 KONDOLEANSVERSER 4
(Upprepning av verser kan förekomma)
VAD ÄR DÖDEN? TÄNKVÄRDA TANKAR
På stigarna Du gått,
på solvarm åker
och i höstlig skog
skall nya släkten vandra
och glädjas över spår Du lämnat kvar.
Hos oss som stått Dig nära
skall Ditt ljusa minne leva.
Borta i fjärran
solen nu sig döljer.
Flyende dagen
natten ren förföljer.
Ögat, som stundom gråter,
stundom ler.
Aldrig den flydda dagen
mera ser.
Tack för vad du givit
Tack för vad du var
Tack för ljusa minnen
som du lämnat kvar.
Det fanns för oss alla ett rum i ditt hjärta,
för alla utav oss du gjorde ditt allt.
Du deltog med oss i vår glädje och smärta
Tack kära mormor, tack för allt.
Minnet lever det kan ej jordas
Det kan ej gömmas bland stoft och grus
Nej, det skall leva i fågelsången
I blomsterdoft och i vindens sus.
Tack för Din strävsamma arbetshand
Så snar till att hjälpa så ofta den hann.
Tack för de tjänande stegen Du gick.
Tack för all ömhet vi såg i Din blick.
Du hade ett hjärta så innerligt gott.
Vi tacka Dig vill för allt vad vi fått.
Tack och farväl från oss Dina kära,
vi vet att vi stod Ditt hjärta nära.
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
Det finns ju inga stjärnor
där intet mörker är
(Bo Setterlind)
Du gav mig kärlek
Du gav mig pli
Oersättligt på färden
i denna världen
Än är ej allt förbi.
Gryningen kommer tyst
tassande till mig,
sätter sig på min sängkant,
säger ingenting,
ser bara på mig
med allvarsamma ögon
och jag förstår:
dagar är viktiga,
dagar är korta,
dagar är få.
(Lars Huldén)
Vi hann ej säga dig farväl,
Ty döden kom så fort.
Men nu, vi säga dig
Vårt Tack vid himmelrikets port.
Det fanns dagar ljuva, sköna
i glädje skrivna
Det fanns andra av sjukdom sorg
och smärta rivna.
Men alla, alla av Herren givna.
Hur skönt att i ålderns
och levnadens höst
få lägga sitt huvud
till vila.
Och njuta den sömn
som ger ro och tröst
och bort från skuggorna ila.
Långt bortom älv och slätt och skog och strand
ligger lyckans alltid solbelysta land.
Där är vägens mål, och där är vilans bo
och ro är där visst för all vår längtan.
Snäll och god du alltid varit
utan klagan smärtan bar
Ingen vet vad du har lidit,
nu du vilan funnit har.
Svår är sorgen, tung att bära,
tomt det är i hemmets vrå,
men vad allt du gav oss kära
finns i hemmet kvar ändå.
Ej sorg det finns
som känns så svår,
som när en älskad
från oss går.
Tack för de ljusa lyckliga åren
för all din kärlek och godhet stor
Minnet av dig skall lysa vår väg
där i gränslös saknad vi går.
Stilla så stilla du somnat
tåligt din smärta du bar
flitiga händer har domnat
minnet det ljusa är kvar.
God och trofast du alltid varit
utan klagan smärtan bar
ingen vet vad du har lidit.
Nu du vilan funnit har.
Svår är sorgen, tung att bära
tomt det är i hemmets vrå,
men vad allt du gav oss kära
finns i minnet kvar ändå.
Du gled så hastigt ur våra händer
käre far och morfar, du finns ej mer
Du flyttat nu till Guds sälla länder.
Hans vilja är det blott som sker.
För oss alla fanns rum i Ditt hjärta
för oss alla Du gjorde ditt allt
Du deltog i glädje och smärta
Hav tack Du käre för allt.
I höstvindens sus du somnade stilla
Sjukdom och oro ej mer gör dig illa
Skön är vilan som natten ger
Gott att veta du lider ej mer
O, vila i frid
Snäll och god Du alltid varit
utan klagan smärtan bar,
Ingen vet vad Du har lidit
nu Du vila funnit har
Svår är sorgen tung att bära
tomt det är i hemmets vrå.
Men vad allt Du gav oss kära
finns i minnet kvar ändå.
Farväl gode Far,
Tack för Din kärlek, vila i ro.
Allt har Du skänkt oss av fullaste hjärta
minnet av Dig hos oss alltid skall bo.
Det är något bortom bergen,
bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor,
bakom hela hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar
går och lockar mig och beder.
Kom till oss, ty denna jorden
den är icke riket Ditt!
Alla skapar vi vår egen
mening med livet
inom ramen av vad som är oss givet
- skugga och sol, ont och gott
bildar det mönster som ar vår lott.
Pä åren som farit vi tänka tillbaka
och minnenas tyngd vi ej tolka förmå
vem täljer de långsamma nätternas vaka
i möda och oro när vi voro små.
Vem räknar de tårar en moder har gjutit
vem räknar de böner hon bett för sitt barn,
vem räknar de maskor hon tåligt har knutit
i offrande kärleks oslitliga garn.
Vad du lidit ingen känner
ty du själv din börda bar
syntes glad bland dina vänner
fast du alltid plågad var.
Frid susar träden kring hemmet du älskat
farväl bugar blommorna, du vårdat så ömt
Tack viskar fågeln som var morgon dig hälsat
Tyst sjunger vinden Vila i frid
Allt vad du lidit vi nog ej förstått
men troget du kämpa och målet du nått.
Vi ville så gärna behålla dig kvar,
men ditt livsverk på jorden nu fullbordat var.
Vi aldrig dig glömmer käre make och far.
Farväl kära mor nu slut är din smärta,
tack för din kärlek som varit så stor.
Allt har du skänkt oss av hela ditt hjärta,
minnet av dig hos oss alltid skall bo.
Till barndomshemmet vi städse dragits
varhelst i världen vi vandrat har.
Nu har vår pappa ifrån oss tagits,
och vi står spridda i livet kvar.
Tyst och stilla levde Du Ditt liv
Stilla gick Du in i evig frid.
Du rycktes så hastigt
ifrån oss bort
från livet till döden
är vägen så kort.
Vi velat så gärna
behålla dig kvar
men ditt livsverk på jorden
nu fullbordat var
Så många blev åren
Du vandrade här.
Så trogen och verksam i tiden
Nu mättad av ålder
förunnat Dig är
att njuta den eviga friden.
Ej oro eller plågsam smärta mer
blott godhet som vår Herre
i sin nåd oss rikligt ger.
Nu hjärtats frid ej störes
av världens oro mer
ty du har funnit landet
där solen ej går ner.
Livets slut
kan ingen hindra
Men vackra minnen
kan sorgen lindra.
Ingen kan på jorden svara
varför vissa saker sker
endast Gud kan allt förklara
han oss en gång svaret ger.
När krafterna långsamt domna
och ögat sin glans har mist.
Hur skönt att från allt få somna
och vilan finna till sist.
Du finns hos oss i fågelsången
I stjärnenatten och i soluppgången
I syrenens prakt, i vindens sus
I vågens glitter och i havets brus.
Sov till vindarnas smekande sång
Sov under snöflingans vita fång
Sov ifrån sjukdom, smärta och strid
Sov i underbar frid.
I den ljuvaste tid du somnade in.
Oro och smärta gav vika.
En evig vila nu väntar dig
Hos Gud i himmelen.
Vi visste inte att slutet var så nära
Du lilla, trötta Mamma kära
Ditt hjärta har klappat så varmt för de små.
Vi ville du ej skulle lida så
I vår innersta tanke vi gömma ett minne
av ditt ljusa, varma, goda sinne.
I allt du gjorde du ville oss väl.
Vi säga med saknad: Tack och farväl!
Vi lägga varligt ditt huvud till ro
Vid hembygdens kyrka i visshet och tro.
Mor har räckt ut handen
Far har fattat den
och på andra stranden
mötas de igen.
Mycket är oss givet
mången skatt så stor
men blott en gång här i livet,
gives oss en mor.
Gå fatta alla Sanning, så våga all Rätt,
Och bilda det Sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland menskors ätt,
Och till dem från tiden vi vädje.
Hvad tiden dig gaf må du ge igen.
Blott det Eviga bor i ditt hjerta än.
(Esaias Tegnér)
Nu hemgården står tyst
och tom med blommor, träd
och fåglar Dina flitiga händer
har domnat och slut är dagarnas id
Endast ditt goda hjärtas vittnesbörd
vi bär med oss på livets stig.
Vi binder en krans av minnen,
de vackraste och finaste vi har.
Vi vet att den aldrig vissnar,
hos oss finns Du alltid kvar.
Det finns inga ord för den saknad vi känner,
att du lämnat oss är så svårt att förstå.
Våra innersta tankar till dig vi sänder,
du finns i minnet så nära ändå ;
Tyst vill vi gömma ditt solljusa minne
Ödmjukt vi böja vårt huvud i bön
Din ärliga blick och ditt vårglada sinne
Göm ej i jorden hos Gud får du lön.
Det hem som Du älskat,
där blommor har spirat,
det lämnar Du nu för en skönare värld,
Den tomhet vi känner vi ej kan beskriva.
Tack för det goda Du strött på Din färd.
Det dröjer länge innan vi förstått
och fattat helt att du för alltid gått
Hos oss det finns så mycket kvar
av det du gjort och det du var.
I moln går solen, en flyktig
gäst är glädjen
vi snart den mista.
Och band, som hjärta vid
hjärta fäst
likt spindelvävstrådar brista.
Jag saknar Dig
då sol och vind ger bud om vår
Jag saknar Dig
i kvällens tysta ensamhet
Jag saknar Dig
i all evighet.
När vi har mognat alla
till skörd för dödens hand
för att som säden falla
på åkermannens land;
vi ber att du oss bärgar
hem till din glädje då.
Klockorna ringa så sakta till ro
min maka har funnit ett ljusare bo
Aftonens stjärnor lyser så blid
sov kära maka vila i frid.
Vi ägt så mycket, det bästa på jorden
ett lyckligt hem med Mor och Far.
Nu är de borta, nu vilar de kära
men minnet från hemmet finns kvar.
Du till ett annat land nu far,
där du får möta den du saknat har,
vid sidan om Mor du skall få bo.
Vi önskar vila, och evig ro.
Svårt är att fatta vår saknad är stor
Vi har inte längre i livet vår Mor
Fast länge vi anat vi dig skulle mista
Det smärtar så svårt när hjärtan de brista
Din kärlek och godhet till oss var så stor
Vi önskar dig vila i frid kära Mor.
Ett öga har slocknat, som strålat så skönt
Ett hjärta har brustit, vars kärlek vi rönt.
En kind har förbleknat som alltid var röd.
Då vår älskade _________ och vår Mamma är död.
Du kämpat har en kamp så hård
med sjukdom, svår att bära.
Vi sökte och Du fick den vård
som mänskligt sett man kan begära.
Men ändå fick Du ifrån oss gå
till evig ro och vila
där ingen, ingen sjukdom kan
Dig nå dit våra tankar ila.
Älskade rara Mor, kärast av allt i världen.
Din kärlek, omsorg och glädje stor,
skall lysa som stjärnor på färden.
Vi bäddar för dig en sista gång
och knäpper till tack våra händer.
Nu får du lyssna till änglars sång,
vid himmelens ljusa stränder.
I skogen där träden susar,
på stigarna där Du gått.
När vattnet mot båten brusar
och solen värmer så gott.
Vi känner att Du är oss nära.
Vi minns allt det goda som var.
Tack för allt vi fått lära
för alla minnen Du lämnat kvar.
Ännu en tid Du drömde att få
Ännu en stund bland de dina
Vår älskade Mamma det blev inte så
Trots obruten vilja Din kraft kom att sina
Nu är Du bortom all oro och smärta
Ditt minne bevaras så ljust i värt hjärta.
Tack för allt
Tack att det fanns en människa som du
i denna tid når allting gått itu
- en människa så hel, så sund, så god,
så adlig i sin själ som i sitt blod,
så sval och så ren, så fri frän simpelt prål
som vita rosor i en silverskål.
(Bo Bergman)
Rofullt och stilla du somnade in
En ängel räckte dig sin hand
Sida vid sida ni vandrade in
i himmelrikets härliga land
Det eviga livet du nu har nått
vi vet att du har det väl
Älskade farmor, tills vi möts igen,
säger vi ett kärleksfullt farväl.
Ett verksamt liv har slocknat ut
En flitig hand har domnat
Mors arbetsdag har nått sitt slut
och i Guds hand du somnat.
Din kära stämma tystnat har
men vackert står ditt minne kvar.
Det dröjer länge innan vi förstått,
och fattat helt, att Du för alltid gått.
Det är som något skulle finnas kvar
Din röst, Din blick ungdomligt fast och klar.
Ditt varma leende så ömt och gott,
en bild av allt som aldrig kan bli stoft.
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer
(Alf Henrikson)
Så liten plats en människa tar på jorden,
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.
(Ingrid Arvidsson)
Mycket blir oss givet, mången kärlek stor
Men blott en gång i livet skänkes oss en mor
När detta varma hjärta ej längre klappar här
Då känner vi med smärta det bästa borta är.
Vår lycka var vår rikedom
Nu har du gått - min hand blev tom
Nu viskar jag de orden
De vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden
Mitt allt i evighet.
Tom blir platsen i hemmets vrå
Tung blir vägen att ensam gå.
Tack käre Make för de år som gått
Tack käre Far och Morfar för allt vi fått.
Vila i frid ty dagen är slut,
ditt redbara hjärta har somnat.
Din livsgärning lever, den sinar ej ut,
fast banden i döden har domnat.
Vi tackar för allt vad i livet du skänkt,
för kärlek och lycka, för allt vad du tänkt,
må klockorna ringa till vila.
Ibland liksom hejdar sej tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag,
men ibland blir den aldrig densamma mer.
En liten ängel smög sig ned,
och tog min lillebror med.
Så var Du en länk till en värld som var,
en epok sedan länge förliden.
Med hjärtat varmt och med hjärnan klar
levde Du helt i tiden.
Finge vi be om en gåva ännu
Det vore att åldras så vackert som Du
och möta vårt öde så värdigt som Du
när livet levts färdigt.
Det som inget öga någonsin har sett
och som inget öra någonsin har hört.
Det som ingen människotanke någonsin har kunnat ana.
Det har Gud berett åt dem som älskar honom.
(1 kor. 2:9)
Ett hjärta så varmt med plats för envar,
i sorgen finns glädje för allt vad Du gav,
av kärlek och omsorg till dem Du höll av.
Redo att hjälpa, glad i Ditt sinne,
Du är vårt allra käraste minne.
I hemmet som du lämnat, ett tomrum synligt är.
Varthän vi blicken vänder, du finns ej mera där.
Och vi som stod dig nära, vår saknad är så stor.
Från alla dina kära vårt Tack. Sov i ro!
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.
(Pär Lagerkvist)
Plötsligt slocknar en laga
som värmt och givit allt.
Ett ljus blåses ut och hastigt
känns allt så isande kallt.
Någonting brister stilla
en röst och en sång dör ut.
Och strax förnimmer man tydligt
att ingenting är som förut.
(Bo Setterlund)
Tack för allt Du har oss skänkt
för oss Du strävat, på oss Du tänkt
Ditt goda hjärta, Ditt ljusa sinne
hos oss skall leva i tacksamt minne.
Mor, du gått att möta Din Frälsare så kär.
Att i åskådning byta den tro du hade här.
Hav tack kära Mor för omsorg stor.
En gåva så fin, oss livet skänkt
en farmor som alltid på oss tänkt.
Där satt en liten fågel
på havets vilda strand,
långt borta uppgick solen
i gyllne morgonland.
Vi trodde och hoppades in i det sista
ty för intet i världen vi ville dig mista.
Men tiden var ute och livet var slut
från allt vad du lidit du nu vilar ut.
För oss fanns rum i ditt hjärta
för oss du gjorde ditt allt.
Du deltog i glädje och smärta
tack kära DU för allt.
Det finns inga ord för den saknad vi känner,
att Du lämnat oss är så svårt att förstå.
Våra innersta tankar till Dig vi sänder,
Du finns så nära ändå.
Tack för kärlek utan like.
Tack för trygghet varm och stor.
Den som redligt fyllt sitt värv till livets slut
han lämnar något kvar som icke plånas ut
Han lämnar något kvar i känsligt människohjärta
som mildrar sorgens gråt och lindrar själens smärta
Han lämnar kvar som tröst till ett bedrövat sinne
det sista han kan ge, ett ljust och vackert minne
Begråt mig ej, nu är jag lycklig vorden,
min plåga slutad och min ande fri.
Jag lämnar er jag älskat mest på jorden,
för att hos Gud än mera lycklig bli.
Tillsammans i kärlek
Tillsammans gick ni bort
Den tid vi fick rå om er
blev alldeles för kort
Omtanken, glädjen och kärleken ni bar
vårdar vi i minnet, allt rinns kvar.
Vi saknar er så!
Svårt att fatta, vår saknad är stor.
Fast länge vi anat vi dig skulle mista.
Det smärtar så svårt när banden de brista,
Din kärlek och godhet till oss var stor.
Vi önskar dig Vila i frid käre Far.
Händer knäppta, ögon slutna.
Livets sista krafter brutna.
Fröjd som varit, tår som runnit,
kval och oro, allt försvunnit.
Nu är stilla frid.
Vi saknar Dig alla
Du finns alltid i våra hjärtan
Du gav allt ur Ditt hjärta
Du lämnade ett stort svart
sorgehål i våra hjärtan
Vi älskade Dig och
saknaden är stor.
När Dina steg har tystnat
finns ändå ekot kvar
när Dina ögon slocknat
jag alla minnen har
Jag spar dem i mitt hjärta
tar fram dem då och då
så kommer Du för alltid
att vara här ändå.
Ditt minne lever det kan ej jordas
det kan ej gömmas
bland stoft och grus
Nej, det skall leva
i fågelsången
i blommors doft och
i vindens sus.
Inget farväl
inga medvetna ord
Så fort och tyst gick Du
bort från vår jord.
Här går vi i rester ur
Din svunna värld
Bland tankar och minnen
som färgat Din härd.
Allt som Du älskat
oss bilder nu ger
Du talar och skrattar
vi minns Dig och ser.
Skönt är att vila när krafterna domna
trött efter årens möda och strid
Djupt i den eviga vilan få somna
vi önskar Dig alla vila i frid.
Du var den goda
som alltid fanns till
Nu är Du borta
och tiden står still
Men glädjen att haft Dig
kan aldrig förtvina
Vi minns Dig med kärlek
och minnen så fina
Tack för att Du var Du.
Din plats är tom vid fönstrets karm
där Du oss väntat ofta
Kring Din gestalt Din blick så varm
blott minnets rosor dofta
Du var så god, Du var så glad
Du lämnar bara vackra minnen
Så svår är ändå denna dag
så sorgsna våra sinnen
Men tack för allt vad Du oss skänkt
vi vet Du på oss alltid tänkt
Tack för våra lyckliga år tillsammans.
Vi saknar dej så.
Tills den dagen då
vi ses igen, i himmelen.
Du har rest i väg
på ett uppdrag långt bort
denna gång.
När vi ses igen ska du
få bamsekramar av oss,
som du alltid gav
när vi träffades.
Avskedets stund för alltid har kommit
solen har sänkt sina strålar i frid
Borta för alltid är Mor som vi älskat
borta från världens oro och strid
Saknad av många men mest av de Dina
leva Du skall uti minnenas led
Tyst är vår hälsning sakta vi viska
sov gott kära Mamma vila i frid.
Minnet lever, det kan ej jordas
det kan ej gömmas bland stoft och grus
Nej, det skall leva i fågelsången
i blommors doft och
i vindens sus.
När Dig vi tackar räcker ej ord
Du var den godaste på vår jord
Du ville oss alltid så innerligt väl
Intet orätt fanns i Din själ
Blott ljusa minnen i hjärtat vi bär
Av Dig som var och förblir oss så kär.
Frid viskar träden kring stugan Du älskat
Farväl bugar blommorna Du vårdat så ömt
Tack kvittrar fåglarna som var morgon Dig hälsat
Tyst sjunger vinden farväl.
I hemmet som Du lämnat
ett tomrum stort nu är
varthän vi vänder blicken
Du finns ej mera där
Du kommer aldrig åter
men minnet hos oss lever
av Dig vi höll så kär.
Gråt ej över att jag lämnat världen
och mitt ensamma tysta bo
Följ mig bara på den sista färden
fram till gravens tysta stilla ro
Där får jag åter möta
mina kära denna stund
jag länge väntat på
Livets börda blev så
svår att bära
sen jag lämnats att
ensam gå.
Ditt hjärta som klappat
så varmt för de Dina
ögon som vakat
och strålat så ömt
Har stannat och slocknat
till sorg för oss alla
men vad Du oss gjort
skall aldrig bli glömt.
Ditt hem som Du älskat
där blommorna spirat
lämnar Du nu
för en skönare värld
Den tomhet vi känner
kan ej beskrivas
tack för det goda
Du sått på Din färd.
Så har vi vandrat du och jag
i kärlek hand i hand
så har vi åldrats dag för dag
i våra drömmars land
Vår lycka var vår rikedom
nu har Du gått min hand är tom
Nu viskar jag de orden
de vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden
mitt allt i evighet.
Jag sover gott,
ej mer jag smärta känner
Ty dödens ängel viskar,
sov i frid
Gråt icke, kära maka,
barn och vänner
Jag vilar nöjd och fri
från jordens strid.
Du längtade så efter ljuset och våren
när den kom gick Du hastigt ifrån oss
Vi hann ej ta ett riktigt farväl
det känns så tomt efter
Dig käre Make och Far.
Tack för livets hemligheter
Tack för hjälp i nödens stund
Tack för nåd som ingen mäter
Tack för evigt Fridsförbund.
När jag blir trött av levnadsåren
och tanken, handen inte orkar mer
När ögat dunkelt ser den sköna våren
och foten ingen stadga ger
Då vill jag gärna vila
stilla drömma
och jordelivets alla
mödor glömma.
I skogarnas sus bland
fåglarnas sång
finns friden för sökande själ.
Så vill jag finna min
himmel en gång.
När till livet jag säger farväl.
Hör, hur när och fjärran
helga klockors ljud
kallar trötta hjärtan,
bjuder frid från Gud.
På tonernas brygga jag dröjande gick
i sällsamma drömmar dit över,
av sommar och solsken och böljor jag fick
en sista förstående avskedsblick,
en sådan som bäst jag behöver.
(K A. Tavaststjerna)
Tyst slocknar en mänsklig hjärna
Efter år av strävan och id.
En blomma en människa en stjärna
Allt har sin bestämda tid.
(Jarl Hemmer)
Någonting brister stilla
en röst och en sång dör ut.
Och strax förnimmer man tydligt
att ingenting är som förut.
Men skönt skall minnet leva
som gräs över jord och grus
och vad som såddes skall växa
och blomma i himmelskt ljus.
(Bo Setterlind)
Mycket blir oss givet, mången kärlek stor
Men blott en gång i livet skänkes oss en mor
När detta varma hjärta ej längre klappar här
Då känner vi med smärta det bästa borta är.
När dina steg har tystnat finns ekot ändå kvar.
När dina ögon slocknat, vi alla minnen har.
Vi sparar dem i våra hjärtan, tar fram dem då och då,
så kommer du för alltid att vara här ändå.
Vi ville så gärna behålla Dig kvar,
men Ditt livsverk på jorden nu fullbordat var.
Vårt liv, vår tid en dag i sänder
så tyst och stilla glider bort
om mycket eller litet händer
är tiden alltid lika kort
det nyttar ej att se sig om
den tid som var, som är, som kom
är blott ett lån från evigheten
Svårt är att fatta vår saknad är stor.
Vi har inte längre i livet vår Mor.
Fast länge vi anat vi Dig skulle mista.
Det smärtar så svårt när hjärtan de brista.
Din kärlek och godhet till oss var så stor.
Vi önskar Dig vila i frid kära Mor.
I höstvindens susning du somnade stilla,
nu sjukdom och oro ej mer ger dig illa.
Skön är vilan som graven ger
gott är att veta du lider ej mer.
Frid över ditt minne.
Flitig var handen som nu har domnat.
Varm var blicken som mist sin glans.
Vaket var sinnet som stilla somnat.
Tomt är hemmet där Du alltid fanns.
Kring Dig kära står vi alla
som Ditt hjärta inneslöt
Känner nu hur smärtsamt dyrbar
i länken var som döden bröt
Minnet tar Du ej i graven
ljust bland oss det lever kvar
Tag vårt tack för allt Du gav oss
under arbetsfyllda dar.
En Mors kärlek
bär genom livet.
Varmt tack för allt,
som rikt blev oss givet.
Gläds att mitt lidande är slut
Gläds att jag nu får vila ut
Minns mig som jag var en gång
Då allting sjöng en livets sång
Minns de tankar jag då tänkte
Minns den kärlek jag er skänkte
Så var Du en länk
till en värld som var,
en epok sedan länge förtiden.
Med hjärtat varmt
och med hjärnan klar,
levde du helt i tiden.
finge jag be om en gåva ännu,
det vore att åldras så vackert som du,
och möta mitt öde så värdigt som Du,
när livet levts färdigt.
Jag saknar Dig i kvällens tysta ensamhet.
En hand i min, en vän att hålla av.
Jag saknar Dig när löv och flingor falla.
Jag saknar Dig när vind bär bud om vår
och Du ej längre vid min sida står.
Det finns ej ord för den saknad vi känner,
att Du lämnat oss är svårt att förstå
Våra innersta tankar till Dig vi sänder,
Du finns i minnet så nära ändå.
Och nu är lampan släckt
och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp
från längst försvunna dar
och milda sägner flyga
kring som strimmor i det blå
och underbart och vemodsfullt
och varmt är hjärtat då.
(Z. Topelius)
Vacker i livet
Vacker inför döden
Hennes lidande har nått en gräns
då något brister
Vi står ensamma då vi den bästa
av oss mister.
I morgonsolen synas vita segel,
av vattnets vindar
förs de ut från land.
Som svanar glida ut
ur vassens reden
de sig förflytta
till en annan strand.
(Bo Setterlind)
Det susar av sorg kring stugans trän.
Det viskar farväl från tegens ren.
Kring hemmet du älskat nu vemod står.
Vi viska tillsammans,
farväl.
När höstlöven faller mot vinter vi går
med saknad och sorg vi står vid Din bår.
Vi anade inte vi Dig skulle mista,
att sommaren som gått skulle bli din sista
ödmjukt vi viskar tack och farväl.
När jag är död skall jag vara överallt.
Jag skall vara solen och kyssa Er panna.
Jag skall vara regnet som smeker Ert hår.
Jag skall vara vinden som torkar Era tårar.
Jag skall vara molnen och vara skuggan i Era ögon
Och jag har aldrig varit Er så nära.
Sov ifrån sjukdom, oro och strid.
Sov i underbar frid.
Länge har jag kämpat, lidit,
äntligen funnit gravens ro
Mycket har jag längtat, bedit,
hos Jesus jag nu lyckligt bor.
Ni, som lämnat här stå kvar,
sörj ej mig, Guds frid jag har.
Sörj ej över att jag lämnat världen
och mitt ensamma tysta bo.
Följ mig bara på den sista färden,
fram till gravens tysta stilla ro.
Där jag åter träffar min kära;
den stund jag länge väntat på,
Livets börda blev så svår att bära,
sen jag lämnades ensam att gå.
Det susar så sakta i vinden
en sång om tider som flytt och varit.
På stigar Du vandrat och åkrar Du plöjt,
de vittnar om tider som farit.
När höstlöven faller mot vinter vi går,
med saknad och sorg vi står vid din bår.
Var finns det hem, dit sorgen inte hunnit?
Var finns den kind, där sorgsen tår ej runnit?
Det är vår lott att äga och att mista,
se banden knytas och se banden brista.
Oändligt svårt dock är att maktlös bida
att se en kär och älskad nära lida.
Tyst bar du smärtan, tills du ditt hembud fått,
tack för all omsorg, vila i frid, sov gott.
"Du fattas oss, mommo och fammo"
Havet ligger solblankt och speglar morgonrymden
mitt i spegeln står du på en klippas röda block.
Mil på mil av stillhet. Blott någonstans från vidden
kluckar som en klocka ett ensligt fågellock.
Fråga icke rymden hur länge skenet varar.
Fråga icke vågen vad djupets gud befallt.
Simma, simma ut i de vita sommarmolnen.
Allting är en spegling och speglingen är allt.
(Jarl Hemmer)
Han låter mig vila på gröna ängar;
Han för mig till vatten där jag finner ro.
Ps. 23:2
Det är om aftonen man bryter upp,
vid solnedgången.
Det är då man lämnar allt.
Pär Lagerkvist
Solen den sjunker och skuggan blir längre
dags är att skiljas och säga farväl.
Kari Rydman (övers, av Wava Stürmer)
Slocknat har dagens skimmer,
vinden, vågorna lägger sig till ro.
En stilla viskning hörs från träden,
allt är frid.
Minns mig som jag var en gång
när allting sjöng en livets sång
Minns de tankar jag då tänkte
Minns den kärlek jag er alla skänkte
Vårt hem är bortom graven
i ljusets sköna värld
och livet här på jorden
är blott en vandringsfärd
Oroas ej.
Räds ej i uppbrottstimman.
En vänlig hand
lugnt ordnar båtens segel
som för dig bort
från kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan
ner i strandens tystnad,
den mjuka stigen
genom skymningsgräset.
(Pär Lagerkvist)
Gråt ej vid min grav
Jag finns i vindens sus
i blommors doft
i havets brus
och i fågelsången
omkring ert hus.
Så var du en länk
till en värld som var
En epok sedan länge förliden.
Och med hjärtat varmt
Och med hjärnan klar
Levde du helt i tiden
Och finge vi be om en gåva ännu
Det vore att åldras
så vackert som Du
Och möta vårt öde så värdigt
Som Du, när livet levts färdigt.
Högt i himlens ljusa boning där
Guds rena klarhet rår,
där är vila och försoning
utan sorg och möda svår.
Bo Setterlind
Du som lämnat oss
förblir i vårt hjärta
som ett dyrbart minne.
Maija Paavilainen
Livets dag till afton nått,
hjärtat nu sin vila fått.
Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden
aldrig så vackra
och blommorna aldrig så
ljuvligt doftande,
som när Du gick vid min sida
mot solnedgången
aftonen den underbara...
(Evert Taube)
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, över markens hus.
Jag somnar tryggt i stilla gudsförtröstan
Min själ är frälst jag räds ej dödens bud
Om än min kropp skall bli till stoft och aska
Så går ande frigjord hem till Gud.
Ljuv och härlig hjärtats tonkonst klingar,
lyfter mänskan upp till himlens bryn,
glad som lärkan, när på lätta vingar
sjungande hon far mot morgonskyn.
Ditt flitiga livsverk som minne vi har
ditt goda hjärtats råd på livets stig
du alltid kom ihåg och omsorg bar
du inget begärde endast allt du gav.
När Din röst har tystnat, finns ändå ekot kvar
när Dina ögon slocknat, vi alla minnen har
vi spar dem i våra hjärtan, tar fram dem då och då
så kommer Du för alltid att vara här ändå
Älskade rara lilla Mor
Kärast av alla i världen.
Din kärlek, omsorg och godhet stor,
skall lysa som stjärnor på färden.
Vi bäddar för Dig en sista gång
och knäpper till Tack våra händer.
Nu får Du lyssna till änglars sång.
Vid himmelens ljusa stränder.
Stilla sörjer gården, tyst svävar minnena
på stigar du gått.
Det går en hymn från markerna som stått
dig nära,
det går ett tack, ett hjärtats tack från dina kära.
Det är vackrast nar det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.
(Pär Lagerkvist)
Då frosten härdat marken
och löven lämnat träden
tog Leif det stora steget
från livet här på jorden
till vilan, ron och friden
där Guds välkommen ljuder.
(Göran Björk)
Så låt ditt segel föra
oss bort till sorglös ro,
där sol och doft och färger
och ljusa tankar bo.
(Bertel Gripenberg)
Allting finns blott jag ej längre finnes
allt är kvar, den lukt av regn i gräset,
som jag minns och vindens sus i träden,
molnens flykt och människohjärtats oro.
Blott mitt hjärtas oro finns ej längre.
(Pär Lagerkvist)
Gråt inte vid min grav.
Jag finns inte där
Jag finns i solens spegelblänk på fjorden.
Jag finns i vindens lek över sädesfälten.
Och när Du en tidig morgon
väcks av fåglars kvitter
är det min röst Du hör.
Så gråt inte vid min grav.
Jag är inte död.
Jag har bara gett mig av.
Du finns hos oss i fågelsången,
i stjärnenatten och soluppgången,
i blommors doft, i vindens sus
i vågens glitter och havets brus.
De nakna träden stå omkring ditt hus
och släppa in himmel och luft utan ända
De nakna träden stiga ned till stranden
och spegla sig i vattnet
än leker ett barn i höstens gråa rök
och en flicka går med blommor i handen
och vid himlaranden
flyga silvervita fåglar upp.
(Edith Södergran)
Stark var din hand. Hjärtat fullt av kärlek
Självuppoffrande och god, lever du ljust i vart minne.
Stå ej och gråt vid min grav.
Jag sover ej, jag gav mig av.
En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.
Jag vandrat smala stigarna
där sorgens törnen stinga
Mitt liv en vandring ej på rosor var.
Men hemma hos min fader
där blir sorgerna alls inga.
Då alla mina varför få sitt svar.
Begråt mig ej
nu är jag lycklig vorden,
min plåga slut och min ande fri.
Jag lämnar er jag älskat mest på jorden
för att hos Gud mer lycklig bli.
En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.
Att dö är inte
som vi tro ibland
att som en vrakdel
spolas upp på land.
Att dö är något mer
att efter fullgjord färd
förunnas att se in i nästa värld.
Förutspå människors öden är lätt,
om vi nöjer oss med ett;
vi kan inte säga när, var eller hur,
men vi vet med säkerhet, att...
Dock när det skett är det inte lätt:
då, här och så kan jag tvunget förstå
- men ofattbart kvarstår, att...
Alla kände vi igen stämningen kring Dig
av värme, stillsam glädje och kärlek
vi som samlades kring Din bädd
när Du fyllde år häromdagen
Sådan var Du, så blev Ditt avsked
och så skall vi minnas Dig
Vad mer, om än din levnadsdröm
ej sekler tälja får?
du älskat härpå nordens ström
och sjungit i dess vår.
(J. L. Runeberg)
Gud signe Mor
för de tusen stegen,
för oss i hemmet
hon trampat har
Gud signe Mor
hon gick den tysta vägen
och alltid redo att hjälpa var.
Vår bön till den
som i höjden bor
Gud signe Mor i gravens ro.
Och nu är lampan släckt,
och nu är natten tyst och klar,
och nu står alla minnen upp
från längst försvunna dar.
Och milda sägner flyga
kring som strimmor i det blå,
och underbart och vemodsfullt
och varmt är hjärtat då.
(Z. Topelius)
Kära Mamma se ned till oss ibland
när Du från oss tagits till ett bättre land.
Sänd på himlavalvet en stjärna klar
så att vi alla minns vad Du för oss bar.
Tårar falla, ödmjukt sakta, i de spår
Du lämnat kvar
Jag vet att något milt
mig tar vid handen
och varligt leder
mig till strandens brädd.
Jag går ombord.
Mig vallmodoften söver.
Jag vilar trygg
och båten för mig över
till morgonljuset
på den andra stranden.
(Jacob Tegengren)
Var finns det hem dit sorgen icke hunnit?
Var finns den kind där tårar icke runnit?
Det är vår lott att äga och att mista,
se banden knytas och se banden brista.
Det susar av vemod
när banden de brista.
Det bar våra hjärtan
när en kär vi mista.
Sov i ro där
björkar susa
Sov i ro där
tallar stå
Sov i ro där
sol så fager
Blickar ner från
himmel blå.
Låt oss minnas de soliga dagar
då sorg och smärta oss fjärran var
Låt oss minnas de glädjedagar
då vi alla tillsammans var.
Du lämnar oss fridfullt och stilla
borta är oro och strid
Ej sjukdom mer gör Dig illa
nu har Du evig frid.
När vi Dig tackat räcker ej ord
Du var den godaste på vår jord
Du ville oss alltid så innerligt väl
Intet orätt fanns i Din själ
blott ljusa minnen i vårt
hjärta vi bär av Dig som var
och förblir oss så kär.
Svårt är att fatta vår saknad är stor
Vi har inte längre i livet vår Mor
fast länge vi anat vi Dig skulle mista.
Det smärtar så svårt när hjärtan de brista.
Din kärlek och godhet till oss var så stor.
Vi önskar Dig vila i frid kära Mor
Tack för allt mamma.
Det är en strimma hav
som glimmar grå
vid himlens rand
den har en mörkblå vägg
som liknar land
det är där min längtan vilar
innan den flyger hem.
(Edith Södergran)
Vinden går genom gräset
i stilla aftonstund,
med doft av konvaljer
från evighetens lund.
Det ar något bortom bergen
bortom blommorna och sången.
Var rädd om livet
det skall glädja Dig.
Var rädd om ljuset
det skall leda Dig.
Var rädd om slutet
det skall rädda Dig.
(Bo Setterlind)
Möda och arbete fyllde Ditt liv
Aldrig krafterna Du sparade
För Dig var plikten en säker giv
så länge dagen varade
Somnade stilla när livslågan släcktes
ett hjärta av godhet har slutat att slå
Vågor, lyften min båt,
låt mig glida
bort över kvällskumma vatten
långt bott mot drömmarnas kust,
den aldrig nådda.
(Jacob Tegengren)
Den vi saknar mister vi aldrig
Den vi älskat saknar vi alltid.
Vi mister aldrig den vi älskat
Den vi älskat älskar vi alltid.
Genom sorgens mörker
lyser minnenas ljus.
Här vi på andra stranden står
då oss sorgens budskap når.
Som blommans soldröm är livet kort
den Gud älskar han kallar bort.
Det är en strimma hav,
som glimmar grå vid himlens rand,
den har en mörkblå vägg,
som liknar land,
det är där min längtan vilar
innan den flyger hem.
Minnet lever, det kan ej jordas,
det kan ej gömmas i stoft och grus
Nej, det skall leva i fågelsången,
i blomsterdoft och i vindens sus.
Det är vägens mål
och där är vilans bo
och ro är där visst
för all vår längtan.
Det är med sorg i hjärtat
som vi idag tänker på er.
Vi delar er saknad.
Minnet lever, det kan ej jordas,
det kan ej gömmas i stoft och grus.
Nej det skall leva i fågelsången,
i blomsterdoft och i vindens sus.
Gud märker när stegen är tunga
och trötta de älskades drag.
Han märker när krafterna sviker
och hjärtat slår mattare slag.
Då öppnar han kärleksfullt famnen
och låter dem somna i frid.
Det är något bortom bergen,
bortom blommorna och sången.
Genom sorgens mörker
lyser minnenas ljus.
Minns mig som jag var en gång
När allting sjöng en livets sång
Minns de tankar jag då tänkte
Minns den kärlek jag er alla skänkte
Kär mor och farmor,
fast du inte finns här bland oss,
finns du alltig i våra hjärtan
Vi älskar dig.
Så många varma tankar
uti Ditt sinne fanns
ej en suck, ej en klagan
trots sjukdom som sakta kom
Minnet av Din ljusa livssyn
och Ditt lugn
skänker oss en stor tröst
Hav tack för Din stora kärlek
och alla lyckliga år.
När Dina steg har tystnat finns ändå ekot kvar.
När Dina ögon slocknat vi alla minnen har.
Vi spar dem i vårt hjärta tar fram dem då och då.
Så kommer Du för alltid att vara här ändå.
Tack mormor för Din kärlek och omsorg.
Jag är blommas kalk och sällsynt ört är jag,
från skog och kärr och berg och hav.
Och jag är lyftad högt,
och jag är slungad ned i grav.
Jag är blommas kalk."
(Gunnar Björling)
Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel
som för dig bort från kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner i strandens lystnad,
den mjuka stigen genom skymningsgräset.,
(Pär Lagerkvist)
Kärleken är en stor välsignelse.
Den gör allt svårt lätt.
Den strävar uppåt som en levande låga,
en brinnande fackla
och genomtränger oskadd alla hinder
Kärleken förgås aldrig.
(Maria von Trapp)
Jag måste dit ut till havet igen
och himlen vid havets bryn
och allt jag begär, är ett fullriggat skepp
och en stjärna att följa i skyn,
och en fridfull sömn och en vacker dröm,
när den långa resan är över.
Hand i hand från ungdomsåren
Vi troget kämpat livet ut.
Delat sjukdom, sorg och strid
Delat kärlek, hopp och frid.
Vår lycka var vår rikedom.
Nu är Du borta, min hand är tom.
Tom är platsen i hemmets vrå.
Tung blir vägen att ensam gå.
Jag undrar om stjärnorna gnistrar
för att varje människa
en gång skall återfinna sin.
(Lille prinsen)
Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig...
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut...
Vad är vårt liv? En hastigt flyktad dröm.
En rök, som skingras och för vinden svinner.
Ett vilset löv på tidens snabba ström.
En liten låga, vilken snart förbrinner.
I skogen där träden susar,
på stigarna där du gått.
Når vattnet mot båten brusar
och solen värmer så gott,
vi känner att du är oss nära,
vi minnas allt det goda som var.
Tack för allt vi fått lära,
för alla minnen du lämnat kvar.
Så vill vi tro att bortom dödens grindar,
än lyser sol, än blåser sommarvindar.
Jag saknar dig i kvällens tysta ensamhet
en hand i min en vän att hålla av.
Jag saknar dig när du ej längre
vid min sida står.
Dock har jag en tröst i ordet som säger
att vi får mötas i himlen på nytt.
Det liv är inte längst
som längst varat.
Den levat längst
som fyllde livet bäst.
Den är ej rikast
vilken mest har sparat.
Nej, den dr rikast som har givit mest.
Du finns hos oss i fågelsången,
i stjärnenatten och i soluppgången,
i rosens doft, i vindens sus,
i vågens glitter och i havets brus.
För alltid.
Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gården.
Mitt hjärta år ditt,
ditt hjärta år mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråtern är min när du gråter.
(Nils Ferlin)
Vårt liv är en vindfläkt
en saga en dröm
En droppe som faller
i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens
färg en minut
Men brister och faller
och drömmen år slut
Vi höll Din hand,
vi satt vid Din sida,
vi såg Dig kämpa och lida.
Du kastade loss och for på Din sista seglats,
kvar blev vi sörjande på strand.
Nu finns Du hos oss i fågelsången,
i stjärnenatten och soluppgången,
i blommors doft, i vindens sus
i vågens glitter och havets brus.
Du styrde du ställde du ville oss väl.
Du gjorde oss allt av hela din själ.
Välsignat vare ditt minne.
Mors grånande huvud har lagt sig till ro,
tankar och oro fått vila.
Nu har Du gått till ett lugnare bo,
att med Far tillsammans få vila.
Sov gott kära Mor.
Må i Guds frid du vila
högt ovan jordlivets brus.
Minnet du lämnat skall stråla
älskat välsignat och ljust.
Tag gode Fader i din vård
min käre som jag saknar.
Låt honom vila på din nåd
och i ditt rike vakna.
I ungdomens vår i kärlek vi en gång förenats,
på ålderns höst vi tagits ifrån varann.
Låt samma kärlek oss en gång förena
på andra sidan i ett lyckligare land.
Sjön ligger stilla, vinden är svag..
Solen i havet försvunnit.
Du klarade grynnor. Du gjorde ditt värv.
Du alltid din farkost har känt.
Nu hemlandets ro Du har funnit.
Det går så fort
att leva och försvinna
att frid och oro
om varandra vinna
Att träda in genom livets port
Det går så fort.
Klockorna ringa så sakta till ro.
Pappa har funnit ett ljusare bo.
Aftonens stjärna lyser så blid.
Sov lilla pappa, vila i frid.
Vårt liv är en fläkt
en saga, en dröm
En droppe som faller
i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens
färg en minut
Men brister och faller
och drömmen är slut
|
