11. EN NY HÄNDELSERIK VECKA BÖRJAR.

Kl. 11 firade vi högmässogudstjänst i den vackra lutherska kyrkan här nära intill vårt hem. Jag har visst tidigare talat om Terjärv-kyrkan. Det är kanske orätt att allt för mycket tala om denna kyrka som en skapelse av terjärvbor, ty här har en mängd perso­ner från olika kommuner i Österbotten och övriga delar av Finland — Åland medräknat — samt andra länder gjort en stor insats för kyrkans tillkomst. Mina vänner här, terjärvborna, har varit angelägna om att påpeka hur alla, oberoende av varifrån de kommit, gjort sitt bästa för den älskade helgedomen. Kyrkan i Bronx kallas Pilgrimskyrkan, ett andligt hem för sådana, som kommit eller härstammar från olika orter och bekänner sig vara gäster och pilgrimer på jorden. Därför älskas denna kyrka av alla pilgrimssjälar i Bronx och annorstädes i U.S.A.

Vid högmässan predikade pastor Grahn. Ett par solosånger sjöngs på ett mycket förtjänstfullt sätt av en sångstuderande, miss Stuert, som hunnit långt alla­redan på sångkonstens bana. Gudstjänsten var, på grund av att de flesta av landsmännen är ute på landet eller begår sin semester på resor, icke alltför välbe­sökt. Vi gick dock hem med tacksamhet i hjärtat över att tillsammans med andra pilgrimer ha fått fira en högmässogudstjänst.

På eftermiddagen kom herrskapet Otto Sandvik efter oss med bil och förde oss till ett sommarläger, som de kallar Betlehems Camp, ett litet ställe invid vatten. Lägret äges av frikyrkofolket och användes om somrarna för barnens och de ungas rekreation, men även som utfärdsplats för äldre. Här samlas man i Guds fria natur kring Ordet, men även kring bord med förfriskningar s.s. kaffe, läskdrycker och smör­gåsar. Förr i världen åt man tillsammans rikliga mål­tider såsom de första kristna. Nu var det rätt mycket tolk, som hade samlats till en enkel samvaro kring Or­det. Mig bereddes tillfälle att framföra en hälsning från Finland samt att tala om den stora skara, som samlas en dag kring Lammets tron. Skaran hade kom­mit från alla folk med olika tungomål, men ägde ge­mensamt »den stora bedrövelsen och tvagningen i Lammets blod.» En ung miss sjöng känsligt en andlig sång på engelska och församlingens pastor ledde i bön.

Även här träffade jag många bekanta kära lands­män och stiftade bekantskap med nya vänner. Våra landsmän i U.S.A. är lyckliga, som har sina församlin­gar, vilka väl tar hand om de unga och framförallt barnen. Kyrkosamfunden i U.S.A. har gjort mer för våra landsmän och deras avkomlingar än kanske nå­gon annan organisation, åtminstone mer än vad hem­landet officiellt gjort. Det är främst kärleken till Gud och själarna, som inspirerat till denna välsignelserika verksamhet. Därför är kyrksamfunden i U.S.A. värda hemlandets stora tacksamhet för välfylld gär­ning i kärlekens tjänst.

Så hade jag åter fått uppleva en söndag i U.S.A. Jag måste säga, att jag kände mig tacksam när jag kröp i sängen för att sova — och svettas som van­ligt.

Min nya vecka började stilla och försynt med bibel­läsning och bön samt vittjande av brevlådan. Och, tack och lov, det kom brev, flere sådana bl. a. ett med foto av de kära därhemma. Undra på att det kändes lätt om hjärtat att vandra över till min brors hem med hälsningar från »gamla landet». Jag var för det mesta i mitt andra hem i Bronx under dagens lopp, men kl. 6 var jag hos E. och M. Johnson på supé, där man serverade förutom kött mest sådant, som vuxit i den egna täppan ute i Hillside. Här framkom en ny hittills obeaktad sida av våra landsmäns liv, näm­ligen lusten att odla den jord, som de har kring sina sommarstugor. Det är arvet, jordandan, från Finland och fäderna, som går igen. De lever ännu nära jor­den — och i många fall vid fiskevattnen — till stor nytta och mycket nöje för dem själva och de egna. — Det var så stilla och fridfullt hos paret Johnson, som har flera barn gifta och nu bor för sig själva. Nu lever paret i sin trevliga våning för sig, men dagligen kommer något av barnen eller barnbarnen och hälsar på. Dessa besök är som balsam för föräldrahjärtan, som ännu blöder därför att en älskad son gav sitt liv för det nya fosterlandet och frihetens sak under det senaste världskriget. Nu är det deras — liksom alla andra kristnas bön — att vi inte behövde uppleva ett världskrig n:r III. Måtte Gud höra den bönen!

Det var fruktansvärt varmt och kvalmigt senaste natt. Få se om det blir svalare efter det regn, som nu tisdagen fallit i strida strömmar. Det lär ofta bli ännu fuktigare värme efter regn i detta land. I Fin­land brukar regn oftast vara svalkande i heta tider. Men här är ju allting annorlunda än hemma hos oss i »gamla landet.»

Vi har haft en ovanligt varm och kvalmig dag. Klä­derna har klibbat vid kroppen som håren på en hund som simmat. På kvällen for vi ut till Margit och Algot Björks hem utanför New York. På vägen dit körde vi igenom några smärre villastäder, på vilka jag icke mera kommer ihåg namnen.

Det är underligt här i trakten. Städerna ligger så tätt inpå varandra, att de väl kunde sammanslås, men detta sker sällan. Se t. ex. på Yersey en miljonstad, som ligger på andra sidan av Hudson-floden mitt­emot New York. Många stora broar, tunnlar och färjor förenar dessa städer med varandra, och folk arbetar om varandra i de olika städerna. Men här sker nog inga tvångsinkorporeringar såsom i Finland, där den starkare parten, staden, tar av den om­givande landskommunen livsviktiga samhällen mot de inkorporerades vilja. Sådant kan ej komma ifråga i U.S.A. ty här råder demokrati, d. v. s. man tar hän­syn till folkets vilja, även minoritetens, där så kan ske utan alltför stora olägenheter.

Hos familjen Björk fick vi övervara televisionsföre­ställningar av olika slag. Man måste medge, att tele­visionen är en underbar uppfinning, som visar att vetenskapen i förening med tekniken kan göra under­verk. Men inte vet jag, om jag ville ha en sådan appa­rat i mitt hem. Det är som om en massa främmande människor, idéer och vanor skulle komma in i hem­met genom ett litet fönster. Man kan visserligen stän­ga fönstret, apparaten, men det är väl så, att när man börjar umgås med det brokiga televisionssällskapet, så är det lika svårt att få ut detsamma som att få zige­nare att avlägsna sig sedan de väl kommit in i ett hem. Jag fick dessutom sjuka ögon och huvudvärk på kvällen och drog den slutsatsen, att man skall ha goda ögon och nerver att intensivt följa med vad som förevisas i televisionsapparaten. Jag sörjer nog icke över att jag ej har råd att skaffa mig denna moderna skvallerspegel. Däremot var det enbart underhållande och lärorikt att se några filmband rullas upp med motiv tagna under en resa från U.S.A. till Finland, jag fick möta mig själv sådan jag en varm sommardag för 13 år sedan såg ut, då jag mer än vanligt sjaskigt vardagsklädd, stannade i Terjärv framför Algot Björks kamera. Det var rörande att se far och mor glada och gemytliga på ett bröllop vid Petas, vår granne. Båda är nu hemma hos Herren. Även mina flickor tittade på mig från duken. — Att långt borta i främmande land se Heimsjön, kyrkan och allt det andra, som hör till en älskad hembygd, är något underbart. Jag blev tyst och vemodig — de andra märkte det — och för­sökte hjälpa mig övervinna den kris i sinnet, som kallas hemlängtan. Tack vare kaffetåren och glatt samtal lyckades jag övervinna — till en del — min sentimen­talitet. — Vägen hem till Bronx var som vanligt be­dårande. Georg Washington Bridge — 1 1/2 km långt spann — är oerhört vacker och mäktig på kvällarna, ty dess vackert böjda fotstjocka bärlinor och väldiga pelartorn är fullsatta av elektriska lampor, som glitt­rar i månljuset och återspeglas i vattnet under bron. Oräkneliga bilar ilar blixtsnabbt i båda riktningarna som amerikanska flygande lysinsekter.

En sak har jag visst glömt att berätta, nämligen att man ofta måste erlägga en avgift, när man skall pas­sera en bro eller en ny väg. Här förtjänar såväl staten som det samhälle, som äger bron eller vägen ensam eller tillsammans in kostnaderna för anläggningen och underhållet av kommunikationsleden. Kanske det vore något att taga efter för lilla fattiga Finland, som hårt betungas av bro- och vägkostnader. — På kväl­len var det litet svalare, och natten lovade bli bättre än de föregående nätterna, vilket även blev fallet.

På onsdagen vaknade jag med en intensiv huvud­värk, som, tack och lov, snart gick över. Denna dag var avsedd att bli en meditations- och skrivandets dag. På torsdagskväll skall vi ha ett möte — ett Fin­lands-möte i kristen anda. Jag måste tänka på vad jag skall tala vid detta tillfälle, dessutom väntar dag­boken, och så skall gumman få sitt brev. Alltså har jag även nu att göra sådant, som jag i brist på annat jobb kallar arbete. Förmodligen anses jag dock vara en av de lataste i New York nu, ty här jobbas inten­sivt — trots sommarhettan.

— Mötet på torsdagskvällen blev en av de märk­ligaste upplevelser jag gjort under min på upplevelser rika Amerika-resa. I kyrkan hade ett par hundra per­soner samlats från olika delar av New York med om­nejd. Hälsningstal hölls av min broder Arne, i vilket han bl. a. uttryckte församlingens stora glädje att se så många landsmän från olika orter samlade. Dessutom fick även jag en släng av välviljans välkomstslev. Själv höll jag tvenne tal, eller rättare ett tal i tvenne delar. Först talade jag om Finland av i dag, och sedan höll jag en andlig betraktelse. Det var rörande att se gamla kända anleten nedanför talarstolen. Alla följde med stor uppmärksamhet vad den finländska gästen hade att säga. Man märkte tydligt, att Fin­land har ett mycket stort rum i våra landsmäns hjär­tan — även det andliga har rymlig plats i de flestas själar. Det är sällan man talat till så uppmärksamma åhörare som menigheten i den vackra kyrksalen i Bronx, Pilgrimskyrkan. Vid tillfället sjöng en mans kvartett ett par vackra sånger, och en dikt lästes av miss Rea Holm.

Efter mötet kom människor i massor för att häl­sa på kvällens talare. Där var personer, som jag icke sett på 45 år, men även yngre kvinnor och män från hemlandet, som rest för en längre eller kortare tid sedan till Amerika. Alla ville de höra något från »gamla landet.»