2. ATLANTRESAN BÖRJAR.

Kl. ½ 11-tiden for jag i väg med spårvagnen ned till hamnen för att få alla mina papper och saker i ordning och så stiga ombord på oceanjätten m/s Stockholm, som låg förtöjd lik en stor vit svan vid stranden och väntade på sin dyrbara last. Även nu visade de uniformsklädda funktionärerna en stor väl­vilja mot amerikafararna. Ombord på fartyget sökte jag upp rummet eller hytten nr 235, som nu i 8 eller 9 dagar skulle bli mitt hem, vilket jag fick lov att dela med trenne andra goda amerikaupptäckare, bland dem mag. Hertzberg. Efter det vi installerat oss, började vårt liv ombord, som bestod i att vila, äta och dricka samt läsa och skriva m.m. Mat och dryck saknades ej i detta flytande hotell.

Livet ombord på en passagerarångare måste be­tecknas som det mest välordnade och regelbundna man kan tänka sig. Vid bordet är man uppdelad i tvenne matlag, som på bestämda klockslag kommer till bordet vid gongongens slamrande sammankallning. Alla häl­sar vänligt på varandra, och ingen tränger sig fram, ty varför skulle man göra det, då man vet på förhand vid vilket bord man skall sätta sig samt att maten väl räcker till. På tal om maten kan jag — som del­tagit i officiella och andra »fina» måltider — försäkra, att varje måltid på Stockholm är en festmåltid. Det är märkvärdigt hur folk i allmänhet har lätt för att bekanta sig. Det bildas små samtalsgrupper här och där, och ibland hör man skrattet skälla från en liten grupp, som samlat sig kring någon glad och humoris­tisk farbror, som berättar historier eller vitsar. Men här och där sitter en eller flere allvarligt inför en öp­pen Bibel. De flesta har dock ett gemensamt intresse, nämligen att skriva. Man skriver brev, sänder häls­ningar per postkort med motivet Stockholm, båten förstås. Tyvärr avgår eller ankommer ingen post om­bord, — men vänta när vi kommer till New York, då får posten ett värre jobb med alla våra brev och kort till de kära därborta.

Då jag på kvällen den första dagen på Stockholm gick ned till min hytt, tre våningar under däck, hör­de jag spel och dans. Man roade sig på detta sätt. Sådant är ju vanligt i denna värld. För mig var det ett bättre nöje att läsa Nyatestamentet, bedja min afton­bön, i vilken alla mina kära var inslutna, och så somna i Guds namn. »Ej finnes ro i världen som på den huvudgärden.» — Så var andra resdagen slut. Det är visst torsdag i dag den 6 juli? Man blir osäker om tid och dag, ty klockvisaren föres bakåt varje dag en timme — senare kanske mindre. Och jag som trod­de att man i väster var före sin tid!

I dag tog vi miste på tiden för frukosten. Vi som bor i rum 235 skulle få mat kl. 9 f.m. och därför skyn­dade vi i god tid ur våra bäddar för att raka oss och få något till livs för vår invärtes människa. Men när vi kom upp till matsalen, märkte vi att klockan var flyttad tillbaka en timme. Värre malörer har man ju varit med om. Det gällde blott att vänta ytterligare en timme på vår »breakfast». Så mycket bättre smakade den sedan.

På förmiddagen var det konsert av en trio beståen­de av violin, piano och en flöjt. Musikerna spelade mycket bra värdefull musik. Sedan följde »dagboken», läsning och ett slags spel med gummiplattor, som kas­tades in i en med numrerade rutor delad rektangel, som var ritad på däcksgolvet. Kl. 1.15 åt vi lunch, och sedan följde kl. 3 en övning med livräddnings­bälten på, — »safety first», säger engelsmannen. Det är nog så bra att känna till de preliminära och vikti­gaste regler, hur man skall bete sig i händelse av sjö­nöd.

Jag har visst glömt att beskriva vår underbara färd över de blåa böljorna och vad vi därunder sett.

Vår färdeväg gick från Göteborg över Kattegat i närheten av danska kusten, som föreföll mycket låg. Mot kvällen kunde vi börja njuta vid åsynen av Nor­ges kust, där väldiga berg närmare och fjärmare av­speglade sig som stora mångfärgade jättefjäll. I sol­nedgången var denna kust osägligt vacker, den form­ligen brann som en stor jätteeldsvåda betraktad på avstånd. Vår dag slutade i en gyllene solnedgång.

Då vi, som redan nämnts, hade sovit vår första natt på Stockholm, såg vi på morgonen när vi gick på däck ett land till höger eller norrut. Det var väl­diga bergmassiv, som bildade Orkney-öarnas kust. Till vänster var en stor fiskeflotta ute och prövade sin fiskelycka vid Doggersbank. Någon påstod att man kunde räkna till 40 st. trålare på en gång.

Någon timme senare kunde vi se land på ömse sidor, det var Skottlands nordkust och Orkney-öarnas sydkust. O, vad detta sund var vackert! Man kunde tydligt se gårdar, åkrar, ja, höhässjor på det bergiga Skottland. Ett par vackra fyrsamhällen såg ut som »det Nya Jerusalems tempel» i bländande vitt med höga torn och långa husrader. Även här såg man fisketrålare i farten. Måsarna kretsade i hundratal över och runt oss. I böljorna simmade och dök små sjöfågelungar av för mig okänd art. Vågorna glittrade småtjusigt, och amerikafararna gladdes över att väd­ret var sådant, att Stockholm kunde taga genvägen genom sundet mellan Orkney-öarna och Skottland. Därigenom vanns en tid på nära en dag. När vädret är hårt vågar man icke gå genom sundet — där många skakande sjöolyckor inträffat. Då måste färden göras norrom Orkney-öarna förbi Skettlands-öarna långt från vår rutt.

Hittills har vädret varit det mest idealiska. Solen har visserligen ibland av ren jungfrulig blygsel dolt sig i en lätt genomskinlig dimslöja, men vinden har drömt sin sommardröm i lugn och ro. För varje lugn timme och dag är vi tacksamma mot Gud, som har väder och vind i sin hand.

Nu är vi alltså ute på Atlanten. Just nu har solen börjat lysa och värma. Det behövs nog, ty det har känts litet rått och kyligt på däck, där man gärna vill uppehålla sig. För en gammal giktbruten farbror som skrivaren är solen mer än någonsin förut här ute på havet en kärkommen vän.

På kvällen den andra dagen passerade vi Hebriderna, vars väldiga bergsmassiv avtecknade sig som väl­diga sockertoppar mot horisonten. Här och var såg man fisketrålare och ett och annat lastfartyg ånga i väg mot norr. Ibland hade man en känsla av hemlängtan — den som hade fått följa med norrut! Nu gick det icke för sig annat än i tankarna.

På kvällen gavs en bioföreställning, men jag såg något mycket vackrare — solnedgången i havet — en glödande kula sjunka omgiven av genomglödgade dim­slöjor. En så vacker syn upprullas nog icke på någon filmduk.

I den vackra sommarkvällen stod jag och samtalade med ett par emigrantveteraner om livet i det gamla Sverige och sådant det nu tedde sig för dem efter 40—50 års bortavaro. Förändringen var på allt sätt, menade »gubbarna», till landets och svenska folkets fördel.

Jag hade beslutat avhålla mig från allt vad politik heter under resan, men i kväll var det en av befälet, som inför den hotande världsbranden förde samtalet över till detta brännbara ämne. Alla var dock eniga om att endast demokratin kan ge folken den frihet och det välstånd alla behöver för att kunna föra ett människovärdigt liv.

Sent på kvällen gick jag till sängs efter det jag mättat min själ med Guds ord och anbefallt mig själv och de mina i Guds trofasta vård.

Fredagen den 7 juli vaknade jag i god tid. Sömnen hade ej varit den bästa, men jag kände mig glad och tacksam mot Gud, som unnat oss vackert väder och en ny nåd. Ordet från den 118 psalmen manade mig till tack och lov för Herrens nåd, som varar evinnerligen — och detta gjorde jag. Åter hade klockan förts en timme bakåt. Luften verkade litet nattkylig och fuktig, då vi kom upp på däck, men snart började solen skina. O, vad alla gladdes och njöt av solens livgivande värme. — Men säg mig en fröjd som varar!

Icke långt efter frukosten sågs dimma och moln stiga fram i vår väg, och snart började det smått regna. Nu började fartyget rulla något, och gungningen till­tog för varje timme. Men ännu ansåg visst sakkun­niga, att lugnt väder rådde, ehuru en och annan bör­jade söka fram piller mot sjösjukan. Själv mådde jag förträffligt, där jag satt i sällskapsrummet och tittade förstrött i Det Bästa och — Gud förlåte mig om det var synd — njöt av trions »Donauwellen». Jag måste bekänna, att jag icke ännu är så helgad, att jag ej njuter av vacker musik även om den ej direkt är religiös. — Men behöver jag bli så förvandlad, att jag förnekar musikens makt över det musiksinne Gud gett mig?

Det är bra intressant att studera människorna om­bord. I dag blev jag litet besviken på en hop lands­män — mest kvinnor — som slagit sig ned mitt på däcket kring ett bord och spelade kort — högljutt som vanligt. Då regnet började falla, flyttade sig säll­skapet in i salongen, och även nu slog man sig ner i mitten av salen. Nu blev deras tal och utrop ännu starkare, ja, mitt i allt kunde de applådera något skickligt drag i spelet — under den vackra musiken. Undra på att de andra i salen ogillande tit­tade på sällskapet med det främmande ljudstarka tun­gomålet. Vi har mycket att lära ännu beträffande folkvett och umgängesseder. Måtte Finlands folk lära sig mycket sådant innan olympiaåret 1952!

På tal om de olympiska spelen träffade jag just för en stund sedan en gammal f.d. rikssvensk Ernie Hjertberg, som varit 20 år i Sverige och 63 år i U.S.A. Mannen har varit en av idrottens ledare, innehar ett par mästerskap och har tränat idrottsfolk i långa tider. Nu var han gammal, men rak som en stolpe. Han planerade att besöka Finland 1952 samt hälsa­de Finland och ett par namngivna idrottsledare. Jag nämner detta som ett exempel på hur en människa livet igenom kan bevara sitt intresse för det, som i unga år gripit henne. Måtte Gud hjälpa mig att icke bliva min himmelska kallelse, som mötte mig i ung­domsåren, ohörsam, nämligen arbetet för Kristus och hans rikssak bland ungdomarna.

Dessa rader skrives i ett vackert rum, som användes som turistklassens skrivrum. Tre pulpeter är alltid upptagna. De flesta sitter vid borden i bekväma län­stolar och läser eller skriver, som jag just nu. Båten gungar ibland, så att handstilen blir ännu sämre än vanligt, men vad gör det, jag kan ju själv läsa mina kråkfötter, och detta är ju bra nog — i framtiden.

Nu då jag avslutar denna dags anteckningar, gun­gar Stockholm så, att det är svårt att skriva. Det är gott att åter få avsluta sin dag med Guds ord och bön. Jag undrar hur de dansande och kortspelande samt vindrickande medpassagerarna skall känna det då de senare i kväll lägger sig. Kanske även de känner sig trygga — vad vet jag — det finns så många olika trygghetsgrunder. Ett vet jag blott: »Jag har min lust att hålla mig till Herren», säger David, och även jag, ovärdige bekänner detsamma.

Och så säger jag till mig själv: »God natt, sov gott i Guds hägn och skydd!»

Lördagen den 8 juli. I natt har jag icke sovit så bra som jag önskat. Båten rullar ganska duktigt, så att då man ligger på sidan vändes man ena gången med ansiktet åt rummet till och andra gången ställes man ansikte mot ansikte med — väggen. Ligger man på sin giktbrutna rygg, är det som om någon skulle skava bort köttet från ryggradens båda sidor. Men det går ju ändå, ehuru väggarna och britsarna knarrar och dörrarna smäller ibland, då någon passagerare om nat­ten uppvaktar »gentlemen» eller »ladies». Det kan ha sina vådor att gå i dörrar, när det stormar. I dag har den gamla idrottsveteranen jag tidigare omnämnt ett två tums sår i pannan, vilket en dörr gav honom i natt.

I morse läste jag den 71 psalmen samt anförtrodde mig själv och de mina i Guds vård — så gott jag kunde. Den nämnda psalmen handlar om bön och för­tröstan till Gud. O, vad det kändes gott att få börja med orden: »Till dig, Herre, tager jag min tillflykt, låt mig aldrig komma på skam.» Psalmisten, som börjat känna sig gammal — liksom jag — erinrade sig, hur Gud var hans tröst och tillflykt i ungdomens tid och nu var han säker om att Gud ej skulle över­giva honom då han höll på att åldras. — Jag får tro detsamma, sade Gud till mig.

Vid frukostbordet var det allt annat än lugnt. Båten gjorde då och då sådana krumsprång, eller »snedsprång» att tallrikar, koppar, knivar och gafflar samt mat och dryck, allt höll på att glida ned från borden. Det var ett klirrande utan like av det, som annars brukar ligga ljudlöst på frukostbordet. — Man saknade ett och annat ansikte vid frukostbordet — av lätt anade orsaker — fiskarna skall ju ha sitt också!

Efter frukosten gick jag ut, väl ombonad för att från däcket se nattens vaggare — vinden och vå­gorna. Man måste säga att skådespelet var fruktans­värt vackert. Nu var Stockholm ingen oceanjätte, som tryggt låg i Göteborgs hamn, nej, den var ett snäckskal eller en liten vit svanunge, som guppade på de av nordvästen piskade vågorna. Båten låg ofta ganska sned i sjögången så, att det var omöjligt att gå eller springa längs golvspringorna på däcket, som några av oss roade sig med. Ej heller kunde man länge stå på ett ben i blåsten och sjögången. Dessa våra barnsliga gymnastikövningar skedde enbart för att skaffa oss värme och frisk luft, som är a och o för sjöfarare i stormiga dagar.

På förmiddagen spelade båtens trio värdefull mu­sik, som piggade upp stämningen, vilken även annars ingalunda var så dålig.

Det verkar som om vinden blott skulle växa i styr­ka. Det är nästan omöjligt att hålla i pennan och skriva något begripligt. Min kamrat broder H. sover ljudligt, han har visst tagit in något mot sjösjukan, och detta medel har givit honom på köpet en god sömn. Efter en stund följer lunch. Få se hur ma­ten skall smaka och hur det skall gå med borden, om de skall börja ge uppvisningar, liknande spiritistiska seanser, då döda föremål brukar röra sig på bor­den. Låt oss hoppas att vi ej förlorar balansen. Så­dant är i regel icke nyttigt eller vackert.

Det gick faktiskt bättre vid bordet än man hade skäl att förmoda, ty det verkade som om vinden något mojnat. Vindstyrkan var i natt och på förmiddagen 6—8 Beaufort, vilket är detsamma som en vindstyrka, som åstadkommer uttryckt på sjömansspråk »mått­ligt hög sjö». Solen vägrar fortfarande att visa sig och luften är regntung och disig. Trots detta har jag för det mesta hållit mig ute på däck, dels för hälsans skull och dels för att se Guds storhet i vågornas raseri. Därute är man så liten och Gud så stor. I dag började jag skriva de första raderna av mitt »fram­komstbrev» till min fru. Brevet avgår först från New York, ty från båten sändes tyvärr ingen post.

Vad som sker därute i stora världen vet vi mycket litet av, ty underligt nog har vår båt tillsynes liten kontakt med världens nyhetssändare, trots att här finns radio ombord. Blott en gång om dagen anslås på väggen en liten torr notis om vad radion haft att säga om världshändelserna. Men det är väl bäst så, ty det är nog så hälsosamt att ibland koppla av från världens larm och bekymmer. Lördagen avslutades lik de andra dagarna med en vandring ute på däck, sedan läsning av Guds ord och aftonbön. Kl. 10 var jag i bädd. Kände mig ganska ensam och långt borta från de kära. Saknade helgmålsringningen och tänkte, hur skall söndagen bli. På anslagstavlan var guds­tjänst utlyst till kl. 11 f. m. söndag med predikan av kyrkoherde Harald Dahl från Katarina församling i Stockholm.

Vädret hade lugnat betydligt och bådade gott för nattsömnen, vilket även blev fallet. Detta kan jag nu konstatera, när jag på söndagen avslutar lördagens an­teckningar.