5. FRAMME VID MÅLET.

Nu blev det liv och rörelse ombord. I den ljumma sommarkvällen kom alla upp på däck. Här och där stod små grupper av passagerare vid relingen och pra­tade, pekande mot stranden. De gamla emigrantveteranerna talade om för första resans passagerarna, vad det och det stället var som avtecknade sig mot hori­sonten. På båda sidorna om floden strålade New York och Jersey i elektrisk belysning, och framför oss kun­de vi se konturerna av skyskraporna och en mängd andra väldiga byggnadskomplex. Som stora festbelysta flottor gled färjorna i båda riktningarna från strand till strand, och Frihetsgudinnan stod där i full belys­ning och med någon lampa som lyste med rött sken.

Det rådde tropisk värme. Luften var ljum och fuktig, och en dimslöja dämpade eldskenet och pano­ramat som omgav oss. Vi greps av en förtrollande stämning. En musikalisk israelit spelade känsliga hem­landssånger om far och mor, stugan och vännen, som blev hemma och nu i sångerna och våra tankar fick varma hälsningar. Då och då stämde publiken in i sångens refräng. — Musikanten ville få en dans till stånd i salongen, men kom sedan ned och sade, att han ej sett en sådan kräsen publik, som ej ville dansa till hans fina musik. Men vem av de annars danslystna kunde dansa en sådan kväll som denna?

Själv stod jag gripen vid akterdäckens reling, sam­talande länge med en lika gripen rikssvensk dam från Härnösand. Båda hade vi som barn vuxit upp i New York och sedan, jag vid 10 och hon vid 13 års ålder, rest till Norden. Jag hade ej på 45 år sett min barndomsstad och hade ingen aning om hur mitt första möte med densamma skulle arta sig. Jag blygs ej att bekänna, att jag smågrät vid minnet av alla de upplevelser jag som barn varit med om i jättestaden. Så kom jag ihåg far och mor, syskon, hemmet, ja, allt som utgjorde min rika och lyckliga barndoms­värld. Livets prövningar, sjukdom, fattigdom och död blandade sig med i min barndoms- och ungdomsvärlds minnessymfoni. Bakom allt kunde jag se Guds under­bara ledning och mening. Nu förstod jag, varför Han möjliggjort för mig denna resa. Herren ville påminna mig på ett för mina ögon, mitt förnuft och alla sin­nen förnimbart sätt, hur väldig, god och nådig Han varit mot den ovärdiga man, som nu stod på Stock­holms däck, men som barn sprungit på New Yorks gator och där varit med om många pojkstreck. — Min värld blev större, ur dunklet återkom min barn­dom, som höll på att av tid, arbete och bekymmer bli utsuddad från min levnads minnestavla. — Jag blev rik — men underligt — nu såg jag mitt fäder­nesland Finland klarare än någonsin. Amerika är stort, rikt och starkt jämfört med lilla fattiga Finland. I U.S.A. fick jag livets och barndomens rika gåva. I Finland fick jag växandets, ungdomens, mandomens och det andliga livets gåva. Där har jag mitt hem med hustru och barn, där är fädernas karga bondhemman på Heimsjöns strand, där är fädernekyrkan med altare och klockklang och där är gravgården med de kära avlidnas stoft och minnessten, och i Finland har jag mitt av Gud givna livskall. Finland har mitt hjärta — Amerika mycket av mina känslor och sym­patier — jag har en stor värld att leva i och verka för. Det är stort att vara en människa, som Gud av nåd gjort rik! Jag sade farväl eller god natt till de andra och gick ned i min hytt för att gråtande tacka Gud.

Natten var tropiskt varm och hytten kvav, sömnen inbjöds men uteblev, och det blev morgon — sista morgonen ombord.

Torsdagen den 13 juli kom amerikanska pass­granskare ombord för att granska våra papper, som befanns vara »all right». Mycket långsamt gled vi framåt på Hudson-rivers vatten. På stranden stod sky­skraporna och pekade uppåt mot himlen. Deras översta våningar försvann i molnen och dimslöjor­na. Vi såg uppåt och tackade ödmjukt Gud för män­niskoandens segrande skaparkraft över materien. Snart var vi framme vid Svenska Amerikalinjens dock, där ankar kastades. Inom kort steg vi i land, och — tack och lov! — där mötte mig min broder Arne, och utan­för väntade min svåger Harry och hans lilla son Allan med bilen, som skulle föra mig till de minas hem i Bronx. Det var glädje och kärlek, som möttes i ljuv­lig förening i det annars icke stämning skapande gam­la och fula tullhuset i New York.