10. ÅTER I BRONX.

Följande dag var i stort sett en av de stilla dagarna man behöver för att smälta intrycken från något man tidigare upplevt. För mig blev resan till Hillside och Catskill något, som aldrig kommer att förblekna i minnenas färgrika bilderbok.

På kvällen var vi hos vännerna Ester och Gideon Holm, där flere av våra goda vänner samlats. Här talades det om Terjärv och om det kyrkliga livet. Vår kväll blev givande. Glad i hågen gick jag till bädd, ty förutom allt det goda Gud gett mig i goda vän­ners lag, kom även ett länge väntat brev från min kära hustru. Det är underbart vad ett brev kan förvandla ens tillvaro. Nu var min värld åter ljus och varm. Jag hade hört min käras stämma tala genom några brevrader. Så enkelt är livet, och så lätt kan man bereda glädje och lycka åt en med­människa.

På tisdagen kom det bud från Kanada, att jag är välkommen dit. Dessutom fick jag brev från hemmet i Terjärv i Finland, att allt stod väl till därhemma. Dessa tidender var goda sådana och gjorde min nya dag ljus redan på förmiddagen. Det är nog icke så enkelt att komma från lilla Finland till stora värl­den, om man ej har goda vänner att resa till. T. ex. Toronto i Kanada är visst icke någon miljonstad, vad jag vet. Men då i staden en kongress skall hållas med över 5.000 delegerade från över 60 länder, är det lätt att förstå att det blir trängsel ifråga om kvarter m. m. Därför blev jag så glad, när kära vänner från hem­landet, numera bosatta i Toronto, inbjöd mig att bo hos sig.

På kvällen besökte vi en familj, mrs. och mr. Viktor Strand som bodde ute i Westwood, ganska långt från Bronx. Herr Strand är delägare i en snickerifirma och har även byggt ett antal gårdar till avsalu. Själv bor han i en gård, som han nyligen byggt. Man måste säga, att även denna gård vittnar om vad en österbottning med arbetslust och färdighet kan åstadkomma. Vi var även och besåg snickeriet, där många landsmän får sin utkomst. Där var ett par kyrkoinredningar under ar­bete. Man måste förvåna sig över att arbetare, som man kan beteckna som »selfmade», kan utföra ett sådant arbete som träsnideri till altarskåp m. m. som här utfördes. Det vittnar gott om naturliga anlag, som väl tagits i bruk och förkovrats.

I närheten av snickeriet fanns några nya gårdar, delvis obebodda, som även de uppförts av terjärvbor och andra österbottningar. Där träffade jag bl. a. en pedersörebo, som ägde ett nätt hem och bad mig hälsa till hembygden.

Det var en trevlig afton i vännerna Strands hem. Be­söket gestaltade sig även till ett avskedsmöte, ty famil­jen Strand skulle efter någon dag fara över till Finland, till Terjärv socken, därifrån makarna härstammar.

Så kom den dag som jag länge tänkt på, nämligen dagen för besöket i en av storstadens bad- och nöjeskvarter Coney Island. Min vän Sanfred Björk kom och anmälde sig villig att vara min ciceron under dagen, ty han hade intet arbete den dagen på grund av att lastbilschaufförerna strejkade, så att man icke fick fram vissa materialer till hans arbetsplats. För mig kom anbudet lägligt, och vi kom överens om att se på storstadens badliv. På väg till Coney Island an­litade vi ett tåg, som dundrade ibland med svindlande fart genom tunnlar och ibland i nivå med hustaken. Åter fick jag bevittna hur väldiga avstånden är i den­na stad.

Framkommen till destinationsorten behövde jag icke undra vad stället gällde för. Coney Island är ett stort publikt badställe med milslånga sandstränder och breda plankbelagda strandpromenader. Här sam­las folk i miljoner. En söndag var här 1 1/2 miljoner människor. Men ingen skall tro, att det är badandet, som utgör enda dragplåstret. Nej, här finns kanske Amerikas största nöjesfält med karuseller, rutschbanor. fallskärmstorn och alla möjliga spelanordningar. Det är absolut omöjligt att beskriva allt det tingel­tangel, som samlats i Coney Island. För att visa hur rasolikheten försvunnit vill jag omnämna en liten syn. Man får mot en ringa penning låna en tvåhjulig kärra med tak över, vilken användes på strandpromenaden sålunda, att en man går bakom åkdonet och skuffar kärran framför sig. Det var en kostlig syn att se en negerman sitta och vräka sig i vagnen och en väl­klädd vit skuffa honom framför sig. — Sådan är ras­frågan i denna stora stad. Den vita mannen har skuf­fat svartingarna fram i livet. — Kristligt, icke sant?

För oss blev besöket i Coney Island billigt — vi såg för det mesta och sådant kostar ingenting här, men vi blev likväl rikare. Vi såg livet från en ny sida. Storstaden sköter om sitt folk och ger det möjlig­heter och tillfällen att idka frilufts- och badliv. Men »där åteln är dit församlas också örnarna». Det finns tusentals örnar på storstadens badstränder. De borde fångas och utrotas, så att badlivet bleve sundare och mera kultiverat. I alla händelser kan dock sägas, att ett besök i Coney Island lönar sig, särskilt säsongtiden.

På kvällen hade vi Terjärv-träff hos mina närmas­te grannar från »gamla landet» Hildur och Henning Wiik. Där bjöds vi på kalkonstek, som ej är vardags­mat i Terjärv. Även nu gick samtalet i hembygdens tecken. Alla de våra är glada över att de har arbete och slagit sig relativt väl fram i sitt nya hemland. Men det kan ej förnekas, att de ändå ofta är med tankarna hemma i Finland.

Senare delen av veckan använde jag till att se mig omkring i den närmaste omgivningen här i Bronx och till att skriva brev samt besöka de anhöriga i deras trevliga hem. En dag var jag ute med min syster och hennes lilla pia. Under vår promenad kom vi till en plaskdamm för barn. Vår lilla flicka fick ett oemot­ståndligt begär att klä av sig och gå med de andra ungarna i vattnet. Detta fick hon även. Det var in­tressant att se den lilla provkartan på alla slags ungar i världen. Där var ljusa nordiska typer, där var mörka sydlänningar och Israels-barn, men även negerbarn, vilka sistnämnda var måhända de livligaste och gla­daste. Jag tänkte, o, om vi fullvuxna skulle om­vända oss och bliva som barn! Här var ingen ras- och ståndsskillnad, ty här var alla barn. Så borde det vara även med oss vuxna.

På lördagen fick jag äntligen uppleva den stund då jag träffade min andra broder i U.S.A. Arthur, som jag ej sett på mer än 29 år. Hans fru var även med, när vi träffades i broder Arnes hem. Jag skulle nog inte ha igenkänt min bror, om jag hade mött ho­nom på gatan. Det är ändå en viss skillnad mellan en 18-åring och en, som snart är 50 år. Att återseen­det var kärt är naturligt. Då vi en stund pratat om hemmet, föräldrarna och allt möjligt från vår barn­domstid, började jag känna igen min broder. Det ena draget efter det andra trädde fram i mitt minne och formade sig till en bild av bror, sådan han var år 1921. Mötet med min bror och hans fru blev en god avslutning på en händelserik vecka.

Men vänta nu! En upplevelse skall jag ännu berätta om. På kvällen gick jag tillsammans med min broder Arne »ner i stan», alltså i New Yorks centrum, för att se på gatulivet en lördagskväll. Man brukar tala om levande bilder, och då menar man biografernas föreställningar. Jag kan försäkra, att en vandring på världsstadens gator en varm sommarkväll ger en mängd levande bilder av stort och lärorikt värde. Affärerna hålles öppna i New York snart sagt dygnet om. På gatorna vandrade oräkneliga, välklädda män­niskor av alla färgvariationer. Bilarna susade fram i långa karavaner, tills den röda lyktan i gathörnet signalerade stopp, för att bereda bilarna i andra rikt­ningen tillfälle att passera. Här är bil- och annan trafik, men här är också trafikkultur. Hit borde man komma från Helsingfors för att studera trafikkultur för olympiaåret 1952.

På olika ställen såg man grupper av diskuterande människor och sådana, som bjöd ut ströskrifter. Russellianerna har i dagarna en världskongress på Yankeystadion med c. 70,000 deltagare. Dessa Jehova-vittnen är synnerligen ivriga att inbjuda folk till sitt stormöte samt att bjuda ut sin litteratur. Ett 20-tal finländare lär också deltaga i detta möte. Jag tänkte, ack, om vi, som kalla oss kristna, vore lika ivriga som dessa att vittna om den verkliga sanningen!

I en park alldeles invid en av huvudgatorna sjöng en god baryton från Sydamerika känsliga sånger, som framkallade applåder från svarthyade landsmän. Då och då tittade mannen förstulet åt sidan från sin sång­estrad — foten av en vattenfontän, som nu ej spelade utan utgjorde nattkvarter för några sovande duvor — mannen tittade efter polisen — men ingen polis störde sångaren!

Det var märkvärdigt vad man såg litet fyllerister, endast 4—5 män och en svart negerskönhet. Skulle vi i vårt lands huvudstad ha en sådan folksamling som New York hade denna lördagskväll, är jag säker på att de drucknas antal vore mångdubbelt fler än vad vi nu såg. Detta betyder icke, att man ej dricker och super i N. Y. utan att man håller sig inom hus, och går man ut och bär på en florshuva, försöker man bevara balansen och värdigheten — så gott det lyc­kas och går för sig.

Själva staden var oerhört vacker i den rikliga be­lysningen. Varor av alla slag strålade i fönstren, och blinkande neonljus lockade folk att se på den och den affischen, som talade om världens bästa varor! Skyskraporna var mörklagda, endast i något fönster syntes ljus, vittnande om att någon mångmiljonär eller hans kontorsslav satt nedböjd över siffror, som talade om grottekvarnens miljonmäld, i vilken krop­par och själar föds men flere dör en förtidig omänsklig och onaturlig död. Här är världens ekonomiska centrum, där Gud och mammon utkämpar måhända sin hårdaste och kanske sista strid i västerlandet, ty nemesis vakar. Hemkommen tänkte jag mycket först vid min Bibel och sedan i min heta bädd. Söm­nen infann sig först 4-tiden på morgonen. Jag svetta­des på grund av luftens värme, men även vid tanken på allt vad jag sett på de finaste gatorna i New York, där en av gatorna betecknande nog heter Broadway = breda vägen. Jag bad indirekt att Gud må hålla mig på den smala vägen, livets väg. — Till sist som­nade jag och vaknade sedan ensam i våningen, ty de andra hade farit till sommarvillan. Jag hade det lugnt och skönt — det var söndag.