7. MIN FÖRSTA SÖNDAG I U.S.A.

På söndagen var jag i tillfälle att besöka högmässo­gudstjänsten i Pilgrimskyrkan. Ehuru de flesta famil­jer flyttat ut till sina sommar- och weekendstugor, var gudstjänsten relativt välbesökt. Man sjöng en­gelska sånger och psalmer, ehuru hela gudstjänsten var en luthersk sådan. Min bror Arne sjöng en hymn ur Finlandia, och pastor Grahn predikade. Församlin­gen har nyligen förlorat sin omtyckta herde pastor Al­bin Lindgren, och prästtjänsten är nu ledig. Måtte Gud ge församlingen en god, andens man till herde!

Det är ingenting särskilt att säga om själva guds­tjänsten och predikan, ty dessa heliga ting står utom min lust att bedöma, de är sakrosankta s. a. s. En liten detalj grep mig särskilt, nämligen offrets eller kollektens uppbärning. Innan kollekten uppbars, träd­de fyra man fram till altaret, där dem gavs offerskålar varpå församlingen med prästen i spetsen bad Gud för dagens kollekt. Sedan gick männen ned i kyrkan och uppbar kollekten, av vilken största delen bestod av små kuvert, i vilka församlingsborna lagt sitt ut­lovade bidrag för församlingens eget behov. Sedan kollekt uppburits, gick männen fram med gåvan till altaret, varpå hela församlingen stående sjöng en psalm, i vilken man bad om Guds välsignelse för vad man gett åt Herren. — Vackert, icke sant? Jag tänkte på hur det går till därhemma. Där kastar man ofta en slant i haven utan att" veta eller fråga vart den går, ännu mindre att man beder Gud om välsignelse för gåvan. Här är församlingsarbetet grundat på varje medlems personliga intresse och frivilliga offergåvor. Därför ser det ut, som om arbetet här skulle åtnjuta en särskild välsignelse från ovan.

Efter gudstjänsten samlades en stor skara kyr­kobesökare kring min ringa person. Alla ville de höra något från Finland, hembygden och de egna. De flesta fick en hälsning från »gamla landet». Man märkte, att ännu har vårt folk icke förlorat kärleken till sin hembygd och sitt gamla fädernesland. De yngre har naturligtvis icke samma känslor för Fin­land som de äldre, men även för den unga genera­tionen är »gamla landet» kärt, detta har jag kunnat konstatera flera gånger.

På söndagseftermiddagen och kvällen var många av de mina hos min avlidna fasters man mr. Ivar Jo­hansson och dennes dotter i Brooklyn, som är gift med en frikyrkopastor Palm. Där fick jag möta min barndomskamrat kusin Selma Mattson, som jag ej sett på 45 år. Det var ett gripande möte mellan barn­domsvännerna. Under middagen och senare upptogs vårt samtal på band (Rekord) och återgavs omedel­bart. Detta arrangemang blev ett lyckat sätt att be­vara minnet av det kära och givande släktmötet i det Johanssonska hemmet i Brooklyn.

Det är långt från Bronx till Brooklyn. Något så vackert som hemresan från 2-miljonsstadsdelen till Bronx i den sena kvällen, då otaliga bilar susade fram i full belysning på upplysta, trädkantade autostrador längs Hudson Rivers strand, har jag sällan varit med om. Man kan helt enkelt icke beskriva den under­bara färden.

Vid hemkomsten kunde vi konstatera, att vi haft en god söndag, trots att vädret ej varit det bästa på eftermiddagen, då det duggregnade — men varmt var det ändå.