Politisk narcissism

Det har nästan varit en omvänd form av dokusåpa (där man röstar in sig själv) att följa centerpartisten Peter Albäcks (eller kanske numera Peter den stores) självpublicerade komplimanger i Öb över sin egen förträffliga person efter det han vidtalats att inträda på den rikspolitiska arenan. Men det som blev för mycket för de flesta (men inte för signaturen ”Åldring” i Öb) var nog hans gloriefyllda debattinlägg om sin obegränsade politiska förmåga i framtida riksdagsarbete på Arkadiabacken. Detta tar nog priset i självförhävelse och känns en aning verklighetsfrämmande. Han har drabbats av politisk narcissism. Det är ju känt vad den vackra mytologiske ynglingen Narcissus led av. Han förälskade sig i sin egen spegelbild och kunde aldrig bli mätt på att beundra sig själv. Klart är att också en politiker mår gott av en bra självkänsla och tror på sin sak, men det kommer en gräns där förnuftet upphör och fantasin tar vid. Peters överdimensionerade inre storhet kan nog jämföras med det uttalande som en person gjorde i samband med att han såg bystdrottningen Dolly Partons yttre storhet. Med en suck fick han konstatera: ”Tokité finns int!”

Det är viktigt för den ej medvetne läsaren/väljaren att nu vara observant för denna ”frälsande” förmåga som Peter tycks besitta och som har gått hem hos vissa. Han tycker det blev ett stort steg för mänskligheten genom att få in en mening på finska om svenskan i centerns finskspråkiga valprogram. Jag tror nog den finska centern är glad att någon tog på sig ”den svenska saken”, så man med gott samvete kan återgå till ”päiväjärjestys” (dagordningen).

Hans ”Salatut elämät” med herr Vanhanen har nog skapat ett berg av ett sandkorn. Men då en kontakt börjar från noll känns den minsta ökning som enorm. Då våra sfp-politiker träffar den högsta ledningen inom sitt parti skapar det inga större rubriker.

Klart att det är stimulerande då någon vågar röra om i den ofta stagnerande politiska vardagen. Men här har vi nog nu att göra med en nykläckt vennamoit som axlat rollen som samhällets Superman med målsättningen att läxa upp dem som han anser vara ränksmidande ”rötös”-herrar inom etablissemanget. Det beklagliga med Peter är att han tror sig upprätta det idealiska samhället, men jag tror inte Peter själv skulle trivas där, då det just där inte finns någonting att kritisera.

Under den tid Peter deltagit i kommunala sammanhang har han inte med ett ord någonsin konstaterat att någonting varit i skick i hans egen hemkommun Kronoby. Med Peter som riksdagsman  kommer hemkommunens ”elände” att bli hela landets ”elände”. Peter kritiserar för kritiserandets skull – det mesta och de flesta. Det som saknas är egen självkritik! Ingen åsikt är bra förutom den egna. Peter har allt skäl att klistra en lapp med texten ”Luk.6:41-42” på den dator som förmedlar dessa ”nidvisor” till väljarna ut i landet.

Jag trodde att Peters politiska uppförande skulle ändras då han tog på sig rollen som salongsfähig rikspolitiker, men ränderna av hans ”critical spirit” (”kritiska ande” - för att använda vårt andra inhemska språk) går aldrig ur. Du väljare som understött hans enbart kritiska tankegångar inom kommunpolitiken -  är det enda som du behöver i riksdagen en rubrikernas man?

Det behöver upprepas - Peter Albäck är endast en rubrikernas man!

Elof Granholm

Terjärv

28.01.2007