Bästa marthor, ärade julfestbesökare!
 

Tack för förtroendet att få tala på er högtidssamling såhär i jul- och nyårstid.  Då det för några veckor sedan blev klart att ordet kunde bli mitt, restes förstås frågan vid Granqvists på Heimbacka; vad skall man tala om på marthornas julfest? Som jag förstod saken tänkte sej ordföranden Inger Widjeskog helst att ämnet, denna jul, inte blev för mycket politik. Jag lovar hörsamma Inger och väljer istället ett tema som säkert kommer att intressera åtminstone de närvarande marthorna, ett tema som till någon del även anknyter till min egen vardag där jag arbetar med biståndsorgan och hjälporgansiationer. Återkommer till det strax.

Jag växte upp i ett hem där min egen mor Gertrud var (och är) martha. Jag kommer ikväll att tala om marthorna och kanske något om den kunskapsöverföring som är en del av martharörelsens motto. Det är f.ö. här som beröringspunkten till mitt arbete ligger. Kunskapsöverföring eller ”Bildning i hemmen” som varit marthornas syssla, liknar nämligen mycket den kunskapsöverföring jag stöter på i bistånds- sammanhang idag faktiskt. Mitt arbete idag är att producera och leverera skrivverktyg, tavlor, till utvecklingsländer och därmed på sätt och vis bidra till kunskapsöverföring.

Jag skall gå in på marthahistoriken snart. Men innan vi ser på historiken vill jag bara i all korthet anknyta till mitt arbete. Jag har som sagt jobbat i nära samarbete med biståndsorgansiationer sedan 1992 när vårt företag AB Crown Products OY bildades. Vi deltar som sagt på vårt sätt i kunskapsspridning genom att vi levererar bildningsutrustning till utvecklingsländer. Det har vi gjort i 15 år nu. T.ex. har vi levererat snart tio miljoner A4 tavlor (exempel) för elever till olika länder i Afrika och Asien liksom i någon mån även till Östeuropa efter kommunismens fall. Dessutom levererar vi stora klasstavlor, ”svartatavlan”, som används i undervisningen tillsammans med dessa nämnda A4-tavlor som varje elev får sej tilldelad. Jag kommer speciellt ihåg ett land där resultatet av vår insats har varit högst påtagligt under senare tid. Det landet är Afghanstan där vi efter talibanernas fall deltagit i leveranserna av krittavlor till de nya kvinnoskolor som byggts i all hast att hundratusentals flickor kunnat påbörja sin första skolgång, något som varit förbjudet under talibanregimen.

Vi kommer in på martharörelsens historik genom att beskriva de omständigheter man levde i vid tiden för martharörelsens tillblivelse.

Den förra svenska rikshalvan och sedermera storfurstendömet Finland hade auto­nomi ända sedan Borgå lantdag år 1809. Under 1800-talets sista decennier blev den autonomin föremål för allt större missnöje i det ryska kejsardömet. Finland ut­sattes för den ena förryskningsåtgärden efter den andra. I februari 1899 nådde förryskningen sin kulmen när den ryske kejsar Nikolaj II utfärdade det s.k. febru­arimanifestet. Detta manifest, eller krav fråntog det finska folket en del av autonomin efter att delar av den lagstiftande makten flyttades till St. Petersburg. Det väckte stor förbittring hos oss.

Orsaken till att marthaföreningen bilda­des vid just denna tidpunkt står nog att söka i det spända politiska läge som rådde i Finland p.g.a. förryskningen. Marthor och marthaföre­ningar har, kan man säga, varit en del av kvinnorörelsen i vårt land i mer än 100 år. Nästan jämnårig med martharörelsen är f.ö. den kvinnliga rösträtten som i år firar 100 år. Martharö­relsen grundades i mars 1899 under namnet ”Bildning i hem­men”. Målet med den nybildade föreningen var, som nam­net antyder, att sprida bildning i hemmen.

I vårt land som sagt växte motståndet mot förryskningen. Med skolföreståndarinnan och kvinnosakskvinnan Lucina Hagman i spetsen togs initiativ att samla vidsynta kvinnor omkring sig. Lucina Hagman insåg att det inte räckte med att enbart män­nen gick upp till kamp, utan att även kvinnornas insats krävdes. Hon var inte bara förespråkare för utbildning för kvinnor utan krävde även lika lön för män och kvinnor. Hon var m.a.o. tidigt ute i den frågan. Hon ansåg att kvinnan, "den finska kulturens beskyddarinna, måste bli medveten om sitt kall och ta upp kampen för sitt lands rättigheter" som hon uttryckte saken. Hon ville att vi skulle få behålla vårt eget modersmål. Den nygrundade kvinnoorganisationen sände sedan s.k. emissarier (ombud), till varje hem på landsorten. ”Mot bakgrunden av landets allvarsamma läge" andets allvarsamma läge". ten, la vårt modermål. för att sprida upplysning om betydelsen av folkbildning.

Genom dessa emissarier spreds de nya idéerna snabbt över hela storfurstendömet. Ombuden bildade om­budskommittéer, och det var genom dessa som det inledande bildningsarbetet kom att ut­föras. Ett nätverk växte fram över hela landet.

Lucina Hagman var en nytänkare. I början av 1900-talet var hon en av förgrundsgestalterna inom den finländska kvinnosaks- rörelsen.  Låt det vara mej förlåtet, men jag kan inte undvika politik i detta sammanhang. För det bör tilläggas att Lucina Hagman invaldes i ”riksdagen” eller lantdagen som den då kallades, som en av de första ledamöterna. Tre av Marthas grundare valdes f.ö. in i den första lantdagen. Lucina Hagman tilldelades senare professors titel. Det var år 1928.

Snart blev det problem för den goda Lucina och hennes andra föreningsmedlemmar. Generalguvernören Bobrikoff vägrade godkänna föreningens stadgar eftersom de inne­höll klara folkbildningssträvan­den.

Kvinnorna förstod snart att just namnet "Bildning i hemmen" som var det stora problemet. Föreningen måste byta namn. En viss Alli Nissinen (även hon medlem i lantdagen) föreslog Martha, med anspelning på den bibliska Martagestalten med anknytning till hem och hushåll, som nytt namn. Det namnet antogs och stadgarna godkändes slutligen i juli 1900. Enligt de nya stadgarna var målet att "utbreda kunskap om och gifva praktisk handledning i hemmets skötsel, barnets vård och enkla kvinnliga handarbe­ten". Trots denna ändring kom spridandet av bildning i hem­men fortfarande att vara en vik­tig del av Föreningen Marthas verksamhet.

Föreningen Martha stod länge under sträng kontroll. Ännu 1913 måste en stor marthafest i Åbo avbrytas p.g.a. ett meddelande från Bobrikoff om att mötet inte fick äga rum. Myndigheternas misstänksamhet var faktiskt orsaken till att Föreningen Martha från början fick en så uttalad praktisk, handfast och jordnära uppläggning. Martha var officiellt en opolitisk medborgarorganisation. Martha tog ändå aktivt ställning till då aktuella frågor, som t.ex. den nämnda kvinnliga rösträtten.

Martharörelsen når Österbotten

En vårdag i början av 1900-talet besöktes Terjärv av fyra kvinnor något som sedan skulle resultera i att martha-idén skulle födas på orten. Kvinnorna var enligt protokollen rektorskan I. Sandelin, fröken A. Hongell, kaptenskan P. Havo från Gamlakarleby samt pastorskan Maria Berg från Kronoby. De höll föredrag och tal om hemmet och kvinnornas uppgift, deras behov av upplysning.  

Prostinnan Fanny Appelberg förde tanken vidare genom att samla kvinnor till s.k. marthamöten i prästgårdens drängstuga. Hennes möten pågick en tid tills studentskan Anna Fors tog initiativet att sammankalla till ett möte i ungdomshemmet den 18 april 1912.

God vilja och en stor entusiasm tycktes råda bland de pionjärer som samlades på ungdomslokalen denna aprildag. Efter ingående och livliga diskussioner beslöt man att bilda Terjärv Marthaförening med 22 inskrivna medlemmar. Föreningens mål var att sprida bildning och vetande samt praktiskt kunnande.

Föreningens första ordförande blev den unga Anna Fors med Alexandra Wickroos som viceordförande. Som namnet anger var den senare inte terjärvbo. Wickroos var ortens nya inflyttade postfröken från Heinola. Kantorsdottern Sigrid Bergman valdes till kassör och till sekreterare utsågs Edit Björk.

Ur protokollet från mötet 18 april 1912 saxar vi att man den gången för första gången sjöng sin egen sång: ”Vårt kall är stort, så skönt, så rikt...”

Inför detta tal har, som ni märker, en hel del av den tidiga föreningens protokoll gåtts igenom. Man kan läsa i protokollet att det var ord och inga visor som marthorna hade att rätta sig efter. Ett utdrag ur det första protokollet, paragraf 4 t.ex., beskrivs 'orden' på följande sätt: ”Som regel för föreningen bestämdes att den som öppet vill ställa till förargelse, skvaller och osämja inom föreningen bör efter överenskommelse av de övriga medlemmarna offentligen strykas ur föreningen.” Hårda bud!

I paragraf 5 läser vi också att : ”endast inskrivna medlemmar har rätt att bevista symöten. Önskar någon utomstående närvara erläggs en avgift av 25 penni för varje möte.”

På samma möte beslöts också att värva medlemmar i grannbyarna. En utvald deputation sändes till Hästbackabyn, där ordförande Anna Fors höll en intressant redogörelse över marthaföre- ningens ändamål. Det resulterade i att 28 nya medlemmar skrev in sig. Emma Forsell blev Hästbacka filialens första ordförande.

Följande vecka for samma personer till Småbönders och fann där lika stort intresse och föreningen ökade med 21 medlemmar. Till ordförande för ”Småbönders filial” valdes Cecilia Andersson.

Den 28 januari 1918 bildades Kolam filial med hela 43 medlemmar! Som förklaring till det höga antalet medlemmar i just Kolam visar följande plock ur matrikeln: Einar Kolam, Fride Knutar, Gösta Bexar, Uno Björk, Torsten Lindell, Fride Kolam, Emil Högnäs, m.fl.

Kortjärvi filial bildades 1921 och Högnabba filial 1922. Samma år grundades Gamlakarleby Marthadistrikt. Terjärv marthaförening, som tidigare direkt hört under centralstyrelsen i Helsingfors, fördes över till Gamlakarleby distrikt.  

År 1925 fick föreningen nya stadgar. Stadgarna ändrades igen 1949. Föreningens valspråk blev: ”Enighet ger styrka”. Varje martha ville vara en förenande länk i en lång kedja. Marthornas s.k. lystrings- sång har varit: ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt.” Marthorna har också en egen Marthasångbok.

Som tidsandan var byggdes verksamhet på kristlig grund. Möten inleds med psalmsång och avslutas med välsignelsen. På varje möte lästes någon uppsats eller referat som följdes av livliga diskussioner. Ämnen som diskuterades var: hemmets skötsel, barnuppfostran och sjukvård, det senare ett verkligt aktuellt ämne som togs upp otaliga gånger av ortens sjuksköterska. Det var under denna tid som lungsoten och andra epidemiska sjukdomar gastkramade bygden. År 1914 t.ex. låg martha-arbetet helt nere i Småbönders på grund av den svåra epidemin som då härjade där.

Prostinnan Appelberg refererade kvinnans uppgift i hemmet. Kvinnans plikter mot det gamla hemmet, mot föräldrarna och syskonen nämndes och därefter alla plikter mot maken och barnen och svärmodern.

Marthorna har under åren också företagit många utfärder. Den första utfärden som omnämns var en utflykt som gjordes till Sågslamp och Strandas den 5 juli 1914, och där besåg man en ladugård och en stor hönsgård, som torde ha varit den första i sitt slag på orten. Längre utflykter gjordes med lastbil eller buss.

År 1917 föreslog marthorna att barnen skulle tilldelas var sitt grönsaksland och tävla i att sköta dem, detta för att väcka barnens kärlek och intresse för jordbruksarbete. Ur denna verksamhetsform växte sedan lantbruksklubben.

Terjärv marthakör började med sina sångövningar och ledare har varit Mimmi Sundell och Allan Timmerbacka. På 60- och 70-talen har den vältrimmade marthakören letts av dåvarande ordföranden Elsa Marttila-Strandén.

År 1928 fick marthorna i uppdrag att fixa middagen för den planerade järnvägsexkursionen som skulle ske i julimånad det året. Men det blev som bekant ingen järnväg genom Terjärv men middag blev det. Det kan vi läsa mera om i ”Släkt och Hävd”.

Under krigsåren pågick ingen normal verksamhet, men marthorna deltog allmänt i beredskapsarbeten under flera år. Bl.a. understödde man ett krigsfadderbarn. Julpaket har också sänts till kända och okända soldater i Dragsvik.

Genom hela marthaföreningens historia löper den ekonomiska frågan som en röd tråd. Det har gällt att på olika sätt få in pengar till föreningen för att kunna hålla kurser och avlöna kursledare där marthorna deltagit. Det har hållits vävkurser, sykurser, klädvårdskurser, matlagningskurser,smörgåskurser,knypplingskurser,madrasstoppnings- kurser och kurser i rottingarbeten, möbelvård och trädgårdsodling läser vi vidare i protokollen.

Under årens lopp har marthorna blivit ägare till en del egendom såsom vävstolar, mat- och kaffeserviser med bestick. I Småbönders har marthakretsen en egen marthagård. Terjärvmarthorna har nu också ett speciellt martharum i hembygdsgården.

Under årens lopp är det många trötta husmödrar som i marthas regi fått njuta av vila och avkoppling på Juthbacka semesterhem i Nykarleby och de senaste åren på Gertruds vilohem i Larsmo.

Det har småningom blivit tradition att alla kretsar firar gemensam julfest med högtidligt besök av Österbottningens lucia med tärnor. Förutom sedvanlig julfest på olika samlingslokaler har man ordnat basarer och auktioner för att får in pengar. I slutet av december 1961 arrangerade marthorna en riktigt stor basar, där de insamlade medel blev början till just detta hus vi nu befinner oss i, ett nytt församlingshem.

I referatet från årsmötet 1975 kan vi läsa följande: Tredje gången gillt för Terjärv marthor. På tre årsmöten hade frågan om en gemensam styrelse för Terjärv Marthaförenings sex kretsar varit upp till diskussion och vid årsmötet den 27 januari 1975 valdes representanter från alla kretsar till en gemensam styrelse för föreningen. I drygt 50 år hade Kyrkobykretsens styrelse fungerat som hela föreningens styrelsen. Nu gick man tillbaka till det ursprungliga från 1912.

Det var en kort historik över de första 50 åren. Nutidshistorien känner vi bättre till. Den berättar vi om 50 år. Då är jag 109.

Många har varit med och dragit sitt strå till stacken. Alla viktiga på sitt sätt. Några namn kanske vi hinner med. Kvinnor som stått i spetsen för Terjärv marthorna. Föreningens ordföranden. Anna Fors, Alexandra Wickroos, Hanna Sjöberg, Ester Smedjebacka, Edit Sundblad, Elsa Eriksson, Rosa Skullbacka, Etel Granvik, Linda V Högnabba, Elsa Marttila-Strandén, Helena Dahlvik och Inger Widjeskog.

Terjärv marthaförening är fortfarande en livskraftig och verksam förening och försöker upprätthåll nära kontakter med alla medlemmar i olika byagrupper.

Idag den 28 december firar vi i västvärlden ”Värnlösa barns dag”. Dagen har firats sedan 400-talet för att minnas de barn som, enligt Matteusevangeliet, ”Herodes lät döda i sin jakt på den nyfödde judakonungen”. Denna dag kallades tidigare Menlösa barns dag, men ändrades då menlös ansågs ha en för negativ klang.  

Jag vill avsluta med en vers ur dikten "Till trädgårdens martha" skriven av vår riksdagsman Albin Wickman 1926:

Jag fattar så gärna din valkiga hand
Du Martha som grävt uti jorden.
Din gärning den gagnar vårt fädernesland
Långt mer än de dådlösa orden.
Ty vet, att vår Herre, som växten ger
Med välbehag till ditt arbete ser.

Tack för ordet!

Jan-Erik Granqvist (Faktainsamling Elof ”Loffe” Granholm)