En god artist – ett bra vittne!

Dagens ros vill undertecknad ge till lördagens anonyma risare av min artistartikel om 'Kris­ten sång och musik vid Forsas'. Det stämmer säkert det som det står i Ordsp. 10:13 att "På den förståndiges läppar finner man vishet, men till den oförståndiges rygg hör ris." Det är bara svårt att förstå att en kristen artist skulle vara en olämpligare budbärare än ett vittne, för båda faller inom gruppen "syndare", och syndare är vi allihopa. Jag undervärderar inte ''Ett vittne", för det är ett avundsvärt delmål vittnet uppnått, men ändå måste man minnas det att inte dö­ma. "Dömen icke efter ske­net, utan dömen en rätt dom." (Joh. 7:24), om det nu är så att man "måste" döma, för "Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda" (Matt. 7:1, Luk. 6:37), minns och glömmer säkert de flesta.

Nu tyder mycket på att "Ett vittne" vill fördöma en person som sjunger andligt om personen kallas artist. En artist är världslig, enligt risa­ren. Jag håller också med om att man kritiskt skall granska utbudet i dessa tider. Men säg den kristna artist (eller sjungande vittne), som inte känt en egen egoistisk värme inombords av publikens app­låder, av allmänt eller enskilt beröm eller av god kritik i tidningsspalterna? Vilken kristen sångare eller grupp som utgett en kassett eller skiva har inte känt en viss till­fredsställelse när produk­ten ifråga sålt bra? Bud­skapet kommer ju fram om sångaren är bra — om inte, så blir det mindre spridning av detsamma. Hur länge sjunger en dålig sångare? Är det mera rätt om kristna sångare inte gratis kan delta i Forsas p.g.a. arrange­mangens okristlighet, men ändå för pengar säljer sina produkter på samma tillställning? Kan "vittnet" därför säga och avgöra när man tar det första steget i dansen kring guldkon?

Det är fel att upphöja sig själv och de sina över andra. "I många sty­cken fela vi ju alla, om någon icke felar i sitt tal, så är den­ne en fullkomlig man..." (Jak. 3:"). Något som varken vittnet efter jag uppfyller till 100 %. Det är väl ändå bättre att en "syndig" artist genom sin levande tro — genom glädje och lovsång — visar den väg de gått för andra sö­kande "syndare", än att ett "vittne" kanske enbart vitt­nar för andra redan avgjorda vittnen — eller kanske ännu värre, privat gonar sig i den egna strålglansen av att "jag är bättre än andra". Det he­ter ju: "vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter och att icke le­va oss själva till behag" (Rom. 15:1). Summan av det hela är att inte ta fram sin egen förträfflighet och sin egen person — jag är en bra artist, jag är ett bra vittne. I båda fallen gäller ändå sång­en och vittnesbördet. Och i ingetdera fallet kan man vara anonym.

Hedergård skriver: "Var och en som har upplevt fräls­ningen är i och med detsam­ma kallad till att med sina ord och genom sitt nya liv vittna om Kristus, ty var och en som kommer till tro blir genom sitt nya liv ett insegel, ett tecken eller bevis på Guds sannfärdighet (Joh. 3:33). Men att vara ett vittne bety­der inte att tala om sig själv. Ty vittnets enda mål är, att den som lyssnar, befattar sig med Gud och med det som hör honom till, inte med budbärarens person eller ange­lägenheter". Är då signatu­ren "Ett vittne" bättre än "En artist"?

Elof "Loffe" Granholm

Öb-debatt 20.07.1988