I dansens virvlar |
Skrivet av Elof Granholm | |||
2005-06-22 10:26 | |||
I dansens virvlar
För att inte störa
julfriden höll jag tillbaka med bemötandet av insändaren av kyrkoledarna Lars
Lundström och Helge Degerman, verksamma i Matteus församling i Helsingfors.
Att insändaren var undertecknad av Lars Lindström berodde säkert på tryckfels-Nisse. Att vi skulle ha olika
åsikt var ingen överraskning, men det som överraskade mig en aning av prästerskapets
(alltså de två nämndas) hållning till mig som person och till min rätt till
egen kritisk åsikt. Det vet jag att kyrkan ibland tycker det inte är
"nödvändigt att bemöta allt", kanske för att man inte har svar på
allt, och ibland hoppas att församlingsborna inte skall fråga för mycket och
helst inte för detaljrikt. Nämnda herrar säger att en
retorik (tänk vilken fin debattnivå vi befinner oss på) med mig är motbjudande.
Jag trodde att det i en prästs vokabulär inte skulle finnas ett ord som
"motbjudande". Ordet motbjudande har som synonymer mycket
"sjuka" ord: frånstötande, vämjelig, vidrig, äcklig, otäck,
avskyvärd, vedervärdig, förhatlig, osympatisk, för att nu nämna några. Jag har
själv privat intresserat mig för samtalsmetodik, själavård och psykologi och
då funnit att den andra parten alltid skall vara allt annat än motbjudande,
oberoende av hur den personen är funtad fysiskt,
psykiskt, andligt osv. Även åsikten skall inte nedvärderas. Jag får hoppas att nämnda
herrar ändrar inställning och inte får förbi mig som den obarmhärtig prästen
den gången gjorde och som också då fann saken motbjudande. Jag hoppas att dessa
ord mera gäller åsikt och inte min person. Om det avses att min person är
motbjudande då saknar inte Matteus-församlingens kaplan predikoämnen i
framtiden. Ett stort tack för att jag
titulerats som en "Väktare på Sions murar". Eftersom jag får detta
ironiska beröm från kyrkligt håll, vågar jag inte ta det till mitt hjärta,
utan jag får bida min tid. Tack även till dem som ringt och gett mig förtroendet
att få vara där. Om det nu är så att jag befinner mig där uppe på Sions murar,
varför hittar jag inte nämnda herrar där - eller har ni fallit ned - och mot
vilket håll föll ni? Varför är inte alla kyrkans män och kvinnor väktare på
Sions murar? Eller vet man inte mera när man befinner sig där - eller behöver
man inte vara där? Jag lär nu finnas där - eller inbillar mig vara där - så
det betyder att ingen - eller åtminstone inte jag - borde finnas där i dag? Min insändare sägs vara
"raljerande", jag gycklar och gäckar. Då kan jag säga att jag kan
gyckla och skoja i mina monologer och skriverier, men då gör jag det på
"samhällets villkor" Då det gäller kristendomen och allt vad det
innebär gycklar jag inte! Jag sägs också vara "osaklig" - kanske just
därför att jag skrev rakt på sak så folk förstod vad jag menade. Vad gäller kollekterna vet
jag lika bra som herrarna i fråga att kyrkan kan verka utan kollektintäkter,
eftersom jag sitter i församlingsrådet. Säkert skulle jag inte platsa i
Matteus-församling. Men det vet jag att kollekterna ändå är ett
"mått" på kyrklig aktivitet. Så är också herrarna alltför blyga och
tror sig inte komma in i kyrkohistorien. Ni är ju redan där. I framtiden kan
man läsa att den lutherska kyrkan införde sakral dans (polka och hambo) på
sitt program den 19 november 1995 och bakom denna inbrytning i den förstelnade
kyrkan stod två djärva män. Eller har någon hunnit före - något som jag
missat? Jag vet också att präster
ibland tröstar sig med att få folk inom "ordets hörhåll" och att få
dem "i rörelse" under vissa "premisser". Man har gjort
sitt så att säga. Nu skapar man ett "sug" för nattvardsmässan. Är
det nu så att kyrklig dans blivit en "väckelserörelse" och satt
folk "i rörelse"? Säkert är det en förhastad tanke av mig? Ett
"sug" för nattvardsmässan med en "förtätat stämning" - har
nu skapats säger man. Även Billy Graham i USA anlitar sångare, musiker och
dansare för att skapa en "förtätad stämning" vid sina evangelisationsmöten.
Vi påverkas av vår omgivning - så även Graham. Vi "reviderar" våra
tankar. All tar det med "suckar till sina hjärtan" och ger arrangörerna
blodad tand. Men det mått vi mäter med är mänskliga mått. Jag hoppas att ni alla
förstår att vårt "mått" inte alls har samma gradering som Guds
"mått". Även vårt "mått" justeras dag för dag. Vi
devalverar även vår kristna tro. För att igen raljera lite vill jag säga att
kyrkobesökaren inte skall skicka ut några tentakler med sugkoppar hit och dit,
utan den enda "sugkopp" man har riktar man mot Gud/Jesus. Varför roa
sig på omvägar, som man inte vet om den är farbar och leder fram, när man vet
att en väg alltid är öppen. Jag fick inget svar på när
profan dans förvandlas till sakral dans - och det var väntat eftersom ingen
vet. Om någon folkdansare tagit illa upp och tolkat min åsikt som nedvärdering
av deras kunnande, hoppas jag ni förlåter mig. Er dans kan utföras och avnjutas
av oss utanför kyrkans väggar. Så dessa bibelord om dans.
Efesierbrevet 5:19 talar ju bara om "sjunga och spela" - var nämns
dansen? Jag kan inte heller tro att Britt G Hallqvist har det rätta svaret om dans
i sin psalm från 1976 (582:3). Resten av bibelorden är från gammal testamentlig
tid med den tidens "kyrkliga" traditioner. Det gamla är förgånget...
Jag frågar ännu en gång, var står det att "Gud sade: Dansa till min
ära!" Jag vet att bibelböckernas författare var andeinspirerade författare och underskattar inte deras
tillförlitlighet. Men det är som med all bibeltolkning - vill vi hitta det vi
vill hitta så hittar vi det. Till sist vill jag nämna
att jag inte var närvarande och att jag inte heller tänker närvarande i vår.
Jag vet vad pardans är, det är en "parningslek" (för ogifta) och
förnöjelselek i samhället som skapar människokontakter. Dansen har sina
fördelar och nackdelar, men rätt utövad är den ett föredöme i det sekulariserade
samhället, men vi vet att den inte leder långt på frälsningsvägen. Jag tror
inte den leder längre fast den flyttas inom kyrkans väggar och stämplas som godkänd. Elof Granholm Öb 28.12.1995
|
|||
Senast uppdaterad 2005-06-22 10:29 |