Det är vårt öde att
treva oss fram...

(Uppläst vid Åivo folkskolas invigning den 20 nov. 1927.)

Det finns ej något, som mera röjer

människoandens odödlighet,

och intet heller, som mera höjer

livet här ur dess vardaglighet

än just dess åtrå till ljusets tron,

vår längtans eviga underton.

Mot ljus och klarhet syfta de kända

barndomsfrågorna »vem» och »var­för»,

och nya frågor möta oss ända

tills vi ha slutat vår livsväg och dör.

Ibland ger forskningen nådigt svar,

men oftast blir man med frågan kvar.

Dock blickar barnet som ängens blomma

hoppfullt mot ljusets soliga land.

Det strävar dit upp, men kan ej komma

utan stöd av en ledande hand,

ty vägen till ljus är stenig och brant,

och faror lura på varje kant.

Här står visst skolans uppgift att finna,

den, som ej gärna kan skattas för stort:

hon är de ungas färdledarinna

hän genom skymning till ljusets port.

I motgång och vetid hon ock är ställd

att gjuta olja på hoppets eld.

Ty utan hopp är livet en börda,

tyngre än stegen på trälens väg.

Och intet hava vi sen att skörda

annat än ogräs på livets teg;

ty utan hopp ges ej framgång åt dem

som så och arbeta i skola och hem.

Så brinn då heliga himlalåga!

Lys som en stjärna på nattlig sky,

att vi alla, som framåt här tåga,

måtte se vägen i höstmörk by

och icke falla i dikenas slam,

ty det är vårt öde att treva oss fram.

Joel Granvik

Öb 22.11.1927