 KONDOLEANSVERSER 2
(Upprepning av verser kan förekomma)
VAD ÄR DÖDEN? TÄNKVÄRDA TANKAR
Gråt ej vid min lugna grav|
jag känner inga tårar mer
men vill så gärna torka av
dem jag på edra kinder ser
Gläds att mitt lidande är slut
gläds att jag nu får vila ut
minns mig som jag var en gång
då allting sjöng en livets sång
minns de tankar jag då tänkte
minns min kärlek jag då er skänkte.
Jag skall gå genom tysta skyar
genom hav av stjärnors ljus
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min Faders hus.
Jag skall klappa så sakta på porten
där ingen mer går ut
och jag skall sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut.
Du begärde ej mycket för egen del
men unnade andra allt.
Vi ska minnas Din omsorg, Din varma själ
när vindarna blåsa kallt.
Dina hjälpsamma händer har domnat,
Din sjukdomstid är förbi.
I fridens namn har Du somnat,
men Ditt minne skall evigt förbli.
Min Frälsare lever jag vet att Han lever.
Jag honom får möta till sist,
när jag har lagt av mig min kropp som en klädnad
befriad från ångest och brist.
Det finns en tro, som bär igenom allt.
Det finns ett hopp, för vilken fruktan viker.
Det finns en kärlek, som är mild men stark och ren
och som oss aldrig sviker.
(Bo Setterlind)
Jag skall gå genom tysta skyar,
genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min faders hus.
Jag skall klappa sakta på porten,
där ingen mer går ut,
och jag skall sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut.
(Dan Andersson)
Där höres ej gråt eller klagan
ty allting nu är förbytt
Det gamla är förgånget
Se, allting har blivit nytt.
Nu finns Du hos oss i fågelsången,
i stjärnenatten och soluppgången.
I blommors doft, i vindens sus,
i vågens glitter, i havets brus.
Gråt ej vid min lugna grav
jag känner inga tårar mer
men vill så gärna torka av
dem jag på edra kinder ser
Gläds att mitt lidande är slut
gläds att jag nu får vila ut
minns mig som jag var en gång
då allting sjöng en livets sång
minns de tankar jag då tänkte
minns min kärlek jag då er skänkte.
Och nu är lampan släckt
och nu är natten tyst och klar,
och nu står alla minnen upp
från längst försvunna dar.
Och milda sägner flyga kring
som strimmor i det blå,
och underbart och vemodsfullt
och varmt är hjärtat då.
(Z. Topelius)
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.
(Alf Henrikson)
Kring Din bår står barnaringen som
Ditt hjärta inneslöt
känner smärtsamt nu hur dyrbar
länken var som döden bröt.
Minnet tar Du ej i graven
ljust bland oss Du lever kvar.
Mia tack för allt Du gav oss
under arbetsfyllda dar.
Du var länken
till det gula huset
till barnets tid i mig.
Det är inte så
att min barndom
dog med dig.
Men den flyttade.
Ännu vet jag inte vart.
(Wava Stürmer)
En gång skall du vara en av dem som levat
för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns
gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.
(Pär Lagerkvist)
Skön är den jord du Herre gav,
till hem åt människors släkten.
Hur glittrar ej det fria hav
i sommarmorgonväkten!
Så djupt som det din kärlek är,
som det din nåd går vida.
Det vittne om din allmakt bär,
när storm och böljor strida.
(Jakob Tegengren)
När du blev trött av levnadsåren
och tanken, handen inte orkar mer.
När ögat dunkelt ser den sköna våren
och foten ingen stadga mer ger.
Då vill du gärna vila, stilla drömma
och jordelivets mödor glömma.
Nu är det höst och de gyllene fåglarna
flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar
i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.
(Edith Södergran)
Stor var din kärlek och varm din hand
tomrummet aldrig kan fyllas.
Nu har du gått till ett bättre land,
där sjukdom och plågor ej finnas.
Ditt hjärta har klappat så varmt för de dina
och ögat som vakat och strålat så ömt,
har stannat och slocknat till sorg för oss alla
men vad du har gjort skall aldrig bli glömt.
Tom står den plats som i livet du prydde,
var den blott ringa i vardagens slit.
Plikt hette budet som ständigt Du lydde
hela Din gärning var märkt utav flit.
Minnenas irrbloss susa
snart kring Din tysta grav
Tack för Ditt minne ljusa
Tack för den kärlek Du gav
Tack för Din omsorg stora
innerligt älskade mormor och mor.
Vad rätt du tänkt, vad i kärlek du vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
(Viktor Rydberg)
De trötta stegen nått vägens slut
de flitiga händerna domnat
Nu livets låga har flämtat ut
Vår kära har stilla somnat.
Tyst slocknar ett
mänskligt hjärta
Efter år av glädje
och strid
En blomma, en människa,
en stjärna
Har sin bestämda tid.
(Hjalmar Gullberg)
Vi minns dig som du var en gång
Då allting sjöng en livets säng
Vi minns de tankar du då tänkte
Vi minns den kärlek Du då skänkte
Stor var din kärlek och varm var din hand
tomrummet aldrig kan fyllas.
Ditt hjärta har klappat så varmt för de dina
och ögat som vakat och strålat så ömt
har stannat och slocknat till sorg för oss alla
men vad du har gjort skall aldrig bli glömt
En dag blev så Din sista
Din åker har nu blommat ut.
Du allt som Du älskat mister
och vandringens stig tar slut.
Men spåren man än kan finna
i jord som Du brukat Din tid.
Nu krafterna av sjukdom sinat
och i vilan Du nu funnit frid.
Var skog har nog sin källa
var äng sin blomma har
vart hjärta har sin saga
från flydda ungdomsdar.
Men skogens källa sinar
och ängens blomma dör
men hjärtats tysta saga
alls ingen tid förstör.
Tack för all ömhet och kärlek vi fick,
värme och godhet som fanns i din blick.
Tack för din strävsamma arbetshand,
snar till hjälp, öppen och varm.
Vi minns att ditt hjärta var innerligt gott.
Vi minns allt det fina i livet vi fått.
Kära mamma o vårt hjärta
är så fullt av tack till dej.
Vi som aldrig kunnat fatta
vad det är att mista dej.
Du hann ej säga oss farväl,
för döden kom så fort,
men låt oss säga dej vårt tack
vid evighetens port.
Plötsligt slocknar en låga
som värmt och givit allt.
Ett ljus blåses ut
och hastigt känns det så isande kallt.
Någonting brister stilla,
en röst och en sång dör ut.
Och strax förnimmer man tydligt,
att ingenting är som förut.
Så skönt som månens skimmer
och näktergalens sång
blir det hos Jesus Kristus
i himmelen en gång.
(B. G. Hallqvist)
Älskade pappa
Vi står här med gråt och med saknad.
Spill inga tårar, sa du, när jag dör.
Det är inget att gråta för.
I minnet lever jag ju kvar.
Tänk er, som om jag tog en promenad.
Vi ses igen, inte nu, men om ett tag.
Stor var din kärlek och varm var din hand
tomrummet aldrig kan fyllas.
Ditt hjärta har klappat så varmt för de dina
och ögat som vakat och strålat så ömt,
har stannat och slocknat till sorg för oss alla,
men vad du gjort skall aldrig bli glömt.
Vi samlat lyckligt vad dagen gav
av sol och sommarljus och hav.
Vi vet dock väl att den rikedom,
den vore ganska färglös, grå och tom,
om ej med dig vi delat dessa stunder
av hav och rymd, förståelse och under.
Vid den civiliserade världens vägrenar
kan cyklisten
lugna sina hjul en stund och
studera skräpets botanik:
Plastmåra, burkblomma, flaskört
blommar hela året
något av det första som tittar fram
genom snötäcket
bevarar sin lysande färg till
långt in på hösten
Där har jag dem som väntar mig
Se händer som sträcks ut
"Vi väntade så länge här
men du kom fram till slut"
(Ps.584)
Tack for alla stunder i glädje och skratt
Tack för Din omsorg och värme
Tack för den tid vi fått ha Dig med oss
Genom saknaden och sorgen
går ett skimrande ljus
av de vackra minnen vi har i våra hjärtan
Så skall ljuset av Dig leva kvar.
I sommarens fagraste blomningstid
Du slöt dina ögon till vila
Hav tack för all kärlek du gav på din stig
Vi önskar dig ro och vila
Är det sant att du är borta
Du som var så god mot mig
Om jag somnar eller vaknar
ilar tanken blott till dig
Så är den slut den långa pilgrimsfärden
Ditt trötta huvud Du lagt till ro.
Du lämnat har den orosfyllda världen
och somnat in i Jesu Kristi tro.
Allt till det sista samma sinne,
kärlekens strålglans klar.
Levnadens bästa, vackra minne
mor, har du lämnat kvar.
När tiden var inne Du somnade stilla.
Ej sjukdom och oro nu mer gör Dig illa.
Skön blir nu vilan som Herren Dig ger
Gott är att veta Du lider ej mer.
Det föds en kraft i dödens bittra närhet.
Det hörs en sång när rösten blivit stum.
Det är det nya livets stämma.
Guds kärleks evangelium.
Du har en boning
där strax bortom bergen
i livets land
där vi ej åldras mer.
Händer knäppta, ögon slutna
livets sista krafter brutna.
En gång blir allting stilla
en gång får allting ro.
Ej något skall förvilla
min själ på himlens bro.
När Kristi brustna hjärta
och genomstungna hand,
har stillat all din smärta
och lossat alla band.
Nu har du funnit livet
i löftets sköna hamn.
Ett frälsningslöfte givet
i Jesu trygga famn.
Nu slutad är all jordisk strid
Du vilar lugnt i Jesu frid
Och väntar på den sälla dag
Gud lovat oss i ordet har.
Din gärning var så rik och varm
i livets skiftande öden
På Frälsarens bärande arm
Du fördes igenom döden
I sommarens fagraste skrud
Din själ gick till vila hos Gud.
Gud som haver barnen kär
se till oss som utan pappa är.
Ack huru litet veta vi
när ödets timma slår
och lika litet ana vi
vem kallelse då får.
Saknaden visar vad livet ägde
Minnet skall vårda vad döden tog
O, hur bittert vi dig sakna
du som var så god mot oss.
Om vi somna eller vakna,
ilar tanken blott till dig.
Fastän slutet är ditt öga,
för att aldrig öppnad mer.
Hoppas vi att i det höga
anden härligheten ser.
Jag sover gott, ej mer jag
Smärta känner
Tyst dödens ängel viskar
sov i frid.
Far har räckt ut handen
Mor har fattat den
På den andra stranden
Mötas de igen.
Till himlen står min längtan
Dit går jag som en brud
I himlen är jag väntad
Av änglarna och Gud.
Snart sol går ner för sista gång
För mig, och tystnad är min sång,
Men då hos Gud mig återstår
Ett evigt jubelår.
Slumra nu i ro, du trötte,
vila ljuvt i gravens mull.
du, som dina krafter nötte
ständigt blott för andras skull.
Stå ej och sörj vid min grav.
Jag är ej död.Jag gav mig av.
som du lämnat kvar.
Soluppgång skön efter mörkret som flytt.
Natten i klaraste dag blir förbytt.
Lugnet efter stormen, en underbar frid.
Jublande sång efter tårarnas tid.
Livet säg mig vad är det,
en flyende kort sekund,
av det ändlösa eviga livet.
En dyrbar beredelsestund.
Så vila i frid, ty dagen är slut.
Ditt varma hjärta har somnat.
Din livsgärning lever, den sinar ej ut,
fast armen i döden har domnat.
Lycka, glädje, sjukdom, sorg
allt oss sammanbundit
Gud han visste när han släckte lågan
visste när din tid var inne.
Nu rösten tystnat och handen domnat,
som knutit samman ett hem så kärt.
Men vi får ej sörja, han har ej somnat.
Han ber för oss hos Jesus kär.
Kärlek är allt vad Han giver,
Allt vad Han tar är nåd.
Säll den vid Honom förbliver,
Herren vet alltid råd.
Så vila då make och far från jordelivets strid,
vi unna dig gärna den himmelska frid,
om saknadens tårar än skymma vår blick,
vi gläds, att till hemmet där ovan du gick.
Tack för den kärlek du offrade mig.
Den tiden var lycklig men kort.
Så tungt är mig livet, så tomt efter dig.
O, varför rycktes du bort?
Tyst och stilla din vandring genom livet
Lugn och fridfull var din hädanfärd.
Tack för vad du gjort och givit,
Vila ljuvt, det är vår minnesgärd.
Jag vet en väg som leder
Till himlens sälla land
Väl för den genom mörker
Och prövningar ibland
Men till den ljusa staden
Den ändock säkert bär
Den vägen Jesus är.
I minnet Du lever
Du finns alltid kvar
I minnet vi ser dig
precis som Du var.
O, låt mig vila Herre jag är så trött,
så trött av lidandet, så trött av världen
Och vandringsstaven i min hand är nött
allt är nu redo för den sista färden.
O, farväl, vi träffas åter. Dyre broder, sov i frid.
Gärna vi dig velat äga bland oss kvar ännu en tid.
Dock vi önska ej tillbaka, vad vår Fader tagit har.
Gud ske lov, med fröjd vi säga. Återseendet står kvar.
Tack för många år av lycka
Tack för kärlek sann och hel
Tyst välsignar vi ditt minne
Tack älskade, farväl.
Ljuvaste kärlek som allting skänkte
ömhet som ej på mödorna tänkte
Omsorg om allting Du bar
Tack käre make för allt vad Du var.
Glad och god Du var till sinne
lämnat oss så kärt ett minne
Allas hjärtan helt Du vann
ty Din godhet den var sann.
Och nu är lampan släckt
och nu är natten tyst och klar,
och nu står alla minnen upp
från längst försvunna dar.
Och milda sägner flyga kring
som strimmor i det blå,
och underbart och vemodsfullt
och varmt är hjärtat då.
(Z. Topelius)
Gråt ej vid min lugna grav
Jag känner inga tårar mer
men vill så gärna torka av
dem jag på edra kinder ser.
Minns mig som jag var en gång
när allting sjöng en livets sång
Minns de tankar jag då tänkte
minns min kärlek jag er skänkte.
Han bar dig hem,
då höstens vindar susa,
när bladen fälls
och ängen skövlad står
att vila ut i himlens nejder ljusa,
dit höstens frost
och vinterns natt ej når.
Vi trodde och hoppades in i det sista
ty för intet i världen vi dig ville mista.
Men tiden var ute och livet var slut
från allt vad du lidit, du nu vilar ut.
För oss du gjorde ditt allt.
Du deltog i glädje och smärta.
Tack käre make, pappa, farfar och svärfar.
Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet människan som lån.
(Pär Lagerkvist)
Du lämnade livet, vi stannade kvar
men djupt i vårt hjärta vi gömmer,
ett rum där Du bor, ty allt gott Du oss gav
vi aldrig, nej aldrig det glömmer.
Stor var Din kärlek, god var Din själ
älskade Make och Far, tack och farväl.
Vår älskade mor, kärast av alla i världen.
Din kärlek, omsorg och godhet stor,
skall lysa som stjärnor på färden.
Vi bäddar för Dig en sista gång
och knäpper till tack våra händer.
Nu får Du lyssna till änglars sång,
vid himmelens ljusa stränder.
Nu vid sidan av far Du får bo.
Vi önskar Dig vila och evig ro.
.
Allt vad Du lidit vi nog ej förstått
Men tåligt Du kämpat och vilan nu nått
Vi ville så gärna behålla Dig kvar
Men Ditt livsverk på jorden nu avslutat var
Vi unnar Dig vilan Du nu har fått
Tack kära Maka oe i Mor för allt gott.
Giv tid till tanke, vårtan du må vandra,
att söka det ena och finna det andra.
Med blicken i fjärran du vemodigt känner,
en tår på din kind som evigt bränner.
Så långt ögat når, och längre än,
där ord tar slut, där finns din vän.
Bryt ej den ros som lämnar ett spår,
ty den vissnar i dag fast den log i går.
(Rose-Marie Backman)
Vi möttes tidigt i ungdomens vår
Hand i hand vi vandrat i kärlekens spår
Min hand är nu tom- tack för alla år.
Svårt är att fatta, vår saknad är stor.
Vi har inte längre i livet vår Mor.
Fast länge vi anat vi Dig skulle mista.
Det smärtar så svårt när hjärtan brista.
Din kärlek och godhet till oss var så stor.
Vi tackar dig älskade Mor.
Som leendet bytes i skälvande tår
så växlar vårt liv några jordiska år
ibland leker tanken i solljuset fri
ibland kommer nattsvarta skuggor förbi
så slutar en saga, då somnar en vind
och allt blir så stilla som tårar mot kind.
Snäll, god och arbetsam du alltid varit
alltid tänkt på andras väl.
Ingen vet vad du har lidit
men nu du vilan och friden funnit har.
Svår är sorgen, tung att bära
tomt det är i hemmets vrå.
Men vad allt du gav oss, dina kära
finns i minnet för alltid kvar ändå.
Vi trodde och hoppades in i det sista
ty för intet i världen vi dig ville mista.
Men tiden var ute och livet var slut
från allt vad du lidit, du nu vilar ut.
För oss fanns rum i ditt hjärta
för oss du gjorde ditt allt.
Du deltog i glädje och smärta
tack kära mamma, mormor och svärmor för allt.
Gläds att mitt lidande är slut
Gläds att jag nu får vila ut
Minns mig som jag var en gång
Då allting sjöng en livets sång
Minns de tankar jag då tänkte
Minns den kärlek jag er skänkte.
Du unnade Dig så lite
Så bråd var Din arbetsdag.
Men själva vardagsslitet
fick helgens behag.
Kärlek hette Din vilja
Osjälvisk gärning Din värld
Renhetens vita lilja
Bugade sig på Din färd.
Det hav som du älskat,
där vågorna svallat.
Det lämnar du nu för en lugnare hamn.
Där nu din farkost glidit i land.
Så var Du en länk till en tid som var,
en epok sedan länge förliden,
med hjärtat varmt och tanken klar
levde Du helt i tiden.
Och finge vi be om en gåva ännu,
det vore att åldras så vackert som Du,
och möta vårt öde så värdigt
när livet på jorden levts färdigt.
Genom saknadens tårar
lyser ett skimmer från lyckliga tider.
Tack, älskade Pappa.
Hand i hand från ungdomsåren
vi troget kämpat livet ut.
Delat sjukdom, sorg och strid
delat kärlek, hopp och frid.
Tom blev platsen i hemmets vrå,
tung blir vägen att ensam gå.
Till ditt läger kom en ängel
likt en fläkt från höstens skog.
Han såg på dig och viskade ömt
nu har du väntat nog.
Så följde han dig stilla, ut på din sista färd
över ljusets himlabro till en lyckligare värld.
Vi ville så gärna behålla dig kvar
Men din stund på jorden fullbordad var
Tack för allt du givit
Tack för allt du var
Tack för ljusa minnen
som du lämnat kvar.
Tack för din kärlek, som lyste och blänkte
uti ditt öga så milt och så gott.
tack för allt vackert och stort som du skänkte
oss av ditt hjärta i rikaste mått.
Flitig du var medan krafterna räckte,
fridsam och nöjd har du levat din tid,
somnat när Allmakten livslågan släckte.
Ljust är ditt minne. Vila i frid!
Hur tyst, hur öde, hur tomt här hemma
när den jag älskat mig lämnat har.
Ej mer jag hör din kära stämma
men i mitt minne du lever kvar.
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek världen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, över markens hus
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.
Intill det sista samma sinne,
kärlek i ögats glans.
Så vill vi ha Dig kvar i vårt minne,
fast lidande också fanns.
Så vill vi tro att bortom dödens grindar,
än lyser sol, än blåser sommarvindar.
När döden sen kommer och livslågan slocknat.
Är detta förvandling av liv utan slut.
O, Kristus, Dig jag förnimmer i livsrytmens gång.
Du har ju förvandlat döden till livets starkaste sång.
Intet mörker där skall vara,
inga tårar, ingen nöd,
ingen synd och ingen plåga,
ingen djävul, ingen död.
Härligt sången där skall brusa,
stark som dånet av en vattenflod:
Äran tillhör Gud och Lammet,
som oss vunnit med sitt blod.
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
(Bo Setterlind)
Kvällssol som sjunker i havet.
Jag sitter på strandstenens kant.
Tanken för mig till Landet
som finns med oändlig prakt.
I tanken finns en annan dag,
från evighet till evighet.
En solnedgång av annat slag,
giv mig Herre då, Din salighet.
Då jag når slutet på min väg,
och solen gått ner för mig.
Vill jag inte se tårar i ett sorgtungt rum.
Varför gråta för en själ som fått frid?
Sakna mig litet, men ej för länge,
och inte med nedböjt huvud.
Minns den kärlek och vänskap
vi en gång delade. Sakna mig - men låt mig gå,
för detta är en resa vi alla måste göra.
Och var och en måste göra den ensam.
Gläds att mitt lidande är slut
Gläds att jag nu får vila ut
Minns mig som jag var en gång
Då allting sjöng en livets sång
Minns de tankar jag då tänkte
Minns den kärlek jag er skänkte.
Och människorna födas och mmänniskorna dö
som gångnande vågor på villande sjö.
De fallande blomstren ska täckas av snö
Men liljorna de växa upp om våren.
(Alexander Slotte)
Allting är fåfänglighet
och ett evigt enahanda.
Också strävandet efter vishet
är ett jagande efter vind.
(Predikaren)
Under Jesu kärleks vingar
har du vandrat fram i tro.
Nu din själ han fridfullt bringar
hem till salighet och ro
När dagarnas tal är fyllda
skärs väven från bommen ner
och livets skiftande öden
kan aldrig ändras mer.
Nu slutat smärtan
Du funnit frid
Och lämnat vänner
Som saknar dig
Ingen plåga dig nalkas mer
Gud dig en evig vila ger.
Hur ytterst lite veta vi
När ödets timmar slår
Och lika lite veta vi
Vem kallelsen då får
Mild och god du alltid varit
Utan klagan allt du bar
Nu har alla smärtor farit
Nu du vila funnit har.
Tålig var Du intill slutet
Hoppet höll Du alltid kvar
Ditt minne skall förbli i ljuset
Minnet av hur god Du var
Nu på andra sidan stranden
vid fridens ljusa hamn
står mor och väntar stilla
att Dig få ta i famn
En ängel smög sig plötsligt ned
och tog vår käre med.
Det blev så tyst här hemma
på gården Du älskade så stort.
Men vi kan ändå se Dig
när vi ser allt som Du gjort.
I våra hjärtan Du lever
Du finns bland oss kvar
i minnet vi ser Dig
som den klippa Du var.
Kärlek, trygghet och glädje Du gav.
Du var lugnet på stormigt hav.
Ditt varma hjärta, Ditt glada sinne
för alltid skall leva i vårt minne.
Frid viskar träden
kring hemmet Du älskat.
Farväl bugar blommorna
Du vårdat så ömt.
Tack kvittrar fåglarna
som var morgon Dig hälsat.
Tyst sjunger vinden farväl.
Vad tjänar det till att gråta
men sorgen känns så svår
Vårt tack, du käre …...
för alla dessa år.
En gång skall du vara en av dem som levat för
längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns
gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.
(Pär Lagerkvist)
Far har räckt ut handen
Mor har fattat den.
På den andra sidan stranden
mötas de igen.
När mormödrar dör förvandlas de till
blomsterängar och gräs,
och somliga mormödrar blir träd som susar
ovanför barnbarnen,
skyddar dem mot regn och blåst och breder ut
grenarna över dem till snöhyddor på vintern.
Men innan dess är de passionerade.
Vänlig, god Du alltid varit
Utan klagan smärtan bar
Ingen vet vad Du har lidit
Nu Du vilan funnit har
Vi nu måste sorgen bära
Fastän tom är hemmets vrå
Vad Du gav åt Dina kära
Finns i minnet kvar ändå.
<<<< 3
|
