I dansens virvlar

(Fortsättning på "Dans till Guds ära")

För att inte störa julfriden höll jag tillbaka med bemö­tandet av insändaren av kyrkoledarna Lars Lund­ström och Helge Degerman, verksamma i Matteus församling i Helsingfors. Att insändaren var under­tecknad av Lars Lindström berodde säkert på tryck­fels-Nisse.

Att vi skulle ha olika åsikt var ingen överrask­ning, men det som överras­kade mig en aning av präs­terskapets (alltså de två nämndas) hållning till mig som person och till min rätt till egen kritisk åsikt. Det vet jag att kyrkan ibland tycker det inte är "nödvän­digt att bemöta allt", kan­ske för att man inte har svar på allt, och ibland hop­pas att församlingsborna inte skall fråga för mycket och helst inte för detaljrikt.

Nämnda herrar säger att en retorik (tänk vilken fin debattnivå vi befinner oss på) med mig är motbjudan­de. Jag trodde att det i en prästs vokabulär inte skul­le finnas ett ord som "mot­bjudande". Ordet motbju­dande har som synonymer mycket "sjuka" ord: från­stötande, vämjelig, vidrig, äcklig, otäck, avskyvärd, vedervärdig, förhatlig, osympatisk, för att nu näm­na några. Jag har själv pri­vat intresserat mig för samtalsmetodik, själavård och psykologi och då funnit att den andra parten alltid skall vara allt annat än motbjudande, oberoende av hur den personen är funtad fysiskt, psykiskt, andligt osv. Även åsikten skall inte nedvärderas.

Jag får hoppas att nämn­da herrar ändrar inställ­ning och inte får förbi mig som den obarmhärtig präs­ten den gången gjorde och som också då fann saken motbjudande. Jag hoppas att dessa ord mera gäller åsikt och inte min person. Om det avses att min per­son är motbjudande då sak­nar inte Matteus-församlingens kaplan predikoämnen i framtiden.

Ett stort tack för att jag titulerats som en "Väktare på Sions murar". Eftersom jag får detta ironiska be­röm från kyrkligt håll, vå­gar jag inte ta det till mitt hjärta, utan jag får bida min tid. Tack även till dem som ringt och gett mig för­troendet att få vara där. Om det nu är så att jag be­finner mig där uppe på Sions murar, varför hittar jag inte nämnda herrar där - eller har ni fallit ned - och mot vilket håll föll ni? Varför är inte alla kyrkans män och kvinnor väktare på Sions murar? Eller vet man inte mera när man be­finner sig där - eller behö­ver man inte vara där? Jag lär nu finnas där - eller in­billar mig vara där - så det betyder att ingen - eller åt­minstone inte jag - borde finnas där i dag?

Min insändare sägs vara "raljerande", jag gycklar och gäckar. Då kan jag säga att jag kan gyckla och skoja i mina monologer och skri­verier, men då gör jag det på "samhällets villkor" Då det gäller kristendomen och allt vad det innebär gycklar jag inte! Jag sägs också vara "osaklig" - kanske just därför att jag skrev rakt på sak så folk förstod vad jag menade.

Vad gäller kollekterna vet jag lika bra som herrar­na i fråga att kyrkan kan verka utan kollektintäkter, eftersom jag sitter i försam­lingsrådet. Säkert skulle jag inte platsa i Matteus-församling. Men det vet jag att kollekterna ändå är ett "mått" på kyrklig aktivitet. Så är också herrarna alltför blyga och tror sig inte kom­ma in i kyrkohistorien. Ni är ju redan där. I framtiden kan man läsa att den lu­therska kyrkan införde sakral dans (polka och hambo) på sitt program den 19 november 1995 och bak­om denna inbrytning i den förstelnade kyrkan stod två djärva män. Eller har nå­gon hunnit före - något som jag missat?

Jag vet också att präster ibland tröstar sig med att få folk inom "ordets hör­håll" och att få dem "i rörel­se" under vissa "premis­ser". Man har gjort sitt så att säga. Nu skapar man ett "sug" för nattvardsmäs­san. Är det nu så att kyrk­lig dans blivit en "väckelse­rörelse" och satt folk "i rö­relse"? Säkert är det en för­hastad tanke av mig? Ett "sug" för nattvardsmässan med en "förtätat stämning" - har nu skapats säger man. Även Billy Graham i USA anlitar sångare, musiker och dansare för att skapa en "förtätad stämning" vid sina evangelisationsmöten. Vi påverkas av vår omgiv­ning - så även Graham. Vi "reviderar" våra tankar. All tar det med "suckar till si­na hjärtan" och ger arran­görerna blodad tand. Men det mått vi mäter med är mänskliga mått.

Jag hoppas att ni alla förstår att vårt "mått" inte alls har samma gradering som Guds "mått". Även vårt "mått" justeras dag för dag. Vi devalverar även vår kristna tro. För att igen ral­jera lite vill jag säga att kyrkobesökaren inte skall skicka ut några tentakler med sugkoppar hit och dit, utan den enda "sugkopp" man har riktar man mot Gud/Jesus. Varför roa sig på omvägar, som man inte vet om den är farbar och le­der fram, när man vet att en väg alltid är öppen.

Jag fick inget svar på när profan dans förvandlas till sakral dans - och det var väntat eftersom ingen vet. Om någon folkdansare ta­git illa upp och tolkat min åsikt som nedvärdering av deras kunnande, hoppas jag ni förlåter mig. Er dans kan utföras och avnjutas av oss utanför kyrkans väg­gar.

Så dessa bibelord om dans. Efesierbrevet 5:19 ta­lar ju bara om "sjunga och spela" - var nämns dansen? Jag kan inte heller tro att Britt G Hallqvist har det rätta svaret om dans i sin psalm från 1976 (582:3). Resten av bibelorden är från gammal testamentlig tid med den tidens "kyrkli­ga" traditioner. Det gamla är förgånget... Jag frågar ännu en gång, var står det att "Gud sade: Dansa till min ära!" Jag vet att bibel­böckernas författare var andeinspirerade författare och underskattar inte de­ras tillförlitlighet. Men det är som med all bibeltolkning - vill vi hitta det vi vill hit­ta så hittar vi det.

Till sist vill jag nämna att jag inte var närvaran­de och att jag inte heller tänker närvarande i vår. Jag vet vad pardans är, det är en "parningslek" (för ogifta) och förnöjelse­lek i samhället som skapar människokontakter. Dan­sen har sina fördelar och nackdelar, men rätt utö­vad är den ett föredöme i det sekulariserade sam­hället, men vi vet att den inte leder långt på fräls­ningsvägen. Jag tror inte den leder längre fast den flyttas inom kyrkans väggar och stämplas som god­känd.

Elof Granholm

Öb 28.12.1995