Det är inte alla gånger lätt att vara ”festfixare”. Efter konserten ”Kristen Sång och Musik” den 21 juli 1990 på församlingshemmets plan höjdes en del kritiska röster om arrangemangen. Detta var anledning till följande insändare i Österbottningen den 31 juli.

Läsarna skriver
Kristen sång — inte kristen?

Till först vill jag tacka för det offentliga positiva och det anonyma negativa som jag erhållit de senaste dagarna angående ”Kristen Sång och Musik” i Terjärv. Det positiva har läsarna fått läsa i denna tidning och det negativa kommer jag att kommentera nu.

Som efter tidigare konserter blev det också i år fördömanden vad gällde arrangemangen. Därför vill jag framföra några åsikter som för en del kan verka tjatiga och för somliga liknas vid gammal skåpmat. Dessa mina kritiska konstateranden kan kanske bränna en del broar för mig, men vid närmare eftertanke så kanske broarna ändå inte hållit ifall de prövats.

För en del tycks det ha varit oklart vem som stod för arrangemangen. Under alla dessa fem år har det varit föreningen Vi i Terjärv och Terjärv församling som gemensamt sammanställt programmet. De anonyma terjärvdamerna hade som önskemål att konserten skall gå i kyrklig regi, och efter vad jag kan förstå borde vår församling räknas som kyrklig. En annan sak kan vara att föreningen Vi i Terjärv är alltför världslig och inte åtnjuter det förtroende som fordras för att arrangera tillställningar med kristet inslag.

Vad jag kan minnas så har församlingen och föreningen samarbetat mycket bra under dessa år, och jag tror inte heller att församlingens kyrkoherdar någonsin tvivlat på föreningens eller Terjärv TV:s seriösa medverkan. De anonyma damerna verkar ha sina tvivel om mig och den förening jag representerar. Kan vara att jag och föreningen ibland försöker roa vår publik, men då det gäller kyrkan och religionen tar vi det säkert lika värdigt som brevskrivarna. Till damernas stora bestörtning kan jag nämna att jag de flesta år "enväldigt" rört om i konsertprogrammet.

De anonyma damerna får ursäkta att jag behandlar deras brev så öppet och inte i förtroende. Men det beror på att anonyma brev känns obehagliga att läsa och man får en känsla av att rösten är Jakobs men händerna är Esaus. När man sedan blir tillrättavisad och kritiserad vad gäller det egna omdömet, måste jag besvara brevet och enda sättet att göra det är genom denna spalt. På själva konserten nåddes också mina öron av välkända röster som försökte sprida negativa tankegångar bland den övriga publiken om de dåliga arrangemangen.

Speciellt gällde detta den utslitna frasen "i händelse av regn", som under sommaren funnits på nästan varje annons och affisch. För många tycks regn vara något av en förbannelse då man förväntar sig solsken, och då man sedan är arrangör blir man nästan beskylld för att det kommer regn. Om detta regn irriterar publiken, så irriterar det arrangörerna ännu mera. Publiken kan i värsta fall åka hem, men det kan inte arrangörerna. Konserten har nästan årligen lidit av dåligt väder, men arrangörerna har haft som ett viktigt mål att hålla konserten i det fria. Därav friluftskonsert. Därför borde publiken ha varit inställd på att vara ute. Senaste sommar blev det både i kyrkan och ute, men i år försökte vi vänta ut regnet och sol blev det till slut. När de första dropparna kom sprang en del till kyrkan, för så gjorde man i fjol. Trots att det inte nu annonserats om flyttning av konserten. För en del är kyrkan den enda platsen för dylika tillställningar, medan arrangörerna valde Guds fria natur. En och var har vi lärt oss genom åren, att "var två eller tre är församlade i mitt namn där är jag mitt ibland dem". Gud kan mötas varhelst man vill finna honom.

Sedan är det inte heller så lätt att plötsligt flytta över allting till kyrkan. Säkert är det inte många som visste att den dyrt hyrda ljudanläggningen började sättas upp redan tre timmar före konserten började. Terjärv TV kom också på plats vid tiotiden. De uppträdande såg också fram emot en utekonsert. Av dessa orsaker väntade vi tålmodigt och trodde på bättre väder. Något som är svårt att acceptera är när publiken börjar fordra att få spela arrangör.

Mina anonyma vänner — liksom andra kritiska röster under åren — ansåg att årets konsert inte hade sångare och talare som fyllde deras krav, varken på rätt samfund eller rätt utläggning av Ordet. Eftersom föreningen Vi i Terjärv varit med om arrangemangen, har vi haft som målsättning att hålla en neutral linje (vad gäller grupperingarna inom församlingen) och speciellt riktat oss till sökande människor i vårt samhälle, med hopp om att någonting skulle falla i god jord. Vi måste räkna med att människorna i vår omgivning befinner sig på olika "utvecklingsstadier" i sitt sökande.

Kanske många tyckt att vår konsert är någonting mellan kristet och världsligt, men det är just i detta gränsland en stor del befinner sig. I ett ingenmansland. För vissa tycks det vara grönast på den egna sidan av staketet, och ofta vill man ingenting göra för det förtorkade gräset på andra sidan staketet. Själv har jag fått den uppfattningen att man måste vara en "antingen-eller" i Terjärv. Själv vill jag höra till Terjärv församling (vilket jag gör), men väl där borde man sedan välja sida. Enligt brevet så är det bara en viss grupp som på rätt sätt kan sjunga till Guds ära och predika Ordet. Det är verkligen skrämmande att tänka sig att alla andra i vår värld förgäves under åren försökt nalkas Gud med sina lovsånger och böner men inte kommit fram. Håller vi inte nu på att skapa Gud till vår avbild, istället för att Gud skapade oss till sin avbild.

Enligt vissa får en sångerska inte öppet visa sin glädje i att vara ett Guds barn, eftersom man inte skall göra så offentligt. Åtminstone inte i Terjärv. Inte heller skall man öppet berätta om vad Gud betytt i ens liv. Folk kan ta efter. Man skall sluta sig som ett ostron och inte dela med sig. Som om man var rädd för att det som man delar med sig i sin tur minskar den egna "reserven". Man är rädd att det kan bli alltför frikyrkligt och plötsligt sitter man med i Livets Ord.

Jag har heller ingenting emot de präster med terjärvanknytning som damerna föreslog, men det ger ändå ett intryck av att man inte "vågar" lyssna till andra röster än dem man är vana att lystra till. Är inte det en predikan i sig själv när man för andra får berätta om sin farfar som äntligen blivit frälst? Blir det först en predikan då man gömmer sig bakom en talarstol och läser innantill? Jag frågar mig nog då att vart är världens miljoner på väg som inte haft någon möjlighet att bli undervisade enligt denna enda rätta patentmetod. Eftersom det "i min Faders hus äro många boningar" betyder det att folk skall bli frälsta i många länder, och en och var nalkas sin Gud på sitt eget sätt. Eftersom vi har en enda allsmäktig Gud, tror jag också att "inträdesvillkoren" är de samma för oss alla.

Nu finns det säkert sådana som säger att jag är så ung och grön att jag inte vet vad jag talar om. Jag har inte upplevt Terjärv församlings födslovåndor. Jag har läst om dess historiska skeden och slutmålen för de pusselbitar dessa personer spelat i detta jordiska drama vet endast vår himmelske Fader. Därför skall vi inte försöka ha monopol på Gud, och göra vårt yttersta att förkasta andras sätt och vägar att nå honom.

Säkert har de kritiska brevkommentarerna gjorts i bästa välmening både gentemot mig och själva konserten. Alla tror vi oss ligga inne med Sanningen, men jag tror aldrig vi kommer att hitta den slutliga lösningen och vi får inte sista ordet. Vi kommer aldrig att ges chansen att säga "Vá vá dé já sá!"

Fem år har ”Kristen Sång och Musik” fått ljuda i Terjärv, och fem år blir det troligen för min del. Själv trodde jag på en fortsättning, men eftersom jag som person och som aktiv inom Vi i Terjärv, inte ges det förtroende som fordras får jag överväga om det inte är bäst att sluta med konserten. Jag gör det med den rätt jag har eftersom jag började med den. Det hindrar inte att någon annan tar över, men jag tror inte många vill hålla på med denna balansång mellan vad som är gott och ont i människoögon. Jag vill tacka alla som under åren ställt sig till förfogande och trott på ”Kristen Sång och Musik” i Terjärv. Jag tror ni varit flera än de som inte trott.

Gud förlåte mig om någon människa gått förlorad för min skull.

Elof Granholm/Loffe