
Detta hjärta, som han sårat,
Hvars förmaningar han glömt,
Nu för alltid är för honom
Under vinterdrifvan gömdt.

Ack, hvad hjälper nu hans ånger,
Hans bekännelse och bön?
Bitter är den skörd han bärgar
Af sin ungdoms syndafrön.
Hvarför, moder, så han suckar,
Lyddes jag ej till din röst?
Hvarför gick jag bort i synden,
Sargande ditt ömma bröst?

Och -- hvad vann jag uppå färden
I det gyllne sagoland?
Vann jag lycka, vann jag glädje,
Släcktes där min längtans brand?
Kallt är guldet, som jag vunnit,
Och hvad glädje ger det mig --
Då jag ej, o hulda moder,
Dela får dess glans med dig!

Och det var ju dock min mening
Att till julens högtidsfest
Hinna hem till dig och hemmet,
För att bli din kära gäst!
Och -- så har du gått att fira
Julen i din faders hus,
Och du tänder ej som fordom
Mina vackra juleljus!

Så han suckar, blek om kinden
På den tysta kyrkogård,
Och vid minnet af hans moder
Smälter hjärtats is, så hård.
Stjärnorna i julekvällen
Blicka på den sorgsne ned,
Hviskande: Du ångerfulle,
Lyft din blick till Gud och bed!

Och som fordom skyar remna
Under änglasångers ljud,
För att titt den själ, som beder
Föra julens glädjebud:
»Ära vare Gud i höjden!»
Susar det i nejden blid
Då ett armt, förkrossadt hjärta
Vunnit Jesu ljufva frid!

Eric

Ur "Julfrid" 1901